Det ringde på mobilen på tåget imorse och jag förstod direkt vad det var, innan jag ens såg att det var pappa som ringde.
När jag pratade med mamma i måndags kväll såg allting bättre ut, de hade inte fått komma dit på ett tag för att vinterkräksjukan hade brutit ut på geriatriken och de var tvungna att isolera avdelningen – förståeligt – men de hade haft kontakt med personalen och mormor var tydligen ganska bra – om än rätt dimmig. De misstänkte att hon fått KOL men i och med kräksjukan kunde de inte testa ordentligt – och det var väl inte så mycket att göra i alla fall om det nu var så.
Igår kväll hade hon fått svårt att andas, de gav henne ångestdämpande och ringde dit mamma, moster och morbror, som var där ett tag men hon somnade gott i och med tabletterna och sköterskorna lovade ringa om det blev några förändringar. Kvart i ett inatt ringde de och de åkte dit allihop, men tillståndet blev bättre ännu en gång så de åkte hem igen med löfte om att mormor skulle kollas var tionde minut.
Någon gång mellan tiominuterskollarna tog hon inga mer andetag.
Tydligen var det hela mycket lugnt och stillsamt, hon kan inte ha lidit och inte haft ont. Det hjälper lite grann, men det är så fruktansvärt jobbigt att vara långt borta när sådana här saker händer. Det är fjärde gången sedan jag flyttade till London som jag fått ta emot dödsbud per telefon och det blir ju liksom inte lättare.
Idag klockan tolv var mamma, moster och morbror där, la blommor och sa hejdå. De fikade på altanen utanför rummet med dörren öppen och sedan kände de att det räckte, det var bra nu. Som jag sa till mamma – det är otroligt sorgset och ledsamt, men det är inte tragiskt på samma vis som det kunde ha varit.
Hursomhelst. Jag jobbade idag, och det gick ganska bra. Några lipattacker förstås, men jag hade ju Lina och Andy inom räckhåll, så det kändes ändå ganska… tryggt, om det är ordet. Smet en timme tidigt – min chef var underbar och mycket stödjande – för att slippa rusningstrafiken på väg hem (jag avskyr att gråta in public och avskyr täta folkmassor, så det var bra) – och för att kunna komma hem och ringa mamma så fort som möjligt.
Hon var hos doktorn idag och blev sjukskriven i en vecka för högt blodtryck – hon har aldrig haft liknande problem – och det är tur i oturen att det blev så, hon behöver vara hemma ett tag nu och ta det lugnt. Jag är övertygad om att det är denna stress som har orsakat problemen och det är absolut inte värt att riskera att bli ännu mer stressad och mycket sjukare.
Så. Hemma nu, tar det lugnt, ska äta middag strax och sedan lägga mig tidigt tror jag. På sätt och vis skulle jag gärna vara hemma imorgon, på sätt och vis inte. Det är "assessment day" imorgon, en massa folk kommer från hela landet (och somliga från utlandet) för att söka jobb hos oss, och jag vill gärna vara med på det. Som Lina sa – om jag orkar ta mig in kan jag ju säkert smita tidigare igen för att komma hem och ta det lugnt.
Förlåt om detta verkar svamligt – jag ville skriva av mig lite och uppdatera de av er som har mailat, SMS:at och kommenterat – tusen tack för er omtanke, det betyder mer än ni tror! Jag orkar inte riktigt svara alla individuellt, hoppas att ingen tar illa upp.
Stories from the city, stories from the sea 