Om två nioåringar

Daniel Mendoza skriver om sin son Leon. 
 
Jag tror inte att jag behöver kommentera texten. 
 
==
Nio och ett halvt år är vår äldsta son. När han åt frukost i morse satt jag och betraktade honom. Ett vackert och tryggt barn. Jag kunde då inte låta bli att jämföra de första nio åren av våra liv.

När jag var nio år hade jag hunnit med:
Att bo i två kontinenter, i fyra länder och mellan fem och tio olika städer
Levt fya år av dem på flykt
Förlorat allt
Inte hunnit få vänner
Mitt på natten sprungit halvnaken på en gata och ropat på hjälp för att rädda min mor
Försökt att lära mig fem olika språk
Varit onykter
Sett människor dö
Se djur bli mördade
Sett människor med tillhyggen och vapen attackera varandra
Bott i hus, kyrka, lägenheter, flyktingförläggningar
Somnat hungrig
Somnat rädd
Arbetat för att få lön
Stulit mat 
Slagits med knytnävarna
Haft en kniv mot min hals
Haft en revolver tryckt mot mitt huvud
Vaknat av att en vuxen siktat med ett gevär mot mig
Blivit grovt misshandlad ett antal gånger
Sett vuxna ha sex
Provat att röka
Använt vapen för att döda djur
Sett familjemedlemmar bli grovt misshandlade 
Försökt två gånger att fly hemifrån
Försökt varje dag att överleva mina mardrömmar
Sovit i flera år med ett vapen under kudden
Och annat jag har förträngt…

Leon, vår äldsta son, är nio och ett halvt år.

Han spelar trummor
Han går på dans
Han åker skidor
Han har massor med vänner
Han lär sig språk han tycker om
Han älskar böcker
Han har fått prova på aktiviteter han velat
Han har haft hundratals dagar där han bara varit
Han har besökt andra länder
Han har drömmar 
Hans bror är hans bästa vän
Han har varje dag fått höra om att han är älskad
Han har varje dag fått höra att han är vacker
Han har varje dag fått vara sig själv
Han har varje dag fått hjälp
Han har varje dag blivit sedd
Han har varje dag fått känna sig trygg och respekterad 
Han har varje dag fått en kram när han vaknat och en puss när han gått och lagt sig
Han säger att han ska bli en luffare
Han säger att han ska bli författare
Han säger att han älskar sitt liv
Han säger att han är unik 
Han vaknar på morgonen, ler och säger ”Hmm… så skön dröm, jag ska somna om”
Jag hör honom skratta varje dag

Han har sett människor rädda djur
Han har fått ta del av människor som räddar människor
Han har sett sin föräldrar plocka upp skräp andra slängt
Han har aldrig hört sina föräldrar skylla saker och ting på andra, knappast varandra
Han har aldrig sett våld i hemmet
Han har aldrig sett sina föräldrar onyktra
Han har aldrig hört sina föräldrar kalla varandra eller andra för dumma saker
Han har sett sin pappa arg, men fått en bra förklaring till varför
Han har alltid fått svar, eller en förklaring till varför han inte kan få svar, på alla sina frågor
Han har aldrig behövt somna hungrig 
Han har aldrig somnat gråtandes

Han har aldrig varit rädd
Han verkar inte ha några mardrömmar
Han har varje dag ätit frukost, lunch och middag
Ingen i hans familj har någonsin ljugit för honom
Och varje gång han sagt ”Pappa” har jag släppt allt

Så tack Sverige. Tack till er som byggde detta vackra land. Jag gör mitt bästa för att göra det ännu bättre. Kan inte visa tacksamhet på annat sätt. Jag håller mig borta från diskussioner om hat, om rasism, om rätt och fel. Jag sprider istället kärlek så mycket jag bara kan. Det är mitt sätt att bidra till debatten. Det är mitt sätt att visa att jag är tacksam. För jag är det. Och när jag nu betraktar mina två söner, när jag tänker på att jag tack vare detta land kunde göra upp med mitt arv, kan ge dem ett liv jag aldrig var i närheten av ens i mina vackraste drömmar, är jag så sjukt tacksam. 

