Melodikrysset 6 – 2013

Jag sov som en gris till strax efter 10 då jag fick ett SMS. Med andra ord kastade jag mig inte in i Melodikrysset förrän betydligt senare. Lille Pontus sa att nya medicinen inte tar effekt förrän efter några veckor, men jag tror att tröttheten har slagit till med besked redan efter en tablett. Jag är så trött att jag håller på att kollapsa, får säga till kusinerna att peta till mig om jag somnar på bion i eftermiddag… 
 
Men! Det blev kryssat till slut och jag tror att det blev rätt… 
 
 
V10 / V13 inledde dagens kryss och jag kan inte påstå att jag kände igen låten men kopplade rätt snabbt att det nog handlade om SARAH DAWN Finer. Har väldigt dålig koll på allt vad Melodifestivalen heter – jag har sett den två gånger i hela mitt liv. True story. Men när det handlade om tvådelat förnamn så gick det hem. L12 var den käcka Do RE mi från Sound of Music – som jag aldrig har sett (I know, shoot me, till och med Tom tyckte att jag var galen) – men vi sjöng den på högstadiet minns jag. L2 hade jag lustigt nog på kassett när jag var rätt så ung, kusin J hade en Absolute Music-skiva som en var med på – I’ll write you a love song med IZABELLA Scorupco. 
 
V6 var VIVALDIs Vinter. Mycket vacker melodi. L3 visste jag inte riktigt, en Bamse-sång i originaltappning? Det blev hur som  helst ELD och efter att jag hade skickat in googlade jag och det var visst rätt. L1, underbara Morgonstämning av EDVARD Grieg ur Peer Gynt. Lärde mig även efter googlandet att man uttalar Grieg ”Grigg”. Det visste inte jag. Dessutom trodde jag att Grieg var tysk ända till vi gav oss in på Ibsen på universitetet. V1 var I get a kick out of you och jag hade aldrig hört den versionen förut, men när Eldeman pratade om en av våra främsta musikalstjärnor förstod jag med hjälp av tidigare bokstäver att det handlade om ELAINE Paige. 
 
V4 älskar jag, Spanish Harlem med BEN E King. Ni vet, han som gjorde Stand by me? L4 slogs jag lite med, det var Sjösala Vals som spelades och frågan var något i stil med att om man har många av en sak som nämns i visan så har man en… vadå? Jag tänkte på fåglar och sekiner och gud vet vad, men det är klart att det handlade om blommor. ”Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol” – och då har man ju rimligen en BUKETT. Rätt kul uppgift faktiskt. 
 
V7 / L8 kunde man lista ut med lilltårna om man har ett ett eller annat avsnitt av senaste säsongens Så mycket bättre. Det var Pugh ROGEFELDT som sjöng Miss LIs sång. Jag blev rätt förtjust i Pugh när jag såg ett par avsnitt hos mamma och pappa – mamma älskar programmet – Miss Li vet jag inte riktigt vad jag tycker om men detta var en bra låt i alla fall. 
V5 är en av mina absoluta favoriter bland Beatles-låtar – och i största allmänhet för den delen – Here comes the SUN. Så fin. Både melodi och text. Heja George. V9 har jag ett jättestarkt minne av, franska versionen av Imorgon är EN annan dag med Christer Björkman – jag och pappa åkte till Vessigebro för att handla glass eller något åt det hållet, och denna versionen spelades på bilradion. Detta var långt innan jag ens kommit i närheten av franska – jag var tio år – och trodde att han sjöng ”fjä” när han faktiskt sjöng ”viens”. Ingen aning om varför det sitter fast i huvudet. 
 
Osså L14 / L11 där första orden i titeln skulle in. Jag förstod vilka ord det skulle handla om innan frågan ens ställdes, men var övertygad om att det skulle vara We are all the winners med Nick Borgen. Icke, det var WE ARE the champions med Queen. En av två Queen-låtar som jag faktiskt gillar (den andra är We will rock you). 
 
And that concludes dagens kryss. Jag tackar någon, vet inte vem, för att det går att lyssna i efterhand och spola fram när man tröttnar på kassa Melodifestivalslåtar. 

Syftningsfel? :D

Googlade lite för att lista ut hur jag ska göra när min p-stav ska plockas ut i sommar – och förhoppningsvis ersättas med en ny för det är ta mig sjutton det bästa jag har varit med om – har inte behövt vara med om den månatliga plågan mer än kanske fyra gånger på två och ett halvt år. Jag vet inte vart jag ska vända mig, vårdcentral eller barnmorska eller gyn eller vad? 
 
Jaja, det löser sig väl, det är några månader kvar. 
 
Men hursomhelst hittade jag detta på 1177.se: 
 
 
Det ser så roligt ut, typ som om man ville bli gravid under de åtta timmarna det tar för effekten att komma på plats. 
 
