Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Alltså. Detta är en lite rolig fråga i mitt fall, för jag kan praktiskt taget börja gråta åt allting – men jag gråter faktiskt rätt sällan nuförtiden. Kan inte minnas sist jag grät av smärta även om jag har haft obeskrivligt ont det senaste året, och jag kan ärligt säga att hur upprörd och ledsen och irriterad och arg och frustrerad jag än varit av arbetslöshet, AF och Alfakassans oduglighet och allt annat jävla bös så har jag inte gråtit åt det en enda gång. Annars brukar frustration och ilska vara ganska bra triggers.

Men när det väl gäller kan det vara alltifrån saker som nog kan få de flesta till tårar – tankar på att förlora de jag älskar, till exempel – till att jag blir plötsligt asrörd av något som är ”fint” på TV (vilket kan vara till exempel underbare Brian i Allt för Sverige), eller viss musik… eller något så fullständigt banalt som att jag blir rörd av en snäll kommentar på Facebook eller åsynen av ett foto som plötsligt kastar en massa minnen på mig. Glada eller sorgliga.

Senast idag började jag faktiskt lipa när jag gick igenom en påse med gamla blanka vykort och andra kort som farmor hade samlat på sig (fråga mig inte hur många kort hon hade tänkt skicka egentligen) men ett hade hon börjat skriva på och bara att se hennes lilla smådarriga handstil rörde mig till tårar. Likaså ett urklipp jag har på anslagstavlan som hon klippt ut till mig ur Hallands Nyheter för många, många år sedan – texten till Lilla Vackra Anna där hon har skrivit i samma lilla darriga handstil ”Anna från Farmor” överst i bleknad blyerts – är jag trött och lite ur balans så räcker det att se klippet för att jag ska bli tårögd.

Annars sprutar tårarna som bäst när jag gäspar och när jag är pollenallergisk.

Jo, och till bröllopsscenen i Love Actually. Fast där brukar jag börja böla redan i introscenen på flygplatsen, lugnar mig sedan en stund och sedan brakar helvetet lös när Emma Thompson lyssnar på Both sides now för sig själv i sovrummet och gråter. Oj oj oj. Stackars stackars Emma Thompson.

Nu låter det ju som om jag är jordens lipsill, men riktigt så illa är det inte. Jag skrattar så jag gråter betydligt oftare än jag gråter på riktigt. Till exempel i eftermiddags när jag läste våra gamla berättelser… eller vad sägs om stycket: ”Det hon gillade mest med X var hans manlighet, hans kyssar och hans öron. De var så sensuella och gulliga. Hon tillbringade timmar med att studera dem och njöt av det inte alls. Hon ville inget hellre än att komma därifrån. Så hon tog med sig X ut i luften och de levde lyckliga i alla sina dagar.”

Märks det att tre olika personer har haft nöjet att delta i den skrivprocessen kanske? 31 berättelser skrev jag ut idag, jag trodde att jag skulle få kramp i både händer och magmuskler.