2013: 4 – Hem till byn av Bengt Bratt och Thea Oljelund

 
Denna är lite lustig. 
 
Hem till byn var ju en sån där TV-serie som ALLA älskade på 70-talet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den nämnas under min barndom – de gjorde lite strösäsonger ändå fram till 2006, det är ganska imponerande. 
 
Denna boken är skriven efter första säsongen av TV-serien. Hänger ni med? Bengt Bratt skrev alltså serien, och sedan sammanställde Thea Oljelund (som för övrigt skrev helt okej hästböcer för ungdomar förr) en roman av dessa första sex avsnitten – och jag fattade inte förrän igår att det fanns fler säsonger. Snyggt 😉 
 
I alla fall. Detta handlar föga förvånande om invånarna i en liten lantbrukarby, förmodligen på 60-talet till att börja med. Per har varit till sjöss i fyra år och kommer hem till föräldrahemmet dyngrak och med en bananstock på axeln. Vilket är en rätt rolig scen. Det finns flera familjer med lite olika ungdomar i olika åldrar, snälla gamla läraren Berglund och traktens original, Jonas, som kan alla namnsdagar i huvudet. 
 
Det blir, som man kan tänka sig, en massa intressanta förvecklingar. Det är alltifrån jordbruksarbete till fylleri till otrohetsaffärer till bröllop och… ja, väldigt mycket på motsvarande sex avsnitt, det kan jag lova. 
 
Den är kul! Men jag tror att den är väldigt svår att få tag på numera, hittar den ingenstans på nätet (hence DVD-omslaget som illustrerande bild) och misstänker att sådana här böcker kom ut i rätt små upplagor – denna är säkert hittad på loppis eller köpt i en ”hemlig låda” på auktion. Men om någon lyckas, så läs den absolut! 

2013: 3 – Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry

 
Jag köpte Stjärnornas tennisbollar i England för hundra år sedan, men det blev aldrig av att jag läste den även om jag har haft den i mitt nattduksbord jättelänge. 
 
Men nu behövde jag något att läsa och hittade denna i pappas bokhylla – förmodligen har jag köpt den till honom i julklapp någon gång under åren – och tänkte att tja, vden tar vi sa polisen. 
 
Så. Ned Maddlestone är ung och framgångsrik med en härlig flickvän och hela livet framför sig år 1980. Några av hans bekanta är avundsjuka på honom och bestämmer sig för att sätta dit honom. Efter ett antal andra underliga händelser hamnar Ned på ett mentalsjukhus på en ö i Sverige (!) där han i många år blir tungt medicinerad, bältad och misshandlad. Just när han börjar tro på sin avprogrammering träffar han Babe, en gammal skotte som är otroligt klok och helt klar i huvudet.
 
Och sedan blir allting om möjligt ännu konstigare, när Ned kommer på ett sätt att ta revansch… 
 
Som alltid med Fry är det roligt med en liten twist. Här är twisten massor av våldsamma grejer – särskilt mot slutet, då fick jag lägga ner boken i några sekunder och jag är normalt inte jättekänslig för sådant. 
 
Hur som helst. Riktigt, riktigt bra, spännande och intelligent skriven. 
 

2013: 2 – Ett litet snedsprång av Denise Rudberg

 
Jag har ju läst några av Denise Rudbergs chicklit-romaner och förfasats över hur dåliga de är, både i språk och handling. Men både Bokhora och Resumé skrev riktigt trevliga recensioner om Ett litet snedsprång, så jag tänkte varför inte när jag hade chansen att köpa den för 19:- när jag köpte lite julklappar på CDON. Så sagt och gjort, mamma och pappa fick ge mig den i julklapp 😉 
 
Så – detta är Rudbergs första försök på att skriva deckare. 
 
Gick det bra? Ja, riktigt bra faktiskt. 
 
Karaktärerna är trovärdiga, miljöerna (romanen utspelar sig främst i Stockholms finare områden – Östermalm, Djursholm, Lidingö – som jag inte har någon erfarenhet av överhuvudtaget av) verkar äkta om än lite överdrivna, och storyn är bra. Jag fastnade redan i första kapitlet. Upplösningen var väl inte hundra – jag har en pet peeve vad gäller avslöjandet av mördare – men ändå helt okej. 
 
Sedan fick jag en liten insikt om hur det fungerar på åklagarmyndigheten – oftast läser man ju om poliser och försvarsadvokater – så det var lite roligt med.
 
Detta är första boken i en deckartrilogi och jag kommer absolut att läsa de kommande två. En svag fyra! 

Melodikrysset 2 – 2013

 
Försöker verkligen komma tillbaka på banan vad gäller bloggandet, så jag överkompenserar. Märks det? 😉 
 
I lördags löste jag största delen av krysset utan en kryssplan. Var för lat för att hämta och ladda datorn och vi hade ännu ingen tidning (i alla fall inte till att börja med, pappa var ute och köpte Bohusläningen) så jag kladdade ner svaren på ett block. Vilket gick förvånansvärt bra faktiskt, men det är klart att det är lite lättare att se hur bokstäverna står i relation till varandra. 
 
