Stories from the city, stories from the sea

 

Rudberg kallar denna trilogin för ”elegant crime”, och det kan man väl hålla med om. Allting är ganska tjusigt och elegant och dyrt, och alla har massor av pengar och bor på Östermalm eller på gods. Med andra ord – miljöer som jag verkligen inte har någon koll på, och därför kan jag bli itutad vad som helst. 

 

I alla fall. Huvudpersonen är även denna gång åklagarsekreteraren Marianne, ganska nybliven änka och med tre vuxna barn, varav två har flyttat hem till våningen igen. (Man bor i våning, inte lägenhet.) Hon och kollegorna Torsten Ehn och Augustin Madrid (ja, han heter så) jobbar tillsammans med chefsåklagaren Olle på att utreda en misshandel under mellandagarna på ett stort finans- och investmentbolag – men det finns ingenting att nysta i. 

 

Nyår betyder naturligtvis glitter och flamour – men inte enbart det. En grov misshandel äger rum, en person försvinner spårlöst, en tredje hittas flytandes bland isflaken i Nybroviken… 

 

Det handlar minst lika mycket om relationer som om polis- och utredningsarbete. Förmodligen mer, faktiskt. Det är flera bihistorier, särskilt gällande kärleksrelationer – men det gör inte mig något. Vissa recensenter tycker att det är dumt, men jag tycker att det är intressant. För även om vissa miljöer och sådant är lite klyschiga så är inte personerna det. Marianne är ingen perfekt, parant, polerad dam i alla lägen, hon smygröker och busar på soffor på museichefers kontor. Torsten är kanske mer en klassisk poliskaraktär, men väldigt älskvärd. Jag gillar bihistorien om honom och sonen Noah. 

 

Dessutom tycker jag att det är kul att Eva von Dies från chick-litböckerna gör ett gästspel. Hon är nämligen största behållningen med de böckerna. 

 

Negativa saker? Ja – en sak som jag inte kan komma över är att karaktärerna avslutar alla SMS med /Namn. Liksom, det behövs ju liksom inte. Och särskilt inte i en bok, där vi vet mycket väl vem som skriver och till vem. Dessutom undrar jag… är det verkligen så vanligt att en Marianne kallar sig Mary? Och – som alltid – faktafel! I introduktionen är Torstens son Noah 14 år, i slutet på boken (som sträcker sig över rätt kort tid) ska han strax fylla 17. Kom an, korrläsare! 

 

Men det är en bra bok, det är det. Ungdomsböcker och elegant crime är nog det Rudberg ska hålla sig till, och stanna väldigt långt bort från chick-lit! 

 

==

 

Här finns en lista på alla böcker som finns i Excess-formatet. 

 

Hennes böcker om systrarna Walsh (och deras mamma!) är mina favoriter, och nu är det Helens tur. Helen har alltid varit min favorit och hon levererar definitivt – trots att hon blivit vuxen och inte är fullt så tokig som förr är hon väldigt, väldigt rolig. Och skarp som bara den. Men – precis som med de andra Walsh-böckerna finns det ett djupare problem. I Vattenmelonen blir Claire lämnad och lite småalkoholiserad, i En oväntad semester blir Rachel inlagd på rehab, i Änglar lämnar Margaret sin man och i Anybody out there? behandlas död och saknad. I Mercy Close är det depression. 

 

I alla fall. Helen har startat sin egen detektivbyrå, och blir anlitad av sitt ex då en före detta pojkbandsstjärna under hans management försvinner spårlöst strax före en serie återföreningskonserter. Vad kan ha hänt? 

 

Parallellt är Helen tillsammans med underbare Artie… och hans barn. Och exfru. 

 

Och inte nog med det – hon står på gränsen till ett stup rakt ner i ett nervsammanbrott. 

 

Så, det är spännande, det är roligt, men även väldigt rörande och varmt. Mammy Walsh är en briljant komisk kreation (och man får ett smakprov på e-boken Mammy Walsh’s A-Z of the Walsh Family i slutet! Tyvärr verkar det bara gå att köpa den till Kindle, och det har jag ingen). 

 

Bäst hittills? Nja, jag tycker nog att Annas historia i Anybody out there? är bättre. Eller… nej, jag vet inte. Men det är tydligt att Keyes har blivit bättre och bättre med åren!