Dagens dikt: Pojkarne av Anna Maria Lenngren

Min svensklärare på högstadiet var underbar. Förutom när hon tyckte att vi skulle läsa Trägudars land. Jag ”vägrade” och då var hon underbar igen och sa att hon förstod att jag inte var så intresserad av den genren kanske och jag tror att jag fick en annan uppgift. 

 

Hur som helst gjorde vi projekt om olika författare, Carl Johan Love Almqvist och Carl Snoilsky och de däringa karlarna. Och Lenngren! Jag tycker att denna är något av ett poetiskt mästerverk, jag. Rim och rytm, jag gillar! 

 

# # # # # # # # # #

 

Jag minns den ljuva tiden, 
jag minns den som i går, 
då oskulden och friden 
tätt följde mina spår, 
då lasten var en häxa, 
och sorgen snart försvann; 
då allt utom min läxa 
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet 
och hälsan i mitt blod, 
i själen bodde nöjet. 
Var människa var god. 
Var pojke, glad och yster, 
var strax min hulda bror. 
Var flicka var min syster, 
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten, 
jag mätt så mången gång, 
där ofta jag var hjälten 
i lekar och i språng, 
de tusen glada spratten 
i sommarns friska vind 
med fjärlarne i hatten 
och purpurn på min kind.

Av falskheten och sveken 
jag visste inte än, 
i var kamrat av leken 
jag såg en trogen vän. 
De långa lömska kiven, 
dem kände icke vi. 
När örfilen var given, 
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer 
jag såg i nöjets dar, 
bondpojkar och baroner, 
allt för mig lika var. 
I glädjen och i yran 
den av oss raska barn, 
som gav den längsta lyran, 
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes 
uti förtjänst och fel. 
Oväldigheten följdes 
vid minsta kägelspel. 
Den trasigaste ungen 
vann priset vid vår dom, 
när han slog riktigt kungen 
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan, 
vårt späda hjärta sved, 
vid bannorna och agan, 
som någon lekbror led! 
Hur glad att få tillbaka 
den glädje riset slöt, 
min enda pepparkaka 
jag med den sorgsne bröt.

Men, mina ungdomsvänner, 
hur tiden ändrat sig! 
Jag er ej mera känner, 
I kännen icke mig. 
De blivit män i staten, 
de forna pojkarne, 
och kivas nu om maten 
och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken 
de streta i besvär 
tungt i den branta backen, 
där lyckans tempel är. 
Vad ger då denna tärnan, 
så sökt i alla land? 
Kallt hjärta under stjärnan, 
gul hy och granna band.

 

 

# # # # # # # # # #