Jag tyckte väl att det kanske kunde räcka med dödsfall på pappas sida av släkten för den här vårvintern, men sådan tur hade vi inte, inatt dog pappas (ingifta) moster. Hon har i och för sig varit jättesjuk länge, och blev ändå 88 år gammal, men ändå. Har träffat henne mycket under barndomsåren, på kalas och i Ätrafors då de bodde i Varberg (eller, morbror K-Å finns ju kvar förstås) så det känns hemskt sorgligt. Men, som sagt, hon har varit sjuk länge och inte kunnat bo hemma på många år, och 88 är ju ändå en rätt okej ålder att uppnå.
Men så synd om morbror K-Å och döttrarna.
Hennes äldsta dotter I hade hon redan när hon träffade K-Å, men han tog till sig henne som sin egen. Deras familj har varit full av tragedi, först dog deras äldsta dotter som mycket liten, sedan var deras son med om en trafikolycka som 18-åring som förlamade och hjärnskadade honom så att han inte kunde prata och knappt röra sig tills han dog i 30-årsåldern. Så hemskt. De har en dotter kvar, men ändå, vilken tragedi.
Hon var alltid lite speciell, vi säger fortfarande ”göra en Birgit” när någon ställer sig mitt framför TV:n till exempel, och hon trodde alltid att hon skulle få blåskatarr om hon satt på trädgårdsmöblerna utan dyna även om det var 30 grader varmt, men hon var snällast i världen och hon avgudade mig när jag var liten, av någon anledning.
Men det hör inte hit. Ikväll tänder jag ett ljus till Birgits minne.
Stories from the city, stories from the sea 