2014: 47 – Varats olidliga lätthet av Milan Kundera

Äntligen har jag lyckats läsa denna. Efter jag vet inte hur många år och påtryckningar från olika håll är det nu KLART. 

Ett av mina ex var, eller är, kanske, besatt av denna boken. Jag har aldrig sett honom läsa en enda bok, eller sett en enda bok i något av hans rum, men okej. Jag blev väldigt förvånad när jag hade läst denna, för jag kan verkligen inte förstå hur det kan vara en av hans favoriter. Det kanske är den enda han någonsin läst som inte varit en seriebok om Pokémon? 

 

Aaaanyway. Nu ska vi inte vara såna. 

 

Pragvåren är i full gång när vi träffar Tomas och Tereza, läkare respektive fotograf, som träffas genom sex slumpmässiga händelser. De älskar varann högt, men Tomas kan inte sluta upp med sina kvinnoaffärer, bland annat med konstnärinnan Sabina. Hon flyttar till Genève och kort därefter blir Tomas erbjuden arbete i Zürich, dit han och Teresa flyttar. Sabina i sin tur startar en relation med läraren Franz, olyckligt gift med Marie-Claude. 

 

Teresa tröttnar på Schweiz och återvänder till Tjeckoslovakien, dit Tomas kommer efter. Ingen av dem får lov att arbeta inom sina gamla branscher, så Tomas blir fönsterputsare och Tereza servitris. Sabina hamnar i USA och Franz blir fredskämpe i Kampuchea. 

 

Men det händer ju rätt mycket annat under tiden förstås. Detta är delvis en kommentar om kommunismen i öststaterna, men mycket handlar om kärlek, erotik och livet, eller varat. Livet är flyktigt, olidligt lätt… 

 

Jag gillar intertextualitet och referenser till annan kultur och det finns massor här. Allt i från Nietzsche till Beethoven, vars ”Muss es sein? Es muss sein.” dyker upp flera gånger boken igenom. ((Måste det ske? Det måste ske.”))  

 

Jag tyckte om romanen, men den är väl inte direkt något av det bästa jag läst. Men bra, absolut. Dessutom kanske den vackraste titeln i världshistorien tillsammans med På spaning efter den tid som flytt (också vacker på originalspråk, À la recherche de temps perdu men inte på engelska, In search of lost time) och En lång dags färd mot natt (Long day’s journey into night). Men det har ju egentligen inte med saken att göra. Men på originalspråk heter denna Nesnesitelná lehkost bytí och det tror jag är vackert. Och The unbearable lightness of being är ännu vackrare. 

 

Den får bo kvar i hyllan i alla fall. Inte omöjligt att jag läser om den någon gång.