Jag är supersvullen i halsen, snörvlig, lite ont i huvudet och fryser som en gris. Kan det vara så att jag har blivit nertacklad av en förkylning som jag motstått i över ett år?
Nej, det låter tråkigt. Istället ska jag:
a) koka en kopp grönt te med äppel-och päronsmak
b) ta med sagda kopp te tillbaks till sängen
c) titta på Sally en stund
d) bada hett
e) låta Tim Lovejoy värma mig inombords på Something for the Weekend om ett par timmar
f) frukostera på hembakt mumsbröd
Ses sen!
Jag skrev just ett långt inlägg om hur jag känner mig just nu.
Sedan bävade jag för reaktioner och raderade det hela.
Varför? Varför gör man så egentligen? Jag skäms ju egentligen inte för hur jag känner, men jag är otroligt rädd för att mina känslor ska misstolkas och därför raderade jag hela skiten.
Fy fan vad svagt.
Jag skivade min sötpotatis ganska tunt och ugnsstekte den med lite olivolja, rökt Maldon, vitpeppar, piri piri och limejuice. Tonfiskkotletten marinerades i olivolja, vitvinsvinäger, lite citronsaft, salt och peppar och dragon. Kokta grönsaker från ett fryspaket – morot, blomkål och broccoli. Kall sås gjord på lite crème fraiche, lite gräddfil, citronsaft, Levi Roots Fiery Guava och en droppe honung.
Tonfisken stektes lätt i panna och här är resultatet. Vansinnigt gott blev det också!
Inte för att vi har förflyttat oss i tabellen men ändå!
Det blev bullar! Små – med flit – jag orkar aldrig äta stora semlor. Förresten är ju sådana här små rara bullar alldeles lagom till ett litet mellanmålsfika.
Sedan blev det bröd också, med parmesan och soltorkade tomater. Jag tittade lite slappt på Rachel Allen’s Bake i eftermiddags och då visade hon hur man flätar bröd med fem delar, så att säga. Jag blev ju tvungen att prova!
Det blev inte lika vackert som hennes, men ändå lite snyggare än bara en vanlig limpa! Tycker jag. Och den är god, jag har provsmakat…
Penslade brödet med uppvispat ägg som jag ändå hade kvar från bullarna, fast det inte ingick i receptet, men vackert och blankt blev det ju.
Himlen är jättevackert rosa, jag har försökt fånga den på bild men det går sådär:
De två första bilderna tog jag genom fönstret, den sista är tagen när jag HÄNGER ut genom vardagsrumsfönstret med kameran i högsta hugg – ni ser ju vart tegelväggen är i förhållande till där jag var. Jaja, det bjuder jag på, det lockade till vinkningar och skratt från ett gäng ligister tvärsöver gatan. We aim to please, liksom.
Nu känner jag mig lite bättre. Håller på att baka bullar till semlor på tisdag, har badat och doftar marshmallows och planerar att baka kakor i eftermiddag med mina dagsfärska Nigella-kakformar som jag kan lägga i min dagsfärska Strawberry Shortcake-kakburk. Det står "It’s berry sweet to share a treat" på burken. Bild kommer snart.
Det blir nog ingen Jamie-launch idag. Inte för att han är där i alla fall – antar jag – men för det första är det svårt att ta mig dit, för det andra mår jag inte hundra procent direkt och för det tredje fixar jag inte sådana events ensam, det går inte. Och med så kort varsel har naturligtvis alla andra planer. Utom jag då.
Nej, ryck upp dig, nu blev jag deppig igen. Oftast gillar jag att vara för mig själv, men idag/ikväll känns det jobbigt, av någon outgrundlig anledning.
Jag tror att idag är min fredag den trettonde.
För det första går liksom allting fel idag, jag har ont i ryggen och kan inte göra något rätt (ni vet, 99% av gångerna prickar man papperskorgen, idag är en sådan dag när man istället prickar typ en glasvas).
Tescoleveransen skulle komma mellan 10 och 12, vilket brukar betyda inte en minut före halv tolv, så jag började laga frukost vid tiotiden. När det var en halv minut kvar på äggen ringde det på dörren. Åkej. Det blev ganska bra ändå, men så himla typiskt. Och kassarna fick stå på köksgolvet tills jag hade ätit upp, kan jag rapportera.
Såsen skar sig naturligtvis när jag var och pratade med Tescomannen, men jag räddade den, det var ju positivt.
Nu har jag plockat undan allt som levererades – utom en gratis Daily Mail som de skickade med, haha! Jag står inte ut med Daily Mail, det är en fruktansvärd publikation, men den kan vara ganska rolig att läsa. Roligare med sällskap dock.
En kopp kaffe nu och lite surfande, det är jag värd efter denna helvetiska morgon.
Just det ja, och så har jag upptäckt att det inte går några tåg från min hood till Clapham Junction idag, vilket betyder buss till Waterloo och sedan tåg om jag ska gå på Jamie-launchen – det kan ta upp till två timmar. Jag vet inte riktigt hur taggad jag är…
Lite bilder från vardagsrumsfönstret denna soliga lördag:
Strålande solsken, blå himmel, kan det vara så att våren är här?
Nu ska jag springa ut och köpa mjöl, för det glömde jag visst beställa, sedan laga frukost, titta på Saturday Kitchen och vänta på brevbäraren / Tescoleveransen – hade gärna velat göra ansiktsmask och ta mig ett bad först men det är helt omöjligt för då ringer det ju garanterat på dörren i det ögonblick man sjunker ner i böljorna…
Godmorgon!
Laxfilé i en lätt oljad form (vem gillar att diska inbränt glas liksom?). Crème fraiche och smulad fetaost blandas med salt, peppar, piri piri, dill, limejuice och lite paprikapulver. Blandningen bredes över fisken i den lätt oljade formen. In i ugnen i ungefär 20 minuter, give or take.
Serverades med ett helt huvud lättkokt broccoli och en liten bit halloumi, stekt i panna med yttepyttelite olja.
Så sjukt gott. Och GI, kanske? Eller LCHF? Eller PI? Eller GSOH QED?
Fy fan vad bra!
Stories from the city, stories from the sea 