För ett par år sedan kom jag över min älskade Nick Hornbys bok The Polysyllabic Spree. Det är en samling av hans kolumner i The Guardian vid namn Stuff I’ve been reading – med andra ord en slags läsdagbok.
Ganska tidigt i boken nämns hans Guardian-kolumn-kollega Charlotte Moore, och hennes bok om sina två autistiska söner och sin ”normale” son Jake, George and Sam – Autism in the Family. Hornby har själv en autistisk son och skriver med sådan otrolig värme och humor om boken att jag var tvungen att få fatt på den – vilket inte var lätt, men jag hittade den begagnad på eBay eller Amazon Marketplace, minns inte vilket.
Det är Hornby själv som skrivit förordet och redan efter det var jag fast. Det är en så otroligt intressant bok att det är inte klokt. Jag har inte blivit exponerad för autism och liknande särskilt mycket – As mamma jobbade tidigare med barn med Aspergers och brukade berätta en del, och Andy påstår att ”alla” som läser matte på Cambridge är mer eller mindre autistiska / Aspergers-aktiga, men ja, just det får man väl lov att ta med en nypa salt.
Det är mycket teorier och praktiska saker, men det allra intressantaste är vardagsbetraktelserna och hur otroligt olika liv kan te sig. Ibland gapskrattar man och ibland vill man bara lägga sig ner och gråta. Moore skriver med kärlek, värme och en stor skopa humor, men hon är även pragmatisk och saklig. Hon har lärt sig mycket genom att leva med två autister, ingen av dem av den högpresterande varianten, och tar det helt enkelt för vad det är. För det allra mesta är kommentarerna osentimentala och det gör det hela ännu mer intressant då det blir en sådan kombination av faktabok, nästintill dagbok och något väldigt underhållande.
Jag började läsa om den i förrgår kväll och nu kan jag inte sluta. Igen.
Den är som sagt inte helt lätt att få tag på och finns såvitt jag vet tyvärr inte översatt till svenska, men om någon här i hooden vill låna den så säg till!
Stories from the city, stories from the sea 