febertankar

De allra flesta som läser här vet nog att jag är ensambarn.

Jag har aldrig saknat syskon. När jag var pytteliten kanske jag skulle ha velat haft en storebror eller så, men det är inget jag egentligen har reflekterat över. Jag har haft mina underbara kusiner som pseudosyskon tror jag, och de är guld värda!

Men nu, när jag blir äldre, kan jag inte låta bli att tänka på att någon gång kommer jag att förlora mina fantastiska föräldrar. Inte så att de är sjuka nu eller något åt det hållet, men pappa blir 62 nästa år och mamma 60. Vilket betyder att inom 30 år kommer jag förmodligen att förlora dem, även om de båda är väldigt friska (pappa väger exakt lika mycket som han gjorde när han mönstrade för värnplikten – rätt snyggt) – och inte egentligen ha någon som känner precis likadant vid min sida.

Jag pratade med en äldre släkting i telefon igår och vi hamnade just på ämnet döden. Hon är min pappas kusin men flera år äldre, tror hon är född 1941. Hon och jag har alltid haft en väldigt nära relation för att egentligen vara så långt ifrån varann släktträdsmässigt, och det är alltid skönt att prata med henne om jobbiga saker. Det kanske låter konstigt, men det är så. När jag var liten brukade hon och jag alltid dela ett pyttelitet sovrum i Ätrafors och ligga och prata långt in på kvällarna. Mamma har berättat att en gång när jag var tre år så tog jag tag i hennes arm och sa: ”Mamma. Jag tycker OM Bibbi.” – och det gör jag fortfarande. Väldigt, väldigt mycket.

Jag vet att jag har folk som kommer att stå bredvid mig när det händer, det är inte det… jag kan inte riktigt sätta ord på det. Men jag vet hur jobbigt det var för både mamma och pappa att ordna upp allting efter mormor och farmor dog (farfar och morfar dog först), även med syskon som stöd och assistans. Och bara tanken på att behöva göra det helt ensam får mig att må riktigt, riktigt illa.

Nu tror jag att mina föräldrar gärna vill att jag tar över deras hus i Backatorp när de flyttar till Hunnebo (om det nu blir som de har tänkt, men det är nog ganska troligt inom de närmsta fem åren eller så) – och därefter Hunnebo också. Och det vill jag ju gärna, men det handlar ju ändå om en löjlig massa grejer man måste ta hand om och ta ställning till, jag blir alldeles kall i hela kroppen bara jag tänker på det.

Nä, jag ska inte tänka på sånt här. Det är medicinen som spökar igen tror jag, för sånt här är inte normalt Anna-beteende. Jag är väl även trött efter jobbveckan, har feber och ont och är ledsen över faktum som jag inte kan lösa.

Äsch, strunt samma. Det är snart jul och det vill man ju bara göra det bästa av.

Kram till alla som bryr sig, ni vet vilka ni är. Och en gigantisk anti-kram till de av er som jag vet helt säkert läser bloggen men uppför sig som puckon, samt de som uppenbarligen väljer att umgås med människor som har gjort mig väldigt, väldigt illa men låtsas vara vänner till mig. Jag kan ju säga att jag aldrig ens skule ha funderat på att kontakta folk som gjort mina vänner så illa som i detta fallet. Man får umgås med vem man vill, men det är ganska otroligt korkat att ljuga om det om man skriver om det på nätet i öppna forum. Jag skulle inte säga ett smack om jag fick höra om det på ett schysst sätt, det är som sagt helt upp till var och en vem man hänger med, men att få reda på det genom andra är sjukt kasst beteende och likaväl att ljuga. Det jag tänker på nu hände en helg för ett antal månader sedan, och jag frågade på måndagen vad vederbörande hade hittat på i helgen, där hon påstod ”ingenting särskilt”. Foton dök upp på Facebook häromdagen… tjusigt.

Vad trött jag blir. Men vad glad jag ändå är att jag vet vilka mina riktiga vänner är.