2012: 42 – Svarta vykort av Marcus Birro

 

Jag är ju en av de väldigt få i svenska folket som gillar Marcus Birro. Har jag förstått, i alla fall. Även om jag också kan tycka att han är sjukt dryg och pretentiös. Men det är vi väl lite till mans. I alla fall jag. Man blir automatiskt pretto av litteraturstudier 😉

 

Svarta vykort beskrivs som en bok om tröst. Och jag kan förstå det. Det är korta texter, eller kapitel, eller vad man ska säga, som ligger någonstans mellan poesi och prosa. Det är berättelserna om Dante och Liten, de två små barn som Marcus och hans (numera fru) Jonna förlorade. Som kallades ”sena missfall” av läkarväsendet, fast de var riktiga små barn. Om sorgen efter dem. Om frustrationen med just läkarväsende och Försäkringskassan. Och om allt annat som blir så väldigt omtumlande i en sorgeprocess.

 

Det är bra. Det är nyttigt. Och upprörande och ledsamt.

 

Skulle jag läsa om den? Nä, förmodligen inte. Men jag är glad att jag plockade upp den under någon sömnlös timme. Det är fint.

 

Fotnot: Marcus fru Jonna bloggar, som ni säkert vet, på http://finnjonna.blogspot.com. De har nu två fina, friska barn, sonen Milo Santini och lilla dottern Mimmi.