Någon som kallar sig jag älskar dig av Annika Thor läste jag någon gång på högstadiet och sög tag i på väg ut från biblioteket igår. Och den tog ju inte direkt lång tid att läsa. Ungdomsböcker gör väl inte det.
Den är söt, visst, men jag vet inte, den har liksom ingen effekt på mig, jag känner inget särskilt inför den.
Det är en fristående fortsättning på Amanda! Amanda! – nu har Amanda flyttat tillbaks till Chile med sin mamma och sin lillsyrra, medan Olle går kvar i Stockholm och längtar. De skriver brev till varann, och vi får vara med både ifrån Olles perpektiv, och Amandas i Concepción. De är i trettonårsåldern och allmänt sådär prepubertala som man väl är när man går i sjuan, vilket är lite enerverande – men förmodligen genuint. Jag minns inte riktigt hur det var?
Och så får Amandas mamma jobb på Påskön och hennes pappa ska flytta till Namibia och Amanda får komma till Sverige i några månader innan pappans flytt. Och vad kan tänkas hända då, tro?
Lite förutsägbart, även om man kanske inte kan räkna ut exakt hur allting förstås löser sig och… ja. Man blir klar med den på trekvart och man tänker inte så himla mycket på den när man väl är klar.
Plus i kanten för roliga och oväntade diktcitat dock!
Stories from the city, stories from the sea 