Dag 12 – Tio saker du inte vet om mig

Dag 12 – Tio saker du inte vet om mig

Alltså. Det känns inte som om jag direkt har några ”hemligheter” – men jag kan berätta lite knäppa och pinsamma anekdoter ur mitt liv (vissa mest för andra medverkande)  som jag inte tror att jag har berättat om innan… eller ja, vissa har säkert hört några av dem, men jag har inte skrivit om dem här – så vitt jag vet…

1. Jag var ett väldigt snällt barn, men när jag var liten – säg 3 eller så – tvingade jag farmor att äta sin lunch-Varma Koppen vid skärbrädan i köket för jag tyckte att den luktade så illa (sparrisvarianten) att hon inte fick sitta vid bordet med mig. Hon skrattade åt det så länge hon levde men jag har fortfarande dåligt samvete. Jag sa även till henne att hon ”såg ut som pyton” en gång, fast då var jag nära att bli inlagd för jag hade så hög feber så det är nog förklaringen. Usch, vilken unge.

2. När jag var något yngre fick mamma bära ut mig från H&M i Nordstan då jag skrålade ”Mo-Mo-Monica, Mo-Mo-Monica, och smakar det så kostar det sa Monicaaaa” av Sven-Ingvars jättehögt och vägrade sluta. Detta tas också ofta upp. Till min stora glädje, naturligtvis. Jag tror att det var det trotsigaste jag gjorde…

3. Ooooch, ännu en gång i 3-årsåldern, var jag i stan med mamma (fast hon sa att hon aldrig mer skulle ta med mig till stan efter Mo-Mo-Monica-incidenten). Vi stod innanför dörrarna på Arkaden och skulle klä på oss vinterkläderna igen då det var svinkallt ute. Jag hade just lärt mig läsa så det måste ha varit runt jul 1985, och läste högt på allt jag såg. Cornflakes-paket, mjölkpaket, tampongpaket i affärer… och stolpar inne i köpcentrum. Döm om mammas förtjusning när jag skrek ”SVARTSKALLAR ÅK HEM”. Nog för att alla omkring säkert förstod att jag inte fattade vad jag läste, men usch vad pinsamt det måste ha varit.

4. Något äldre kanske men inte mycket när farmor vände sig om på Wieselgrensplatsen i en halv sekund och jag kutade rakt in i juveleraraffären och enkvirerade om att ta hål i öronen. Hon såg på mig på en gång förstås och sprang efter lagom till att höra svaret att jag nog fick ta med mamma. Jag sträckte ut händerna på ett uppgivet vis och sa ”Gick INTE, Anna Johansson!”

5. En annan gång på Wieselgrensplatsen men denna gången på Domus, också med farmor. Plockade åt mig en egen korg men jag var så liten att jag inte kunde lyfta den från marken, plockade ner en lättöl och sa till farmor att ”Det är väl bäst att vi köper en öl till pappa”. Vill inflika att min pappa absolut inte är, eller någonsin har varit, någon som dricker för mycket öl.

6. Och i samma anda, förmodligen ungefär under samma era, var jag med mamma på Systemet – vilket inte var någon vanligt förekommande företeelse. På den tiden fick man ju ta nummerlapp och vänta i hundra år på att bli expedierad och jag tröttnade väl och ropade ”Mamma KÖP inte Sofia, då får ju pappa SÅ ont i huvudet!” – fråga mig inte vart jag hade snappat upp det. Jag var lite väl försigkommen som barn tror jag. Även här vill jag inflika att jag aldrig någonsin sett någon av mina föräldrar ens tillstymmelsevis bakfulla.

7. Vi hoppar fram en tjugo år i tiden till dagen då Sverige mötte England i fotbolls-VM 2002. Vi var på plats på puben vid typ 7 på morgonen och Mattias accepterade inte att någon drack något svagare än cider and black. Jodu. Framåt eftermiddagen efter lite power naps och grejer hemma gick vi till TGI Friday’s där Mårda jobbade så vi fick halva priset på hamburgare… och satt och bankade med besticken i bordet och sjöng The Doors’ Alabama Song för hela stället. Det var inte pinsamt då, men efteråt… ja. Samma kväll blev vi utslängda ur Hyde Park efter stängning av en dampolis på cykel för att parken hade stängt… men det visste inte vi för vi var upptagna med whisky, Share Size Coke och att rusa runt en rondell medan vi sjöng hårdrocksversioner av Belle & Sebastian-sånger. Också smått pinsamt i efterhand.

8. När de hade pratat på radion om att någon hittat en geléleksak som såg ut som en alien på perrongen på Cheshunts tågstation, trott att det var ett missfall (!) och hela stationen blev avspärrad – tills någon identifierade tingesten som en leksak. Jag skulle då berätta detta för Tom som spelade fotboll i Cheshunt och sa ”Tom, did I tell you about Cheshunt and the alien baby?”. Toms svar? ”No. You didn’t. And don’t call me baby.” Han tyckte att det var hemskt pinsamt när jag förklarade mig.

9. Första gången jag träffade Andys föräldrar när de kom till Cambridge en helg och var fruktansvärt nervös. Det första hans pappa sa till mig när mamman, Andy och lillbrorsan var inne i sovrummet var ”Oh, it’s so nice to meet you! You know, our best friends’ son ALSO married a Swedish girl!” – vi hade varit tillsammans i kanske en månad vid det laget. Jag höll på att avlida.

10. När jag trodde att Farrell, Joe och Dans kompis Blinky alltid kallades för Blinky, jag kopplade inte att det var ett öknamn för att han hade Tourettes-tics och hälsade på honom med något i stil med ”Oh Blinky, it’s so nice to finally meet you!” – för just då blinkade han inte, så jag gjorde ju ingen koppling.  I och för sig var det ju mest pinsamt för killarna, men de kunde ju faktiskt ha förvarnat  mig. Usch, jag blir faktiskt smått generad bara jag tänker på den incidenten.