Kategori: Viva la vida

Okej. Idag har jag roddat en massa åt tre mexare som är på besök. Vilket naturligtvis bara är roligt. En av dem hör till vår avdelning, de andra två är på Body och Global Manufacturing, men av någon anledning har det landat på mig att fixa deras grejer, typ taxi, hyrbil, passerkort, lägenheter… ja. Vilket är helt okej! Men jag vet inte varför de har centrerat allting till just el-avdelningen.

Han på vår avdelning heter José Cote, med ungefär arton mellannamn. Vi har ju tänkt att han kallas för José då, det känns ju naturligast. Men nä, han kallas för Cote.

Så jag frågade honom förut hur man uttalar det – José fixar jag ju, men jag visste inte om detta var som franska côte eller vad. Nej, Cote uttalas kåte eller möjligen kåta.

Jahaja. Det blir några roliga veckor.

Sökte på ett efternamn på Ratsit igår för att få fram ett postnummer och genom det upptäckte jag att det finns 40 personer i Sverige med förnamnet Nazi.

Det finns dessutom ett företag som heter Nazi Pizza i Umeå.

Namnen, okej, det är klart att det är ett utländskt namn som inte skulle godtas av Skattemyndigheten som nytt namn på ett barn eller någon som byter förnamn, men vem FAN döper ett företag till Nazi Pizza?

Jag köper inte riktigt resonemanget.

Och idag tar jag ledigt.

En sak måste jag säga.

Inte för att jag har gjort det, eller har någon som helst anledning att göra det, men jag kan faktiskt kontakta AB Volvos VD och styrelseordförande via chat. Kunde omöjligt låta bli att kolla om de är inloggade i och därmed använder sig av chatprogrammet vi har kopplat till Outlook, och jajamensan.

Det är lite roligt, det är ändå 7:e största företaget i Sverige, och de riktigt höga herrarna finns tillgängliga för oss på marken. Jag tycker att det är fint!

Ja, jag vet att det har varit mer screenshots än ordentligt material idag, men…

Familjeliv igen. Man avslutar inte meningar med TVÅ punkter! Det räcker gott med en  – eller för delen en smiley, vilket skribenten uppenbarligen kan behärska.

Nu blir jag så trött att jag går och handlar.

((Detta gäller f.ö. inte mig själv, jag har varken ”kredit lån” eller sambo. Två lån har jag, CSN och mina snälla föräldrar, men de är tack och lov väldigt lättskötta lån. CSN betalar jag när räkningen kommer. Piece of cake. Inga löjliga räntor. Och i mammas och pappas fall är det rätt lättförhandlat, de vill knappt att jag ska betala en spänn förrän jag riktigt kunnat njuta av att ha egna pengar, men jag sa strängt 2000:- i månaden till mor min och hon gnällde väl inte direkt. Dock har jag lagt in en brasklapp gällande augusti / september eftersom jag ”måste” ta åtminstone tre veckors semester och bara har ”tjänat ihop” till en dryg vecka hittills – men säkert kan ta igen det en annan månad. Och jag jobbar ju nästan tre månader till innan det blir semesterdags, vilket borde ge ett par dagar till.))

På fredag säljs det räkmackor i receptionen på jobbet. ((Eller, de blir levererade efter beställning från ett konditori – det är nämligen Räkmackans Dag – det är inte receptionien som gör mackorna…)) Jag funderade på saken men bestämde mig liksom aldrig och idag var sista dagen att beställa och betala och jag hade ju naturligtvis inga kontanter så jag släppte det.

Så får jag plötsligt ett chatmeddelande av C, som undrar om jag vill vara med och äta smörgåstårta på fredag. Jaaa, sa jag, så trevligt, gärna det och what’s the occasion?

Jojomensan. En kupp för att konkurrera ut receptionen. Jag kunde inte låta bli att hänga på 🙂 Det hjälper naturligtvis att det var just C som frågade eftersom jag planerar att gifta mig med honom snarast. Samtalet spårade genast ur och hamnade på fruktighet. Med R. Tja. 😀

Hemma nu i alla fall, jätteskönt, det har varit en underlig dag.

Jag har inte bara en tvättstugechef i mitt liv. Sedan jag började ta bussen 06:52 har jag även en busschef.

Busschefen är en medelålders dam med praktisk frisyr, praktisk jacka, praktiska jeans och praktiska skor. Och en praktisk liten påse till matlådan. ((Som för övrigt är rätt snygg i jämförelse med de flesta sådana däringa ”Dagens lunch”-påsar, hennes är mörkblå med vita stjärnor på. Jag fattar inte varför såna är så poppis egentligen? Jag har min matlåda i handväskan eller ryggsäcken, varför ha ännu ett litet pyttebagage?)) Nu har hon lagt av med mössa, men tidigare var även den praktisk.

Ser alltid sur ut, eller liksom… oförrättad. Man kan tänka sig att hon är en dam som blivit lämnad för en yngre kvinna och har brôtiga tonårssöner hemma som äter upp allt bröd efter skolan och sparkar i gruset med sina snuskamrater.

Busschefen sitter alltid längst fram på det där singelsätet – gud NÅDE den som ens försöker gå på bussen före henne, hon måste ju sitta där på kommandobryggan. Hon stirrar förstulet rakt fram så länge turen går som hon tycker att den ska, men vid minsta häftig inbromsning suckar hon högt och vänder sig om för att se hur medpassagerarna reagerat ((oftast inte alls, jag menar, det är inte så att man flyger och far direkt)). Med jämna mellanrum händer det att bussen kör fel, eller håller på att köra fel, som sagt. Då FLYGER busschefen ur sätet, fram till föraren och gapar ”DU KÖR FEL!!!” i högan sky, vänder sig om och skakar på huvudet åt resten av bussen och guidar sedan föraren rätt. På ett extremt patronising sätt.

När vi höll på att köra in i tåget höll hon på att explodera fullständigt – fast då blev faktiskt jag också rädd, och ibland när man blir rädd blir man ju arg på kuppen. Okej.

Och vid Arendal Portal går hon av, oftast arg för att hon får kliva av i vägrenen ((det kommer fyra bussar nästan exakt samtidigt till hållplatserna här mot slutet, så det blir lite så ibland))… ja. That’s the busschef. Jag ska försöka smygfota henne någon dag.

Men jag DÖR. Skulle öppna en LCHF-tråd på ett forum och råkar istället klicka på en tråd som heter ”Hur tvättar du ditt underliv?”.

Precis då kommer någon smygande bakifrån för att fråga något och hela skärmen är full med ”Hur tvättar du ditt underliv” – inte en chans att han inte såg det.

Fruktansvärt pinsamt. Fast lite roligt också förstås. Det är ju inte så länge sedan SILLBOKEN låg mitt på skrivbordet och fick folk att rynka ögonbrynen lite grann 🙂

Jag är så trött på pollenallergi nu att jag tror att jag blir galen.

Imorse var det helt hopplös, jag gäspade säkert 10 gånger i minuten och snörvlade och tårarna sprutade, men nu verkar det ha hänt något för jag är plötsligt jättepigg och nästan hyperaktiv.

Strax kommer pappa på blixtvisit med sockerkaksformar och en telefon, hurra hurra! Elisabeth har lånat mig två också så det blir ganska smidigt att baka kakor. Får inte glömma handla mjöl ikväll bara.