att visa hänsyn som hundägare

Som många vet är jag allt annat än förtjust i hundar. Det började när jag var liten och blev biten av en som förmodligen bara ville leka men jag blev skiträdd (och försökte hoppa upp på farmors rygg som flykt, hon var 1.56 ;)) och var sedan kanonrädd i flera år. Vågade nästan aldrig gå ut på promenader i skogen och sådant, rusade in i mormors hus om morfar nös utomhus (lät precis som ett hundskall!) och så vidare och så vidare. Det blev bättre när bästa kompisen Louise skaffade tax – en väldigt medgörlig liten en och det bidrog till att jag åtminstone vande mig vid att ha hundar omkring mig.

Sedan var det rätt bra i många år faktiskt tills vi hade en ilsk rottweiler som HATADE mig på puben där jag och Lina jobbade i Brixton – efter det har det varit ganska kört. Det är visserligen hanterbart, jag har inget emot hundar som går i koppel och ser snälla ut, men jag är otroligt rädd för hundar av ”kamp-varianten”, samt stora Dobermanns, rottweilers och liknande.

Näst-grannarna hos oss i Sverige har en Dobermannpinscher som skäller på allt och alla, den är säkert rätt ofarlig men det är hemskt när den springer lös och när den står med tassarna över altanräcket och man vet att den lätt skulle kunna hoppa över…

Häromveckan när jag gick och handlade ett par småsaker på Budgens över gatan stod det en tjej med en väldigt ivrig pitbull mitt i DÖRREN till affären och väntade på sin mamma. Okej, jag gick förbi och den verkade glad mer än något annat, men det var ändå otroligt obehagligt, jag drog fötterna efter mig inne i affären och hoppades till tusen att de skulle gå någon gång, men morsan handlade en hel kundvagn full och gick inte speciellt snabbt heller så jag fick ta mod till mig och gå förbi. Och det gick ju bra, fast jag skakade inte lite i knäna när jag kom hem…

Nu när jag gick av tåget och kom upp för trappan till gatan på väg hem satt det en kvinna med en STOR pitbull eller liknande på avsatsen där biljettmaskinen står. Hon hade den i väldigt löst koppel (någon meter ifrån sig själv, några centimeter från alla anländande) och den morrade hysteriskt på alla som gick förbi – säkert närmare hundra personer på några minuter vid den tiden på kvällen. Det var otroligt obehagligt, och det tror jag inte bara att det var jag som tyckte. De var säkert bara inne där för att skydda sig mot regnet och det kan jag väl på sätt och vis förstå, men för mig som rädd var det en jättehotfull situation.

Det jag tänker är – kan man inte då tänka på att hålla in hunden lite grann – sådana hundar KAN vara farliga för människor även om de inte attackerar, de är stora och muskliga som bara den – denna vägde säkert 80 pannor och det är svårt att stå emot om en sådan vill hoppa upp på en, även om det bara handlar om att hälsa. Nu morrade den åt människor, visade tänderna och var uppenbarligen inte på världens bästa humör – kan man inte då tänka ett steg längre och vara lite mer medmänsklig? Likaså om man har en skällig hund och vill ha den lös ute – visst kan man väl då koppla den om man möter andra? Man kan ju aldrig veta vem som är rädd, och det är ju faktiskt så att hundar gärna dras till de som är oroliga. Likaså tjejen som stod mitt i dörren till affären – för det första står man inte mitt i en dörr full stop, men för det andra är det väl inte så himla kul om man är orolig att behöva klämma sig förbi en pitbullterrier.

Jag vet att det finns massvis av hundägare som är bra på sådant här och som visar hänsyn, och jag vill absolut inte dra alla över samma kant (kam?) för det vore inte rättvist, men närhelst jag ser sådant här dåligt ansvarstagande blir jag riktigt irriterad. Det är klart att min rädsla spelar in på hur starkt jag reagerar, det är jag helt medveten om men det kan väl ändå inte bara vara jag som känner mig hotad av stora hundar som är starkare än en vuxen karl?