==

Lucka #3 – [i carry your heart with me (i carry it in] av e e cummings

Detta är en av mina favoritdikter – som jag faktiskt har postat förut, för drygt ett år sedan – men den har faktiskt inte varit del av Dagens dikt-projektet. Konstigt nog, för jag tycker så otroligt mycket om den. 
 
==
 
i carry your heart with me(i carry it in
my heart)i am never without it(anywhere
i go you go,my dear;and whatever is done
by only me is your doing,my darling)
                                                      i fear
no fate(for you are my fate,my sweet)i want
no world(for beautiful you are my world,my true)
and it’s you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that’s keeping the stars apart

i carry your heart(i carry it in my heart)
 
 
== 

Lucka #2 – Hip Hip Hurra! Kunstnerfest på Skagen av P.S. Krøyer

 
Jag är inte så särskilt välbevandrad i konstens värld, men det finns en del målare och skulptörer som fängslar mig. Skagenmålarna är ett gott exempel, och jag är särskilt förtjust i ovan målning – Hip Hip Hurra! Kunstnerfest på Skagen av P.S. Krøyer från 1888.
 
Med på bilden från höger till vänster finns Martha Møller Johansen och maken Viggo Johansen, Christian Krohg, Krøyer himself, Degn Brøndum (Anna Anchers bror), Michael Ancher, Oscar Björck, Thorvald Niss, Helene Christensen (som var Krøyers moatjé), Anna Ancher och hennes dotter med Michael – Helga Ancher.
 
Här är en annan favorit – Marie Krøyer och Anna Ancher på Skagens södra strand. Målningen heter Sommeraften. 
 

Lucka #1 – Bandstarter av Brainpool

 
Någon morgon i förra veckan låg jag och funderade på Janne Kask – men intressant nog var det jag funderade på vad hans sambo hette när Brainpool var aktiva. Har fortfarande inte kommit fram til något men tror att det var Susanne. 
 
Hur som helst, här är ett litet mästerverk som heter Bandstarter och som jag tror att ganska många av er minns. 
 
 
==
 
I think I’m going to start a band
The great depression is at hand
People will mourn across the land
Yeah, I’m gonna start a band
 
Or maybe I should write a book
And let the critics have a look
They’ll hail me as the new James Joyce
The audience won’t have a choice
 
(But the pop stars sing…) 
 
You know that I love you
You know that I need you
You’re sixteen years tomorrow
And I’ll never leave you
 
I’m seventeen and tired of life
Under my pillow is a knife
I’m sick and tired of this world 
But yet I haven’t kissed a girl
 
I know this world is full of pain
And yeah, I haven’t cried in vain
‘Cause my dog died the other day
And nothing can wash my tears away
 
(But the pop stars sing…) 
 
You know that I love you
You know that I need you
You’re sixteen years tomorrow
And I’ll never leave you 
 
 
==

Mat i trevlig sällskap

Igår firade vi Rebeckas födelsedag på Tre Indier – fantastiskt gott och otroligt trevligt. Jag skrattade så att jag fick ris i näsan. Det händer inte varje dag. ((Medan jag kommer ihåg det vill jag gärna nämna att deras Husets Vita är Protocolo Blanco och det är vansinnigt gott.)) Alltså sådär DÖGOTT. 
 
 
Tyvärr vägrar min dator att acceptera att jag vänder på bilder, så tja, ta den som den är 😉 Tandoorikyckling med stekt ris och en sås som jag nog bara kan identifiera som ”väldigt lik korma”. 
 
Jag har faktiskt fått tillstånd att visa denna utmärkta bild på födelsedagsbarnet i en mössa som någon klok person (Alex) gav henne – så här är hen i full prakt: 
 
 
Själv medbar jag halsband och armband med ouroboros-symbolen (i versionen liggande åtta) på (länkarna syns på bilden men inte berlockerna) – och passade på att köpa ett halsband till mig själv också. Vilket jag tog på mig imorse – och vilket jag upptäckte var försvunnet vid lunch. Det finns garanterat någonstans inne på kontoret men hittills har det inte blivit inlämnat. Jag hoppas att det har halkat ner i en ficka eller något bara för jag var väldigt glad åt det. 

