Dagens dikt: Sea Fever av John Masefield

Detta är en liten skiva perfektion för mig. Garanterat delvis för att jag älskar havet så, men jag är även mycket förtjust i alla s-ljud som blir onomatopoetiska för mig i detta sammanhanget. 

 

Och så är det Båtmässa i Göteborg just nu, på tal om havet. 

 

Och på tal om det där med research som jag nämnde igår så har jag idag lärt mig att Masefield var Poet Laureate (hovdiktare) i 37 år. Se där ja! 

 

==

 

I must go down to the seas again, to the lonely sea and the sky,

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by;

And the wheel’s kick and the wind’s song and the white sail’s shaking,

And a grey mist on the sea’s face, and a grey dawn breaking,

 

I must go down to the seas again, for the call of the running tide

Is a wild call and a clear call that may not be denied;

And all I ask is a windy day with the white clouds flying,

And the flung spray and the blown spume, and the sea-gulls crying.

 

I must go down to the seas again, to the vagrant gypsy life,

To the gull’s way and the whale’s way where the wind’s like a whetted knife;

And all I ask is a merry yarn from a laughing fellow-rover,

And quiet sleep and a sweet dream when the long trick’s over.

 

 

==