Mycket poesi om döden är deprimerande. Denna tycker jag faktiskt inte är det, utan snarare full av förtröstan.
==
Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden
för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
==
Stories from the city, stories from the sea 