Ser du missen?

Ja, jag vet att alla redan har sett detta, men inte jag så jag postar det. 
 
Ser du missen? 
 
 
Riktigt roligt tycker jag, älskar sådant här. Eller ja, det är ju som med dåligt korrekturlästa saker, skräckblandad förtjusning över hur det kan passera massor av folk utan att det noteras…! 

2014: 140 – Dubbla slag av Malin Persson Giolito

Jag har aldrig läst något av Malin Persson Giolito tidigare, men Dubbla slag är en rätt trevlig roman. På baksidan står det något i stil med ”inte chicklit men ladylit”, och det kan jag väl till viss del hålla med om, men det känns nästan lite nedvärderande att kalla den för det, förstår ni hur jag menar?

Det handlar i alla fall om Hanna, lite över trettio, blivande småbarnsmamma och biträdande advokat på en av Stockholms finare byråer. När hennes chef upplyser henne om att hon inte har någon chans att bli delägare och därför borde säga upp sig och inte komma tillbaks efter födelsen av tredje barnet börjar en helt ny fas i livet.

Men – vad är det kollegan John har hållit på med egentligen? Varför ger han Hanna en akt som hon egentligen inte har med att göra?

Det är extrem hierarki, diskriminering, livsbollning och en himla massa kärlek.

SvD:s recensent skriver att texten drar iväg åt väl många håll, och det är jag nog villig att hålla med om. Det blir lite konstigt på sina ställen, vissa stories hade man gärna velat följa lite längre på vägen men de bara rinner ut i sanden – det känns ju alltid lite onödigt när det blir så med en text som är ganska gripande – det är första gången på ett tag som jag läst ut en bok på såpass kort tid. Ja, Under skalbaggens bo tog inte heller lång tid förstås.

Hursomhelst – detta är ännu en bok som jag inte kommer att läsa om men gärna rekommenderar som en lättläst och helt okej roman! 

2014: 139 – Under skalbaggens bo av Mary Willis Walker

En sektledare i Texas kapar en buss, för med sig elva barn och chauffören Walter till sitt högkvarter och håller dem under jord, där de ska renas i femtio dagar – då ska jorden gå under. Ingenting får Mordokai att släppa sina fångar, och FBI vågar inte ta sig in då risken för att gisslan ska skadas är för stor.

För ett par år sedan intervjuade journalisten Molly Cates just Samuel Mordokai, och därigenom blir hon indragen i fallet, mot sin vilja. Andra personer i bilden är Walters gamle Vietnamveteranvän (vilket ord!) Jake, och den före detta nunnan Loraine som nu blivit FBI-agent. Just det, Mollys ex-man som hon fortfarande har ett förhållande med är också FBI-agent.

De kidnappade under jorden får det svårare och svårare. En liten pojke lider av svår astma och hans inhalatorer tog slut redan efter ett par dagar. Det finns inga tvättmöjligheter, de får minimalt med mat och är ofantligt uttråkade – vilket leder till bråk barnen emellan. För att få dem på andra tankar berättar Walter en saga för dem om kalkongamen Jacksonville och hans vän bältdjuret Lopez – en saga som visar sig ha en del paralleller till han och Jakes upplevelser i Vietnam. Tack vare deras koppling lyckas Walter få ut ett meddelande till omvärlden.

Denna boken har fått otroligt varierande recensioner, men jag tycker att den är bra. Kanske inget mästerverk, men det är en underhållande bok. Den är inte sådär jättespännande hela tiden, vilket jag nog hade väntat mig, men det behöver inte göra så mycket. Jag gillar Mollys karaktär mycket, och relationerna i boken är fint beskrivna. Slutet hade jag förutsett, men jag vet inte riktigt hur det gick till.

Hur som helst, jag kommer inte att läsa om den men jag rekommenderar den gärna till någon som vill ha något att läsa på bussen eller beachen! 

Omslagsonsdag #53 – DANS!

