Jag har ju, som säkert bekant, alltid älskat The Beatles. När jag lånade The White Album av mamma och pappa någon gång i mitten på tonåren förälskade jag mig totalt i de fina bilderna som kom med alla LPs och bad så innerligt att få ha dem på väggen. Nja, det var de lite för värdefulla för förstås – men pappa hade en snäll kompis på jobbet som tog hand om dem, förstorade dem och skrev ut dem på fotopapper åt mig. Sedan dess hade de en trogen plats i mitt flickrum – och har så haft tills förra veckan sisådär.
Och idag fick jag låna white-tack av ännu en snäll kompis på pappas jobb så nu hänger de hos mig på sidan av bokhyllan, med andra ord det första jag ser när jag kommer in genom dörren 🙂

Inget strålande kort, jag vet, men det är så himla mörkt härinne (strömbrytaren till vardagsrumslamputtaget har ramlat av väggen och min vicevärd verkar ha ramlat av jordens yta). Men det är fint som snus!