om hönor och fjädrar

Såhärdåva.

En kille vill ha hemnumret eller privata mobilnumret till en medarbetare som varit hemma sjuk hela veckan, för att slå honom en signal och kolla hur han mår.

Ber mig därför om numret. Jag förklarar att vi inte har någon sådan lista, det närmsta vi har är en anhöriglista, men för det första har vi inte telefonnummer där, och för det andra har vederbörande inte skickat in sina detaljer. Vilket självklart är frivilligt.

Så jag är schysst, släpper allt jag har för händer, hittar båda numren på Eniro och skickar över.

Nä, jag tror han bor någon annanstans säger förste killen. Nja, det tror inte jag, för det finns exakt en person med det namnet i hela Göteborg, och han bor på rätt plats. Hepp, han var inte nöjd med det men jag kunde inte göra så mycket mer.

Då går första killen till sin chef och ber honom fixa numret – efter att jag redan har förklarat att vi inte HAR några sådana records. Och chefen kollar med mig och jag vet ju redan innan han yttrar frågan vad han ska säga och förklarar för honom också. Så chefen dubbelkollar adressen med en tredje person som kan bekräfta att jajamensan, det är han som bor i Biskopsgården – så numrena är rimligtvis rätt.

Och då tågar chefen iväg med numrena som han tycker är hans förtjänst. Hur mycket hassle kan det bli över ett himla telefonnummer? Allvarligt? Vad är det värsta som kan hända? Okej, fel nummer, var god försök igen?

Fredagseftermiddagar ska inte vara jobbiga. Fast nu fick jag i och för sig skratta lite för tydligen är P på karossavdelningen på ”parantal leave”. Hihihi.