Jag dansar inte särskilt mycket nuförtiden. För ett antal år sedan var vi ute och dansade flera kvällar i veckan – nu dansar jag mest när jag lagar mat (och ingen ser mig). Men det finns många vackra omslag att presentera i veckans Omslagsonsdag – här är mina. 
 
      
 
      
 
      
      
 
Det börjar bli lite creepy att The Book Thief dyker upp så ofta i mina utmaningsinlägg – jag måste verkligen se till att läsa den. 
 

Världens sämsta notis?

==
 
Det skriver Expressen. Det är inte så att CK själv har givit denna information till Expressen? 
 
”är gift med den före detta stavhopparen Patrik Klüft, som är pappa till barnet” – jo, det räknar vi nog med. Hade det varit annorlunda hade det nog tagit upp större delen av nyheten. 
 
Arbetade med OS för Viasat? Intressant. Jag trodde inte att Viasat blev promotade av OS. 
 
Och förlängts över OS? Och i vilket Rio? 
 
Cheezus. 

Om sjukdom vs sjukdom

 
Någon på ett forum jag frekventerar ondgjorde sig över att folk skriver saker om kändisars död på t.ex Facebook och andra ställen, för är det inte lika sorgligt när en 47-åring i Sunne begår självmord som när Robin Williams gör det? 
 
Jo. Naturligtvis är det det. Men om den där 47-åringen inte har haft någon särskild impact på gemene man så vet man inte om det och gör därmed inte stor sak av det. Det betyder inte att det inte är lika tragiskt. 
 
Men – en sak som jag ser och såg idag och igår är att det dyker upp många bilder, citat och länkar till artiklar om depression och psykisk sjukdom – de flesta är mycket tänkvärda och vettiga. ((De som påtalar att alla som lider av depression borde sluta äta gluten kan man ju bortse ifrån.)) 
 
Det finns fortfarande ett gigantiskt stigma runt psykisk ohälsa, och det är himla dumt. Någon skrev ungefär – ersätt ”depression” i vilken mening som helst med vilken annan sjukdom som helst och få typ: ”Men du som är så framgångsrik och har allt så ordnat omkring dig, hur kan du ha lungcancer?” 
 
Denna bilden är lite huvet-på-spiken för många. 
 
 
Psykisk sjukdom är en sjukdom, inte ett sinnestillstånd. Det är synd att folk ska behöva dö för att det ska bli riktigt tydligt, men så länge stigmat finns så är det tydligen sådant som krävs. 
 
Men jag säger naturligtvis också ett Requiescat in pace in pace till Robin Williams – och till Lauren Bacall, som just avled 89 år gammal. 
 
Ta hand om er och de era, kära vänner! 

Tematrio: Karin

 
Veckans tema för Tematrion hos Lyrans Noblesser är KARIN! Lyran heter Karin och uppmärksammar sin namnsdag lite i efterhand – 2:a augusti är även min, min ömma moders, min kusins, min farmors och mitt ljuvliga kusinbarns namnsdag – samt min chefs chef och en kollegas och ett helt gäng av goda vänners! Himla bra namn, det där. 
 
Det stod still ett ögonblick när jag såg temat, men det släppte ganska fort och nu får jag slåss lite med mig själv för att kunna välja – men såhär blir det! 
 
Jag stiftade bekantskap med Karin Alvtegen för första gången förra våren, och hennes Saknad är en av de bästa spänningsromanerna jag någonsin läst. Har även läst Skugga, Skuld och Fjärilseffekten av henne och vill bara ha mer. Så otroligt bra, vill läsa resten också. Men – Saknad vinner hittills. 
 
Potensgivarna av Karin Brunk-Holmquist är en av de roligaste böckerna jag någonsin läst. Mintgrodornas återkomst av samma författarinna var också fantastisk, jag skrattade så att jag trodde att jag skulle gå åt när jag läste kåseriet om kvinnan som tror att hon blir beskjuten när det bara är hyskan i behån som smäller. 
 
Och, det förvånad ju ingen av mina tappra läsare att jag är otroligt förtjust i Karin Boye. En favorit är svårt att välja, men idag tror jag att vi tar Jag vill möta…