Åååh Katarina Mazetti är min idol! Hon är så jäkla rolig och bra. Jag nämnde ju både henne och boken häromsistens så jag behöver inte skriva så mycket om handlingen för det på baksidan säger ungefär så mycket som jag har lust att avslöja eftersom jag tycker att alla ska läsa den nu genast pronto.
Den är rolig, vass, söt och sorglig… verkligen allt på en gång. Vilket jag uppskattar. Compact living, som Percy Nilegård skulle säga. Lagom lång – eller kort – för att läsa sådär innan man somnar, eller på en kortare buss-eller spårvagnsresa – det går strålande att bara plocka upp den när man känner sig lite sugen, läsa ett par tre sidor och lägga ner den igen – kapitlen är nämligen korta, precis som i många av Mazettis andra mästerverk.
Plus att man får lära sig lite ett och annat om vilda djur i haven runt Antarktis. Mycket uppskattat av folk som jag som älskar pingviner och sälar och så. Utom elaka leopardsälar. Fast det finns en väldigt rolig skildring av en elefantsälshane in flagrante.
Tja. Det var väl inte så mycket mer att säga då – förutom en rungande uppmaning att LÄSA DEN kthxoHAI!
</lite övertrött. Kaffedags.>
Stories from the city, stories from the sea 