Anyway, nu löste jag det och skickade in ordentligt, så here we go. 
 
Start på V9 med Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind, där svenska texten skrevs av mannen som dessutom gjorde den känd i Sverige, CORNELIS Vreeswijk förstås! Det var inte förrän ganska nylgen som jag fick reda på att det inte är han som skrivit den från början. L10 var en instrumental version av Roger Pontares När vindarna viskar mitt NAMN. Ingen favorit om man säger så… V12 var den käcka Toreadorarian ur CARMEN. Sedan L1 där ett regissörsnamn skulle in och när jag väl hade en kryssplan framför mig förstod jag att det skulle bli HITCHCOCK men hade ingen aning om vilken film det var. Det har jag dock googlat fram nu när jag redan skickat in, och det var tydligen North by Northwest, eller I sista minuten på svenska. 
 
V1 / V6 / L2 så. Jag blev lite störd när jag hörde att det var trippelfrågedags, men när jag hörde att det är en av mina favorit”visor”, eller vad man ska säga, var jag inte så grinig längre. Nämligen Att angöra en brygga med Monica Zetterlund. Åh, hennes röst är ljuvlig! I alla fall, filmen med samma namn är ju skriven och gjord av HASSEåTAGE (ja, det stavades faktiskt så när de väl blivit kända) och i filmen SEGLAS det en del. Jag såg bitar av den någon gång i höstas men får se till att se hela. L7 var Lordi, jag kände igen Hard Rock Hallelujah även om jag aldrig sett dem så att säga. Men de är i alla fall från FINLAND, så mycket vet jag. V7 var Vi äro musikanter och där nämns mitt eget instrument, FLÖJT
 
L4 var en väldigt käck norsk version av Owe Thörnqvists Varm Korv Boogie – köper man en varm korv ingår ofta ett BRÖDL5 hade jag aldrig hört i hela mitt liv, men listade ut att den hette BUTTERFLY. Skriven av någon herre vid namn Danyel Gérard. Mor och far kände igen ”refrängen” om man kan säga så om en melodisk inspelning, men jag var helt lost. V4 var Streaplers version och översättning av I don’t like Mondays, ursprungligen framförd av BOB Geldof och the Boomtown Rats. L11 var någon gråta-i-öl-countrysång här inspelad av STEN & Stanley. V8 / L3 var en melodiversion av Vill du SE EN stjärna, och så i mål med In the club av gaphalsen DANNY Saucedo. Lättgissat förvisso, jag hatar den låten. 
 
Ta-daa! 
 
PS: Vad gäller Toreadorarian finns det en alternativ svensk text. Den går såhär: ”När jag har badat torkar jag mig, torr é jag då, torr é jag då”. Prova! 😀 

Man har bara så roligt som man gör sig

När jag ändå var inne i mammas rum för att ta kortet geom fönstret så kom jag på hur mycket jag älskar denna möbeln. Vet inte var den har kommit ifrån men den är SÅ söt. 
 
 
Känns väldigt shabby chic, n’est-ce pas? 
 
När jag ändå höll på att fota möbler gick jag förbi en viss annan möbel som jag var tvungen att fota för det finns en rolig historia bakom de. 
 
 
En helt vanlig sekretär. Första gången min högstadiepojkvän var hemma hos mig (måste ha varit innan vi blev tillsammans för vi hade ju gått i skolan tillsammans i massor av år men kanske hade vi inte haft den sekretären tidigare) utbrast han: ”Wow! Har ni piano?”. Mamma tyckte att det var så roligt att hon fick gå in i ett annat rum och skratta så att han inte skulle bli generad, det lilla livet. 
 
Hur som helst. Varje gång det letas efter något i det här huset brukar någon säga ”Har du tittat i pianot?” alternativt ”Den ligger i pianot”. Vissa grejer slutar aldrig att vara roliga. Typ. 

Ja se det…

Jag skulle egentligen ha träffat min neurolog i eftermiddag, men en kombination av akut-VAB och faktumet att det är så mycket snö att bussarna inte kommer upp för backen här har liksom förhindrat den saken… på sätt och vis är det skönt att sliippa gå ut i snön med Dramaten efter mig. Skulle nämligen åkt hem till Högsbo direkt efter och hämta lite grejer (ja, jag typ bor hos mamma och pappa fortfarande, inte bor-bor som i ”har flyttat hem”, men… ja. 
 
 
Ser inte så dramatiskt ut på denna bilden men det är det… hela altanen är dränkt och det snöar fortfarande apmycket. 