Shoppinglunch

Vi åkte till Eriksberg en sväng på lunchen – jag lyckades allt få med mig tre plagg från Lindex. 
 
 
Den sista ser dötråkig ut på bilden, den är betydligt snyggare i verkligheten! 
 
Ikväll äter jag middag med Hanna på Vinopasta – vill gärna byta om till toppen i mitten men ser framför mig hur jag spiller spaghetti cosa nostra över hela framsidan. I och för sig ska jag tvätta på lördag men det vore ju lite tråkigt ändå…! 

2014: 177 – Glöm att ni har en dotter av Sandra Gregory

Ni vet att jag kan bli lite irriterad på berättelser om folk som gör idiotiska saker? Ja, det blir jag på Sandra Gregory också. 
 
Brittisk tjej, lever ett trevligt liv i Bangkok, jobbar som lärare, blir av med jobbet pga militärkupp, blir sjuk, vill åka hem till England. Och gör då det absolut smartaste man kan göra, bestämmer sig för att smuggla lite heroin till Japan med en kille hon knappt känner. Det vet väl alla att det är supersmart att hålla på med narkotikasmuggel i Sydostasien? 
 
Just det. 
 
Naturligtvis åker hon fast och hamnar i fängelset, naturligtvis på Bangkok Hilton. Och till slut får hon komma hem till UK och avtjäna straffet där istället. DEN biten av boken tycker jag är intressant, då det visar sig att det västerländska fängelset är minst lika hemskt som det thailändska. Men annars, alltså jag vet inte. Jag hade större behållning av Bridget Jones – The Edge of Reason vad gäller skildring av thailändsk fångvård. 
 
Inte helt olikt, i och för sig. 
 
Nä, jag var inte imponerad och jag kommer inte att läsa om den eller ens rekommendera den. Folk skriver recensioner om hur gripande den är – kanske är jag iskall, men jag tycker inte att den är något särskilt. 

2014: 176 – Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Ja, det var flera veckor sedan jag läste denna, och jag har dragit mig för att sätta mig och skriva om den för jag ve verkligen inte vad jag tycker om den. Egenmäktigt förfarande var ju riktigt strålande, det var inte så mycket annat att säga om det, men nej, jag har inte fastnat för Utan personligt ansvar. 
 
Antagligen mest för att jag blir så ofantligt trött på Ester. 
 
Både Ester och författarinnan själva tycker ju att Olof Sten, denna bokens version av Hugo Rask, är jättekonstig och uppför sig helskumt. Jag kan faktiskt inte riktigt hålla med – är det någon som är fullständigt spritt språngande här så är det ju Ester, som efter typ tre träffar berättar för Olof att hon vill dela sitt liv med honom, och så vidare. 
 
Och han är jättetydlig. Hela tiden. Han gör klart att de inte har ett förhållande och att han inte kommer att lämna sin fru. 
 
Men visst, naturligtvis blir det ett fysiskt förhållande av det hela och Ester köper bil för att skjutsa honom land och rike runt och hyr in sig i en stuga i Skåne för att kunna vara nära honom när han spelar teater i krokarna och gud vet vad. Jag tycker att hon är alldeles från vettet och hade jag varit Olof Sten hade jag sprungit jefvligt snabbt. 
 
Sedan är ju naturligtvis språket fantastiskt. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, men den är inte hälften så bra som Egenmäktigt förfarande, men den är trettio gånger så tungrodd. 

Löv

Jag berättade för en person tidigare idag om hur det kan bli med kollektivtrafiken i London så fort det är någon form av väder (regn, snö, värme osv.) – hen skrattade gott när jag berättade hur det kan bli på hösten. 
 
Sedan dök beviset upp. 
 
 
Faktiskt helt apropå ingenting.