Stories from the city, stories from the sea

OJ vad bra sköterskan som stack mig imorse var! Hon tog fyra rör blod men det gör knappt ens ont i armvecket. Har förstås fortfarande bomullsdutt och tejp över så jag vet inte om det blivit blått och fult, men jag tror inte det. ”ÅH vilken fin kärl!” utbrast hon, satte en sån där spännrem med skojiga djur på runt armen och sedan tittade jag bort medan hon körde. Det värsta för mig är att se nålen gå ”in och ut”, så att säga. Särskilt ut. Smärtan är ju övergående liksom.

Det gjorde inte ens särskilt ont att sticka. Alltså, det gör ju inte ont någon längre stund i vanliga fall heller, men jag brukar tycka att det känns ungefär som att bli nypt jättehårt i den tunna huden, detta var inte värre än om hon hade rispat med nageln, typ.

Skönt att ha det gjort i alla fall. Världens vackraste man satt dessutom bredvid mig i väntrummet. Sådant hjälper ju när man sitter i väntrum klockan 7 på morgonen.

Pappa sponsrade med skjuts, så jag var till och med tidig till jobbet trots äventyr. Väldigt snällt.

Dock upprörd över att jag inte fick något klistermärke eller så, så duktig som jag var… fast ikväll får jag visserligen sushi och bubbel, det får väl räknas som vuxenvarianten 🙂

 

Jag känner äntligen att jag har råd att vara fullt betalande medlem av Sjöräddningssällskapet och det tycker jag att du också ska vara om du kan. Eller var stödmedlem och betala 20:- liksom. Spelar ingen roll.

 

Sjöräddningssällskapet är helt ideell. Det enda sjöräddarna får är utbildningar under året. Annars är de praktiskt taget alltid i jour, dag som natt, sommar som vinter, för att rycka ut och hjälpa folk som hamnat i problem på sjön. Det kan vara en motor som inte startar eller att någon ramlat i sjön och personen i båten har svårt att rädda, det kan vara hjälp till plats för ambulanstransport om någon blivit sjuk till sjöss, en båt kan ha börjat brinna… und so weiter. Någon kan ramla i båten och slå sig så att de inte kan köra hem den utan assistans. Någon kan drabbas av migränanfall och därmed inte klara att säkert komma så långt. Någon kan drabbas av ett epileptiskt anfall (vilket naturligtvis står mig extra nära om hjärtat just nu). Det kan handla om att hjälpa polisen också. Det finns så många scenarion där man kan behöva hjälp – för på sjön sitter man jävligt utsatt till.

 

Dessa båtägare ställer alltså upp i vått och torrt (!) utan ett öre för besväret. Men ära istället för öre vill i alla fall jag ge dem. Mina 700:- om året hjälper till med utbildning och (minimal) administration för Sjöräddningssällskapet. Dessutom hjälper de till att upprätthålla de utryckningsstationer som finns runt kusten. Och vi har en jäkla massa kust i Sverige.

 

Och så talar det ju till mig för att jag har mamma och pappa på sjön praktiskt taget varenda dag under fem-sex veckor om året. Och även om dom är friska och starka och tuffa och glada så är det skönt att veta att de kan slå ett nummer om något händer, så är någon där rätt snabbt.

Dessutom utbildar de småkids i sjösäkerhet och hur man ska bete sig runt vatten. Det är ett förrädiskt element, man vet fasemig aldrig vad som kan hända.

Läs mer om vad Sjöräddningssällskapet gör, i mindre flummiga termer, här. Det är behjärtansvärt och väl värt att lägga en knapp femtiolapp på i månaden.

Jag har stolt satt upp en av mina dekaler på ytterdörren, för övrigt. Har ju inte så många bilar och båtar att ståta med den på, så mamma och pappa fick mina tre resterande för att sätta på bra ställen.

Aaaahhhh det har ju flutit på så himla käckt med kollektivt åkande till jobbet hittills! Efter gårdagens fadäs var det ännu ett äventyr idag. Bussen kom visserligen 😉 men det är vägarbete på Oljevägen, som är den stora ”leden” ut till hamnarna och Arendal från Älvsborgsbron, vilket resulterar i att trafiken går som SIRAP. Otroligt frustrerande.

Sedan hade en gigantisk långtradare tyckt att det var en bra idé att köra in på busshållplatsen vid Sydatlanten ((det är som en ”sväng” och bara bussar ska in i den ”fållan”)) och PARKERA sig lite där. På snedden. Bra. Det är ju lätt för bussen att komma förbi då ja.

Å sen kom TÅGJÄVELN. Fast det var åtminstone slutet på tåget, annars kan man liksom bli sittande där en kvart…

OBS: Naturligtvis var inget av detta Västtrafiks fel! Jag gnäller på omständigheter och tillfälligheter.

Det spelar ingen roll för själva jobbet när jag kommer hit, men jag väljer ju att börja tidigt så att jag får sluta tidigt om jag har något särskilt att göra på kvällen. Nu var jag knappt tio minuter senare än jag brukar vara med denna bussen, men eftersom våra timmar är indelade i tio så betyder minuterna mer än man tror. Visserligen är jag den enda som bryr mig om det står 7.9 istället för 8 på klockan ((eller 8.5 denna veckan, jobbar in lite tid så jag kan gå vid 15 på fredag för jag ska på utflykt!)) – men jag GÖR det, det ser så tråkigt ut med 7.9 😉 Idag blir det visserligen 8.45 om jag går när jag tänkt, så det kanske rundas upp?

Herregud. I-landsproblem! Jag får skärpa till mig. Ja. Det finns viktigare saker att syssla med, och det ska jag skriva lite om sedan…