Hur livet vänder…

Jag skrev ju ett episkt inlägg om familj och släktingar hermandagen (som pappa säger) och nämnde ju då min syssling Thomas. 
 
”Sysslingar är ju inte helt lätt eftersom mamma har femtio kusiner (minns en, Ann-Sofies son Håkan som var en riktig skitunge som barn), men det finns några som jag tycker väldigt mycket om. Lailas son Thomas är 55 år gammal och därmed har vi ju inte direkt varit på samma nivå men jag har alltid gillat honom. Tyvärr har han ett par lite lustiga söner med en tidigare fru som visst var lite knäpp, med nazisttendenser (en av dom har tydligen blivit frälst, dock, och har därmed tatuerat ett kors i PANNAN) – men hans fru Anette har världens gulligaste pojkar, Kristian och Andreas. De har en ihop också, Alexander, som jag tänker på som pytteliten men han är gift och har egna barn nu. Helknäppt!” 
 
Och igår när pappa ringde för att stämma av när han skulle hämta mig berättade han att Thomas är död. Han dog igår efter en lång tids sjukdom och vi har inte vetat någonting. Inte för att vi har stått särskilt nära dem eller så, pappas kusin som var, eller är, Thomas mamma, har ju varit väldigt sjuk väldigt länge och hennes man (inte Thomas pappa) har aldrig varit någon som man räknar med ska hålla kontakt eller skriva julkort, till exempel, så det kanske inte är så konstigt.
 
Men det känns JÄVLIGT konstigt. 
 
Jag har inte träffat Thomas på många år. Jag minns inte ens om han var på farmor eller farfars begravningar, och hans morfars kunde jag inte gå på då jag hade fyrtio graders feber och var svinförkyld. Men jag minns inte mycket av deras begravningar. Eller några andra för den delen. 
 
Hans moster Bibbi, som vi ändå har relativt bra kontakt med, ringde igår kväll efter att vi hade fått reda på det av pappas brorsa. Han har någon sorts gubbfriend-tantfriend med en av deras kusiner (dock inte blodssläktingar) och visste väl därmed mer än vi vad gjorde. 
 
Hursom. Bibbi berättade att de hade ju åkt ut till Laila – Thomas mamma – på en gång när de hade hört. Och en av hans söner hade fått komma från häktet eller fängelset med tre vakter, fullt handfängsel och kedjad till två av dem. Han måste ha gjort något fruktansvärt men jag vill inte ens tänka på vad det kan vara. Jag vet att även ekobrottslingar och liknande som inte är farliga för samhället också får lov att ha med sin en vakt vid sådana här tillfällen, men tre och kedjor… det låter inte särskilt bra. Det var dessutom han vi trodde hade blivit lite frälst sådär. 
 
Jag har inte tänkt på Thomas på ett bra tag. Eller, det har jag väl gjort rent flyktigt, men inte så mycket som jag tänkte på honom när jag skrev om honom i lördags. Och nu är han död. 
 
Tydligen hade han varit nere och arbetat i Italien med två av Anettes söner samt deras gemensamma grabb, men varit tvungen att åka hem då han blev så dålig att han inte kunde stå på benen. När han väl kom hem hamnade han i liggande läge praktiskt taget genast, och det konstaterades att han hade fått en inflammation i hjärnbarken (eller hjärnbarken, som farbror Hasse sa ;)) som slog ut praktiskt taget hela det neurologiska systemet. 
 
Och så dog han. 55 år gammal. 
 
Just nu tänker jag kanske mest på hans fru och hans söner, men jag sänder alla mina tankar till Thomas också och hoppas att han har det så bra som möjligt där han nu är, vart det nu är. 
 
Vet ingenting om begravningen ännu. Går pappa följer jag med, det har jag bestämt, men om han inte gör det så gör jag det inte heller. Jag skulle gärna vilja vara ett stöd för Bibbi som jag älskar med hela mitt hjärta, men i det läget tror jag inte att jag kan vara det ändå. 
 
Jag tänder ett ljus för Thomas ikväll och försöker att inte gråta. Det hade han inte velat. Han var världens gladaste och mest jovaliske person man kan tänka sig. 
 
Jag vill egentligen inte skriva något om vila i frid eller RIP men nu kan jag inte låta bli. 
 
Sov gott Thomas. Vi var många, många som tyckte mycket, mycket om dig. 

Både depp och skratt vid tanke på de som gått hädan

Mamma visade mig den lilla broschyren begravningsbyrån satte ihop efter farfars begravning. Fotona var helkassa, det var bara bilder på kistan – men man kunde se CD-spelaren på en stol i bakgrunden där Livet i finnskogarna spelades. SÅ inte-begravnings-aktigt och jag och mamma fick ett fnissanfall mitt i alltihop. Faster Susan tittade jätteargt på oss och då blev det bara ännu mer komiskt.
 
