peace

Läser om Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Hatar ordet dynga, hatar ordet kåt, hatar ordet dyngkåt dubbelt. Men jag struntar i det. Den är så fin. Helt otrolig, jag lipar ögonen ur mig då och då och otroligt nog känner jag igen mig själv i hennes berättelser om hur det är att vara mamma. Det vet väl inte jag ett smack om heller, men det spelar liksom ingen roll, det är så vackert skildrat att jag kan inte låta bli.

Äter brieost och päron till middag och negligerar min goda kycklingsoppa jag hade tänkt äta. Men det spelar inte heller någon roll, jag kan äta soppa imorgon när jag inspekterar William och Kate.

Pratat med både mamma och pappa ikväll, de är på skilda håll. Mamma är på kurs eller nåt med jobbet, pappa hemma med gräsklippningsduties. Jag har naturligtvis saknat dem hela tiden när jag varit långt borta, men det är nästan så att jag saknar dem mer nu när de faktiskt bara är nån kvart bort (okej, inte mamma idag, men you get it) – det kanske mest är att jag blir sällskapssjuk. För det blir jag. Det hände nästan aldrig i London senaste tiden när jag var sjuk och jävlig och knappt kunde röra mig, visst hade jag gärna velat gå ut och göra roliga saker men jag var så trött och dålig att jag inte fixade det. Jag fick förbereda mig i typ en timme bara för att orka gå ut i köket eller gå upp för trappan till toaletten, eller orka stå upp länge nog att duscha. Sitta på sängkanten och pipa av smärta så länge det behövdes. Eller när det var som värst, ligga i sängen och titta på vattenflaskan och tänka på hur skönt det vore om jag bara kunde samla ihop tillräckligt med kraft att gå upp och fylla på den. Kanske femton steg varje väg. Så ska det inte behöva vara.

Nu mår jag rätt bra. Jag blir trött fort, jag får väldigt ont av att stå rätt upp och ner och längre promenader än en kvart tenderar att resultera i fruktansvärd värk ett par timmar senare. Men det kan jag ta. Vad ska jag annars göra? Jag önskar bara att få sova mer än tre timmar per natt, denna smärta är helt obeskrivlig. Jag har levt igenom nästan femton år med mensvärk som haft mig utslagen två dagar i månaden, svimmandes, kräkandes, gråtandes. Detta är tio gånger värre än något jag någonsin varit med om. Inklusive skador efter att ha ramlat med ryggen först in i en träsarg av en skenande häst (var sängliggande i en vecka, hela sportlovet i sexan – och tror ni inte att jag fick kikhosta samtidigt? Jätteskönt med krossade revben, jag lovar), skador efter att ha blivit påkörd av en motorcykel där varenda led i hela kroppen svullnade (förutom alla blåmärken, stygn och brännsår) och det tog mig en timme att kliva ur sängen och var tvungen att använda en skrivbordsstol på hjul för att kunna ta mig till toaletten.

Men jag försöker att köra på att jag mår rätt bra. Jag äter brieost till middag fast det inte är så vansinnigt hälsosamt men är glad att jag äter någonting alls och är sugen på något – tror att jag kanske sammanlagt smaskade i mig 1000 kalorier på sju veckor mellan min Sverigevistelse i februari och flytten i tidig april. No joke. Tog en Cup-a-Soup då och då som jag blandade ut med för mycket vatten men de flesta dagar åt jag ingenting. Drack vatten, en skvätt äppeljuice då och då, annars låg jag mest och stirrade i taket för jag hade för ont att röra mig ordentligt, så stressad och sjuk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, längtandes efter nästa dag så att jag åtminstone kunde låtsas att jag planerade att göra något vettigt.  Naturligtvis mådde jag lika hemskt nästa dag.

Jag kanske inte orkar skriva mer idag. Jag vet inte än. Jag behöver sova, jag behöver vila ordentligt, men det är inte så lätt som det låter när man vet att det finns roligare saker att göra. Men jag kör på det jag kan. Jag måste få vila, måste få sova, måste försöka bli smärtfri. Receptbelagda värktabletter hjälper inte för fem öre, däremot fryspåsar med isbitar i, fast det gör ont det också efter ett tag.

Nevermind. Vi hörs imorgon. ❤