#2 i Hungerspels-trilogin blev, föga förvånande, utläst på två kvällar. Snacka om att jag fick kämpa för att ta mig igenom slutet inatt, jag var SÅ sömnig, men det var ju så spännande att det inte fanns en chans i världen att jag inte hade läst klart, om det så betytt att jag fick stå upp och läsa de sista femtio sidorna. 
Om du inte har läst bok 1 men tänker göra det så sluta läs, för det blir en spoiler eller två här. Även om jag gissar att det elementära redan är uppfattat.
Okej?
Så. Katniss och Peeta gick båda ur de 74:e Hungerspelen som segrare, efter att regimen hastigt och lustigt ändrat reglerna, tack vare Katniss och Peetas kärleksförhållande – som bara är äkta från ena hållet. Nu har de flyttat in i Vinnarbyn, lever i relativ lyx i Distrikt 12 och det är nu dags att ge sig ut på segerturné genom distriken. På liv eller död. Och vad är det för överraskning som Peeta kommer med i huvudstaden?
75:e Slåtterdagen och därmed starten på spelen nalkas, och då det är ett jubileum är det dags för en särskild kuvning från regimen, som annonseras på TV ett tag innan. Detta innebär en ändring i reglerna – i det 50:e spelet, som Katniss och Peetas mentor Haymitch vann, var det dubbelt så många deltagare som annars. Men vad ska de hitta på den här gången? En chock blir det i alla fall.
Ååååh, det bara flyter och det är så underbart och spännande och fantastiskt och jag är jefvligt glad att jag beställde tredje delen, Revolt, i samma veva som denna. Först ska jag dock ta itu med Eld, andra delen i Engelsforstrilogin!
Stories from the city, stories from the sea 