Jag fick ett skrattanfall när morfar begravdes också. Det var min första begravning, jag hade inte träffat någon i släkten på görlänge – var hemma två och en halv dag över jul och detta var i juni – allting var så… mycket på en gång. 
 
Och när prästen började prata om vad allas namn betydde och sådant innan själva ceremonin började och sa något om att det var väl skönt för morbror Peter att ha haft två storasystrar pipade mormor upp att mamma och moster Suzanne brukade klä ut honom i rosa nylonklänning när han var liten och då brast allt. Herregud vad jag skrattade och grät på en gång, det var hysteriskt. 
 
Jag stod i duschen i Flat 14 när jag fick reda på att morfar hade gått bort och min huskamrat Micke svarade i min telefon och förstod att jag var tvungen att ta samtalet. Helt sjukt. Fick alltså öppna dörren när han stod och bankade (jag trodde förstås att han var askissnödig), svepa om mig en handduk och öppna. Vi var rätt avslappnade i den lägenheten så det hade inte gjort mig något nämnvärt om han kissade lite medan jag duschade. Men när jag såg hans ansiktsuttryck förstod jag att det var något viktigt. Annars hade han aldrig knackat på dörren.  
 
När farfar dog var jag ensam i huset i Whitechapel och jag minns bara att jag ramlade omkull rätt in i dörren när jag fick höra det. Tre dagar innan fyllde han 85 år och jag pratade med honom i telefon och han var så glad och pigg och berättade att alla var där och firade och att han mådde så bra. Sedan dog han i sömnen tre dagar senare. Ingen vet väl riktigt vad som hände, jag trodde att det var praxis att obducera när någon dör ensam hemma, men han var ju ingen ungdom direkt så det blev väl inget av det. Han hade prostatacancer men det var tydligen inte det som tog kål på honom. 
 
((Jag har berättat detta förut vet jag men det var ett tag sedan – när han var på vårdcentralen och fick reda på att det var cancer var farmor hemma med farbror Hasse. Farfar traskade in som vanligt, farmor sprang (nåja) ut i hallen och frågade hur det var och vad de hade sagt – farfar sa ”Ja, det var cancer, men var i helvete är min plånbok?”)) 
 
Jag kommer inte ens ihåg hur jag fick reda på att farmor hade dött. Jag vet att det var en tidig morgon som jag fick reda på det, och jag gick till jobbet men förvarnade att jag kanske inte skulle orka hela dagen. Men jag tror att det var bra att jag gjorde något annat än att bara ligga i sängen och gråta. Jag var väldigt nära min farmor och jag tror att jag har blockerat alltihop. Men jag minns att jag gick till Wetherspoons på Mansell Street efter jobbet och drack en väldigt stor kopp kaffe med konjak i. 
 
Mormor fick jag reda på när jag stod inklämd bland en massa folk på pendeltåget till jobbet. Det var jättetidigt på morgonen och när jag såg att det var pappa som ringde förstod jag på en gång. Jag minns att vi gick av tåget på Cannon Street och promenerade därifrån, och jag minns att Andy stod långt bort ifrån mig på tåget och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Ännu en gång, fick varna på jobbet att jag kanske inte fixade dagen. Det gjorde jag, men inte dagen därpå. 
 
Faster S fick jag också reda på på väg till jobbet och en tredje gång fick jag varna chefen. 
 
Varenda gång har jag vetat. precis vad som hänt så fort jag sett telefonen. Så himla knäppt. 
 
I alla fall, detta började ju med att jag såg broschyren från farfars begravning. Och alla minnen har kommit tillbaks. Jag ”får” ju inte bli stressad och uppjagad pga epilepsin, men nu när jag sitter hemma ensam så dyker de upp. 
 
Men jag har bara fina minnen och tack och lov för det. Jag har världens bästa familj och släkt, och jag vet att det alltid finns någon att prata med om det behövs. Medicinen gör även att jag blir lite extra blödig. När mamma och pappa och jag firade nyår pratade vi om farmor och farfars föräldrar och övrig släkt och lilla byn de kom från och det känns ju bara fint och trevligt, jag tycker att det är hemskt intressant. Mormor och morfars släkter har moster Suzanne forskat i, men farmor och farfars historia är mycket mer mystisk. Så att säga. Jag önskar att jag hade frågat mer när de levde. Farmor fick min farbror Hasse när hon var nyss fyllda nitton år, och hon och farfar gifte sig inte förrän någon gång på 40-talet, alltså flera år efter att Hasse föddes. Det är tolv år mellan honom och min pappa, när han kom hade farmor fyllt 30 tio dagar innan. Jag undrar så om det blev stor skandal i lilla Ätrafors när det hände eller inte. 
 