 

Utökning i familjen!

Sa jag något om färre antal tabletter i dosetten igår? 
 
Hahahaha. 
 
Nu välkomnar vi Citalopram i tablettfamiljen. Doktorn påstår att det ska hjälpa mot ångesten och sömnproblemen, och jag får väl lita på honom. Men det känns lite lustigt att plötsligt få antidepressiva för jag är faktiskt inte deprimerad.
 
Men men, vi försöker ett tag. Jag bestämde att vi ska ses igen om tre månader, haha, han verkade väldigt nöjd med att jag tog befälet och att jag är påläst om typ allt som gäller epilepsi och ångestproblematik. Han ba’ ”Oj, vad du kan! Men tänk på att inte läsa för mycket också…” haha. 

Socklockar

Min gamla väninna Vivi introducerade mig för sock-lock-metoden och nu har jag testat att åtminstone sätta upp håret med en strumpa. Gjorde en sådan där hög förut för att prova, det funkade men inget jag skulle gå ut i. Nu har jag dock satt upp det lite lägre ner i nacken och tänkte ha det så under dagen. Ser ut lite som en Ryanair-flygvärdinna men det är i alla fall lite annorlunda jämfört med hur jag brukar ha det om det är uppsatt – chignon med ”nypklämma” all the way, och nu börjar håret bli så långt att det blir en uppstickande tofs ovanför klämman, och det är för tjockt för att vika in tofsen. Shit vad glad jag är att jag klippte av det förra våren… mitt hår blev fruktansvärt tunt  efter min körtelfeberepisod, men jag hade väl någon sorts attachment till att ha långt hår – men jag gjorde det på impuls en vacker dag och nu är det tjockt igen, och dessutom vågigt efter att ha haft spikrakt hår hela livet. 
 
Det är dessutom en väldigt tråkig mellanbrun färg, eller mörkblond kanske om man verkligen vill, och det är jag inte så road av. 
 
Men jag fick i alla fall ihop det runt sockan, får hålla ett öga under dagen dock så att inte hela världen behöver se att jag har en svart strumpa med grå hjärtan i knuten 😀 
 
Här är filmen som fick mig att fatta hur man gör… 
 
 
 
Det är lite knepigt, det ska jag med nöje tillstå, men med längre hår som inte är uppklippt tror jag att det är mycket enklare. Jag har fått nåla in ändarna lite, men om man gör det som lockmetod över natten spelar det ju ingen större roll. 
 
Jag har kanske för runt ansikte för att egentligen passa så bra i stramare frisyrer, men äh, jag kör. Pontus lär inte säga något och om Ramona tycker att jag inte ser riktigt klok ut berättar hon nog det för mig 🙂 Ska visa bild när jag har sminkat mig om jag kan få till det bakifrån utan assistans. 

Vuxenpoäng?

När jag var liten var något av det roligaste jag visste att ”dela medicin” åt farmor, alltså portionera upp medicinen i hennes dosett – morgon, middag, kväll, natt. 
 
Inte trodde jag väl att jag skulle sitta här vid 30 med dosett med sju tabletter i varje fack. Men det är käckt med dosett, så whatever. Om några dagar blir det bara fem om dagen då Apoteket äntligen tagit sig samman och tagit in 100mg Lamictal istället för att jag behöver ta 3 50mg två gånger om dagen… 
 
Och så fanns det ju en rosa. Hallå, hur kan man motstå? Jag tycker att den är rätt söt 🙂 
 
 
Nej. Såklart jag inte trodde att det skulle bli så. Det trodde väl ingen. Jag har kommit på – eller mamma, snarare – att jag ju faktiskt har haft ett rätt rejält huvudtrauma, även om det var många år sedan nu. Måste fråga läkaren imorgon om det kan ha något med saken att göra, även om det ju inte syns något på EEG och magnetröntgen. Jag vet dock inte om man kan se om det finns just traumaskador som kan ha orsakat epilepsin. Hjärnskador i allmänhet kan ju förstås göra det – missbruk, stroke och liknande – men sådant syns på magnetröntgen och EEG, och inget av de alternativen är ju aktuella. 
 
Jag vet inte riktigt varför jag vill ha en anledning till att jag har fått sjukdomen. Eller förklaring, snarare. Det är väl för att det är så himla konstigt och abstrakt och bara ”Jaha, goddag goddag, här kommer en livstidsdiagnos, hur känns det?” – jag tycker att jag tar det rätt bra just nu i alla fall, är ganska lugn och ångesten har definitivt blivit bättre, jag blir inte gråtfärdig vid blotta tanken på att behöva åka buss eller gå och handla – just nu. Så var det ju i perioder efter sommaren också, men när det väl blev dags för flera anfall på så kort tid så är man inte särskilt tuff. 
 
