så sött!

Varje morgon vid ungefär 7:45, när vi går hemifrån om vi ska ta mellantåget, kommer det förbi en farbror och hans golden retriever. Farbrorn är en riktig ”gubbe med keps”, säkert långt över åttio. Hunden ser ut att vara ungefär lika gammal han, och de promenerar så sakta, så sakta. Av någon anledning verkar hunden älska mig för varenda gång vi ses stannar den och tittar med stora, blöta ögon och viftar på svansen med så mycket krafter den kan uppbringa. (Normalt älskar hundar INTE mig, och inte jag dem heller men detta är en riktig sötnos.)

Nu stod jag precis i köksfönstret och väntade på vattenkokaren och såg det lilla paret komma uppför Brockley Grove. Inte är klockan bara 7:45, tänkte jag? Nejdå, snarare 8:45 – kan detta betyda att lille farbrorn och hunden får sovmorgon på söndagar? En extra timme innan det är dags att gå ut i kylan. Jag vet inte vad det är men jag får sådana moderskänslor för sådana fina gubbar och hundar.