Farmor åkte bort och tjänade piga efter att Hasse föddes. Farfars föräldrar tog hand om honom, och största delen av hans barndom var där, det var där han gick i skolan och alltihop. När farmor och farfar flyttade till Göteborg strax innan pappa föddes bodde de alla tre i en etta på Fjärdingsgatan. Tänk er. Sedan flyttade de till Baltzersgatan och lyckades få en tvåa och då flyttade Hasse också upp. Farmor och farfar sov i köket och pappa och Hasse delade en dyscha i rummet. Hasse är ju som sagt tolv år äldre än pappa, så det kanske inte var jätteroligt för honom att dela säng med en lillebrorsa när han var arton och pappa var sex. Till exempel. 
 
Sedan gjorde Hasse FN-tjänst, först på Cypern och sedan i Libyen. Farmor pratade ofta om den gången han skulle flyga från Torslanda flygfält till Libyen och glömde sina konservburkar med sill som han skulle ha tagit med sig. 
 
Jag stod jättenära min farmor och farfar. De passade mig när jag var liten – jag började inte på förskolan förrän jag var fem år, och då kom jag in genom lottning för egentligen var jag ett år för liten för att börja. Men vad fantastiskt glad jag är att jag kom. Jag träffade vänner för livet där, och dessutom fick jag stimulans. Som sagt läste jag när jag var tre, och det är väl inte helt lätt att stimulera en så liten unge hemma förutom att ge honom eller henne böcker att läsa – och det var även jättefint att pappa spelade gitarr och vi sjöng ihop. Mina förskollärare var underbara, särskilt Britta. Vi gjorde allt möjligt där, vi sydde egna böcker som hette Veckans Fundering som vi fick visa upp på samlingarna på måndag morgon, vi fick åka ut till Vinga med båten Ulla-Britta, vi fick snickra och ha oss hur mycket vi ville, vi fick ha små möten med Britta där vi fick visa att vi kunde knyta ett sidenband runt midjan och identifiera olika djur på bilder, vi fick sitta i bokrummet och göra vad vi ville (jag minns att jag fick läsa böcker högt och var asstolt över det), vi hade det helt enkelt så himla bra där. Och jag blev kär för första gången. I David McEvan. Hans pappa hette Dave och hade en gigantisk schäfer, långt hår och skägg och mustasch och jag och Veronica, min bästa kompis där, var sjukt rädda för honom. Vi skrev om ”Hellre jagad av vargar”  till ”Jag är hellre jagad av vargar än älskad av Dave”. Jag var även kär i en kille på vår gård som hette Daniel. Hans mamma jobbade i korvkiosken i B&W-huset på Backaplan och en gång när jag var där med farmor eller mamma ropade hon fram mig före alla andra som väntade och gav mig en mjukglass. Jesus vad stolt jag var då. 
 
Jag var även otroligt fascinerad av kassaapparaten på Spisa, som mataffären hette på Virveltorget. Jag blev kompis med Gizella som satt i kassan och ibland fick jag sitta i hennes knä och trycka på knappar, typ Kolonial och Färskvaror. På den tiden fanns det ingen scanner, utan prislappar och de fick knappa in allting för hand. Gizella skickar fortfarande julkort till mina föräldrar. ((Fast vi är lite arga på henne för häromåret sprang hon på mamma på Emmaus och yttrade frasen ”HerreGUD vad tjock du har blivit!” – mamma är inte tjock, hon är inte smal heller men inte mer än man skulle vänta sig av en 60-åring och så säger man inte ändå!)) 
 
När vi flyttade till Backatorp – mamma och pappa köpte hus, vill minnas att det kostade 80000 – lite skillnad mot nu – blev Veronica vansinnig. Hon sa till alla i närheten att ”Anna ska flytta och gå på ett citrongult dagis!” – har ingen aning om hur jag kände till ordet ”citrongult”, men okej. Dagiset var väl inte särskilt inspirerande, jag träffade dock många som jag hamnade i samma klass som i ettan och det var ju bra. Inte för att jag direkt kommer ihåg vilka det var nu förutom Maria och Martin. Men det var en faslig massa tramsgrejer och vi fick choklad med skinn på till frukosten och spenatsoppa med superäckliga överkokta ägghalvor i. 
 
Men – efter att Kerstin i Köket pensionerades fick vi Gun som kokerska. För det första hjälpte hon mig en gång när vi skulle på teater och jag blev magsjuk och kräktes på spårvagnen. Hon sprang ut vid Järntorget och fick glasspåsar och servetter på Pressbyrån och ringde pappa så att han kunde hämta mig. Och för det andra är hon bästa polare med mina föräldrars grannar ((fast det visste vi inte då)) och ibland springer jag på henne och hon älskar mig fortfarande. Fast jag kräkts vid ((inte på!)) hennes fossingar. 
 
Pappas gamla poesialbum finns hos mamma och pappa – tror att alla hade sådana på sextiotalet – och i det albumet har Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord, skrivit en liten dikt och ritat av pappa med snedlugg. Sjukt roligt. 
 
Versen? 
 