Det är väldigt jobbigt, det här med epilepsi. Delvis är jag själv mer eller mindre rädd för att typ duscha eller sätta på spisen eller vad som helst, för någonting KAN hända, jag kan falla och slå mig medvetslös i duschen och drunkna, jag kan bränna upp hela lägenheten, jag kan ramla och göra mig illa så att jag inte kan ta mig till telefonen… klart som fan att det är skrämmande. 
 
Och det är skrämmande för anhöriga och andra närstående också. Och jag känner sådan skuld för det. Jag borde inte göra det och det vet jag – och det är ju naturligtvis ingen som skuldbelägger mig för det heller. Men det är ändå hemskt. 
 
Men – nu är det väl i alla fall dryga tre månader sedan jag var inne och jazzade på akuten sist, och det är ju ett gott tecken. Jag minns inte ens datumet men tror att det var tredje veckan i november eller så. En gång när jag var inne (då jag fick ännu ett anfall när jag kommit in till akuten och de stoppade en massa äckliga syrgasslangar i näsan) var jag så borta att jag var övertygad om att det var 2010. Fast jag var liksom klar i huvudet ändå, jag kunde prata normalt och redogöra för andra saker, som vad statsministern heter och vilket parti han tillhör. (Denna information redogjorde jag för helt frivilligt för att visa att jag faktiskt var med i gamet egentligen.)
 
Däremot tycker jag att det är lite elakt att fråga någon som just varit medvetslös och vaknar i ett mindre töcken om de vet vart de är. Hallå – hur ska jag kunna veta om jag är på Sahlgrenska eller Östra eller Mölndal? Det har räckt med ”Sjukhuset” för att de ska vara nöjda… Roligt, dock, första gången jag var inne frågade läkaren (en jävla AP-läkare för övrigt) vilket datum det var. Jag har nästan aldrig koll på datum så jag ba’ ”Öööh, mitten av maj?” – Ja, sa arga doktorn, men vilket DATUM? Jag gissade hejvilt på femtonde och vann. Hohoho. 
 
Nä, nu tynger jag eventuella läsare med tråkigheter. Borde förpassa sådant här till min dagbok, eller vad det nu är, men nu står det här och så får det vara. 

Om näthat och annat

Ikväll sänder SVTs Uppdrag Granskning ett program om näthat. Många av er har säkert sett klippet på YouTube, annars kan ni titta här.
 
Nu profileras detta som mäns näthat mot kvinnor, okej, men det är faktiskt så att det bedrivs näthat AV kvinnor också. Både MOT kvinnor och män. Numera har jag ingen särskilt stor blogg, men när jag har skrivit på andra portaler och domäner har jag också råkat ut för det. Många som ”låtsas” vara män men har visat sig vara kvinnor. Till exempel. Och flera av mina manliga ”bloggkollegor” har råkat ut för liknande grejer, av både kvinnor och män. Det är inte en genusgrej. 
 
Nu diskuteras detta lite på ett forum som jag hänger på och här är en urbota korkad kommentar:
 
”Ska bli ett intressant program. Feminismen får gärna bekämpas men då självklart utan näthat för det är jag emot, även det näthat som många av kvinnorna som kommer medverka har kommit med i sina krönikor.”
 

Vilket jävla stolpskott. Jag har trott att denna personen har varit rätt vettig, men jag blir lika jävla trött varenda gång det visar sig att folk inte fattar vad feminism betyder. Feminism betyder lika rättigheter för kvinnor och män. Visst, jag kan hålla med om att ordet är lite lätt att missförstå om man absolut vill, egalitarism kanske vore bättre, men för FAN, jag kan inte förstå hur någon med lite under pannbenet kan ställa sig emot feminism. 
 
Okej, det var det, nu ska jag äta lite innan jag blir galen. 
 

Meeen Västtrafik

Jag tror att Västtrafik har fått lite tuppjuck. Jag tänkte kolla hur lång tid det tar för mig att åka till Bergakungen på lördag för jag har aldrig varit där förut och har inget lokalsinne att tala om. Alls. En dryg kvart med 8:an till Scandinavium, nemas problemas, andra alternativet: 7:an till Valand och gå en kilometer. 
 
Vilket i sig inte är något problem, men 2:an går ju för höge Farao till Skånegatan – där biografen ligger – och det finns lite andra vägar som jag tänker är lite smidigare också. Det måste ju till exempel vara kortare promenadtid från Brunnsparken eller Centralen än Valand av alla ställen? 
 
Jaja. 
 
Mellanmålet var gott i alla fall! 
 
 
Hade nästan glömt att jag köpte stenhårda avokados förra veckan men nu var de per-fek-ta! Räkor, citronpeppar, lite Worcesteshiresås och några stänk Tabasco (och lite ramslökssalt) gjorde det hela till en veritabel festmåltid. Om än inte så vacker kanske.