”Solen lyser, månen blänker, Arne på sin fästmö tänker”. 
 
Jag önskar så att mormor och morfar hade fått leva så att de kunde träffa kusin Js små döttrar och kusin Es lilla K. Farmor och farfar fick träffa sina barnbarnsbarn och det känns bra. Fast jag önskar att de fanns kvar för att träffa mina eventuella barn också. 
 
Och vad roligt det hade varit att träffa mammas och pappas mor- och farföräldrar! Pappas mormor Linnea dog när farmor bara var tolv eller tretton år. Hans morfar verkar ha varit en väldigt rolig gubbe, och dessutom hemskt lik pappa. Han var dock mycket längre och större – han var så lång att han fick ont i ryggen när han skulle så potatis, så han hade ett långt rör han släppte ner dem i. Kallades för Store-Kalle. Och pappas farföräldrar låter också väldigt skojiga, Hans farfar hette också Kalle, så det var väl därför morfarn blev Store-Kalle. Honom vet jag inte så mycket om förutom att han kallade tejp för tjipp. Och Ester, farmodern, låter också vansinnigt rolig. Hon kallade Östen Warnerbring för Torsten Warnerbring och Bröderna Cartwright för Bröderna Cartwich. Dessutom spelade hon gitarr med gitarren liggande platt i knät. Jag har några kökshanddukar och grytlappar som hon virkat och / eller broderat. Ska försöka leta rätt på ett gammalt lapptäcke som hon sytt också, det ligger hos mamma och pappa någonstans. 
 
Mammas morfar Vilhelm vet jag inte heller så mycket om förutom att han var en väldigt ståtlig man med hatt. Men mammas mormor, Valborg, herregud vad rolig hon är fast jag aldrig fick träffa henne, hon dog 1979. Men hon är känd för att prata om ”mössarne” som bodde under diskhon och moster Kerstin skrattade tydligen åt det så att hon höll på att gå åt. Hon tvingade även morbror Rolf att ”ligga på hallen” när han kom på besök då han och moster Suzanne ännu inte var förlovade. Sedan pratade hon om ”en massa bögar som låg överallt” och då fick pappa lämna rummet för han skrattade så mycket – det handlade alltså om böcker – och ”stora kulor i källaren” – det var morfars bowlingklot. 
 
Och mammas farmor och farfar vet jag absolut ingenting om. Jag vet knappt vad de hette, tror att farmorn hette Hanna men mer än så vet jag inte. Jag har hört en hel del om morbror Helge, men inte mycket. Jag antar att de spenderade mest tid i Hunnebo med Vilhelm och Valborg. Har för mig att det var någon sorts schism mellan morfar och den tredje brodern, men jag vet inte vad. Jag tror att det fanns en syster också men det enda jag kommer på är Anna-Lisa och det tror jag var Helges fru. 
 
Sedan finns det ju en massa andra släktingar man tänker på. Förstås. 
 
Mammas moster G förlorade sin man Mats förra året i december, och hon har väl inte mått så bra på ett bra tag. Jag och mamma var och hälsade på henne för knappt två år sedan, och det var totalt kaos där. Några år tidigare fick mamma och pappa gå in till dem (de bodde grannar) och bära en naken Gunnel till sin säng. Och nu har hon tydligen fått för sig att hennes son stjäl hennes grejer – sist mamma var där hade hon en handske på vänster hand för att sonen inte skulle stjäla hennes vigselring. 
 
Mammas morbror R däremot (hon har eller hade minst fyra morbröder som hette R), honom är det krut i! Han cyklar upp för Hunnebos brantaste backe utan att ens bli lite andfådd. Riktigt tuff gubbe det där. Hans fru är dessutom det gulligaste man kan hitta, även om hon pratar som en väderkvarn. När vi var små hade hon alltid bäst påskgodis. En viss kusin till mig tog lite extra en gång och gömde det i jackärmen. Naturligtvis ramlade det ut när vi skulle gå. Hohoho. 
 
Pappas farbröder har jag lite dålig koll på, förutom att en kallades Putte fast han hette något helt annat, Lars tror jag, och han var gift med en dam som hette Vega och jag var där en gång med farmor och farfar och fick vaniljglass med krossad choklad. Det finns en brorsa till vill jag minnas vars son hette Raymond och dog i en bilolycka alldeles för tidigt. Han var gift med en tjej som heter Maria och jobbar i kundtjänsten på Gekås så vi behövde aldrig köa förr i världen. Raymond nämns oftast runt jul för en gång lyckades någon bränna upp en massa julklappspapper i kakelugnen och hans julklappsslips åkte med. ”Tänk på Raymonds slips!” är ett stående uttryck. 
 
Pappas moster Lilly dog när jag var sju år. Jag kommer ihåg att det var första och enda gången jag har haft en fästing när mamma kom och berättade det. Hennes man, morbror Torsten, dog för ett par år sedan. Han var också en krutgubbe får jag säga, han levde till han var nästan 90 och var rätt pigg hela vägen. 
 
När de hade ”bokat” gravplats (man gjorde visst så) ”bokade” farmor och farfar graven mittemot. Det känns rätt fint, och när vi är och hälsar på farmor och farfar ser vi alltid till Lilly och Torsten med. Pappa säger ”sätta på värme hos farmor och farfar” när vi tänder lyktan hos dem och det tycker jag är fint. De har en ginst – Hallands landskapsblomma – på stenen och det tycker jag också är fint. 
 
Och morbror Karl-Åke är också en riktig tuffing. Han var poliskommissarie innan han blev pensionerad, spelar dragspel så det står härliga till och blev så glad när jag ringde honom för några månader sedan. Tyvärr är hans fru, Birgit, superdement och har fått flyttas till ett sjukhem. Jättetråkigt. Hon är hemskt gullig fast vi kan skratta lite åt att hon alltid ställde sig mitt framför TV:n, gärna framåtböjd i underliga tantdräkter så vi fick en helvy av hennes väl tilltagna stjärt. 
 
Sedan kommer vi väl till kusiner! 
 
Mamma och moster Suzanne räknade kusiner för ett antal år sedan och de ligger på femtio eller något. Mormor hade sex syskon så det blev ju några stycken genom åren. De enda jag egentligen har koll på är Ann-Sofie som vi springer på rätt ofta i Hunnebo och en som heter Kristina, men jag vet inte om jag har träffat henne, och så finns det Claes som är moster G och morbror Ms son – träffade honom i Konsum för ett tag sedan men jag hade aldrig i mitt liv känt igen honom. Och så Lars och Lena, morbror R och moster Bs barn, träffar dem också ibland men skulle nog inte känna igen någon av dem. De resterande 45 vet jag praktiskt taget ingenting om. 
 
Pappas kusiner däremot har jag spenderat rätt mycket tid med i Ätrafors. Eller i alla fall moster Lillys döttrar, Laila, Inga-Lisa och Bibbi. Särskilt Bibbi, hon och jag brukade dela rum när vi var där samtidigt och ligga och prata strunt halva nätterna. Mamma får fortfarande tårar i ögonen när hon berättar att jag sa en gång när jag var rätt liten att ”Mamma, vet du? Jag tycker OM Bibbi.” De är rätt mycket äldre än min pappa så jag såg väl dem som snälla tanter, typ, och jag tänker ofta på dem. Laila har tyvärr blivit sjuk på senaste tiden, hon fick en massiv stroke förra året och kan knappt prata men det börjar tydligen bli bättre. Inga-Lisa har jag inte pratat med på många herrans år, men hennes man Kay var så rolig när jag var liten, man fick sitta i hans knä och så lekte han dragspel och kittlades i revbenen. (Hans mamma var dock ännu roligare, hon ringde till Ätrafors flera gånger om dagen och sa ”Träffas Kay-Åke?” istället för att säga hej.) 
 
Karl-Åke och Birgits döttrar har jag inte träffat så mycket tyvärr. Inger, den äldsta flickan, fick Birgit innan hon träffade Karl-Åke. Det har aldrig pratats om vem som är pappa till henne och ingen frågar väl heller, men Karl-Åke tog hand om henne som sin egen från dag ett. Jag visste inte förrän jag var ganska stor. Sedan har de Christine som är gift med Sten och skriver alla julkort och adresser med linjal under, det ser jätteroligt ut. Deras son Andreas hade en minimotorcykel när vi var små och en gång fick jag provköra och visste inte hur man stannade så jag körde rakt in i en rhododendronbuske. 
 
Mina egna kusiner har varit vikarierande syskon åt mig som är ensambarn. De är alla jätteolika men jag älskar alla sju. Christopher, Anders, Marcus, Jennie, Emma, Michael och Fredrik är några av mina favoritpersoner i hela världen och jag är så glad att jag har dem i mitt liv. Står närmare vissa än andra, men det är rätt naturligt. Dock tycker jag att vi alla har mötts nu när vi är vuxna – när jag var liten ville nog Jennie och Emma inte direkt ha mig med, men nu tycker jag att vi har en jättefin relation. Christopher är femton år äldre än jag och vi kanske inte direkt lekte ihop när jag var liten, men nu pratar vi på Facebook då och då (han bor i Prag så vi ses inte direkt) och jag tycker att vi är på samma nivå. Jag och Fredrik har träffats mycket genom åren, skrivit brev när han bodde i Dublin och jag i London, när vi gick på gymnasiet sågs vi och fikade rätt ofta, vi brukade julhandla ihop då det begav sig, löst Melodikryss ihop, SMS:ar ganska frekvent, har lekt Zeus och Afrodite på S:t Görans Ö (Fredde, jag vet att du läser, minns du svanen?), ramlat i ett dike ihop efter mormors 75-årskalas, solbränt oss på benen så att vi såg ut som strandskator (okej, mest jag då), spelat Finns i sjön och Femhundra och Trivial Pursuit och Uno tills ögonen höll på att ramla ut, tittat på Sommarlovsprogram när morfar stod nere på grusgången och chokade för man MÅSTE ju åka ut på sjön före 10, druckit svartvinbärste med alldeles för mycket socker i, gått påskkärring + påskgubbe ihop och han är verkligen min substitutbrorsa. Det kanske låter lite cheesy men det ÄR så. Dessutom har vi sett Space Jam på bio. Hohoho, det var inte igår. Och en gång i världen råkade någon av våra andra kusiner avslöja att tomten inte fanns när Fredde fortfarande trodde på honom, så jag fick släpa ut honom i mormor och morfars lilla extrarum med kylskåp och låtsas att jag skulle visa honom en jättestor burk med saltgurka. True story. 
 
Sysslingar är ju inte helt lätt eftersom mamma har femtio kusiner (minns en, Ann-Sofies son Håkan som var en riktig skitunge som barn), men det finns några som jag tycker väldigt mycket om. Lailas son Thomas är 55 år gammal och därmed har vi ju inte direkt varit på samma nivå men jag har alltid gillat honom. Tyvärr har han ett par lite lustiga söner med en tidigare fru som visst var lite knäpp, med nazisttendenser (en av dom har tydligen blivit frälst, dock, och har därmed tatuerat ett kors i PANNAN) – men hans fru Anette har världens gulligaste pojkar, Kristian och Andreas. De har en ihop också, Alexander, som jag tänker på som pytteliten men han är gift och har egna barn nu. Helknäppt! 
 
Inga-Lisas döttrar är också mycket äldre än jag, men jag har kontakt med en av dem på Facebook och skulle bli hemskt glad över att se henne igen! 
 
Och Bibbis kids, Linda och Ulf, har också varit en del av mitt liv när jag var liten. Skulle hemskt gärna träffa dem igen också. ((Fun fact: när jag var liten fick jag plastbokstäver i present av någon, förmodligen farmor och farfar och det första ordet jag stavade var ULF. Det var de bokstäverna som gjorde att jag kunde läsa flytande när jag var tre. Bokstäver har alltid fungerar för mig – men kanske jag borde ha fått siffror också för där ligger jag inte särskilt bra till. Som jag skrev till pappa igår – jag kan ju knappt räkna till hundra utan miniräknare – fast jag löste ett rätt krångligt matteproblem igår kväll, fråga mig inte hur.)) 
 
Sedan måste jag dra upp polare också. Och polerskor. Mormors bästa kompis Ann-Britt (aka Ampan – och egentligen heter hon faktiskt Anna-Britt) är fortfarande i livet och pigg och glad. Vi träffade henne på Konsum på juldagen och hon kastade sig om halsen på mig och påstod att hon inte sett mig sedan jag var sex-sju år. Det är ett ljug för jag är helt säker på att jag har träffat henne med mormor någon gång i tonåren. Men strunt samma. Jag var glad att hon kom ihåg vad jag hette och tyckte att det var hemskt gulligt att hon ville kramas. Dagen innan träffade jag Marikka, hennes dotter, på gatan och hon tittade på mig som om jag var knäpp när jag hälsade, men dagen därpå träffade jag och mamma henne (de är lika gamla och lekte ihop som barn) och DÅ gick det upp ett Liljeholmens. Hon skulle också kramas och höll på att kväva mig med a) vaniljparfym och b) världens hemskaste pälskappa. Hon bor i LA och är klänningsdesigner – mormor sa alltid att hon är Julia Roberts (uttalas som det stavas) favoritdesigner men jag undrar lite varför hennes namn aldrig nämns i tidningar. Men det ska jag inte assietta om. Däremot är hennes hemsida något av det oproffsigaste jag har sett, jag skulle gärna göra om den åt henne gratis, men jag känner henne inte riktigt så väl att jag kan erbjuda mig 😉 
 
Farmor hade en polerska, Henny, som skaffade sig en gubbfriend på äldre dar som hette Anders. Askonstiga människor men goda kakor. Det får man i Alingsås har jag hört. Och så fanns det en tant som hette Ellen, men när jag tänker efter var hon nog släkt med någon. 
 
Farfar hade också en polerska som jag inte minns namnet på som han träffade när han fick för sig att gå en engelskakurs. Farmor var vansinnig över det så jag tror att den vänskapen fick sägas upp. Det kanske var annorlunda för den generationen? 
 
 Morfar vet jag inte om han hade några polare eller polerskor faktiskt. Jag vet att han var god vän med sina arbetskamrater, Gösta Andersson som ägde byggbolaget, och Ingemar som är min vicevärd nu.