Kategori: Viva la vida

Spola fram tre timmar?

Idag bär det av till farbror doktorn med mina bölder.
 
Alla vet väl hur mycket jag älskar att gå till doktorn.
 
Inte.
 
Så sova var lögn (nej, jag sov visst i intervaller) och nu är jag kallsvettig med stickniingar i armarna och halvskakig på hand.
 
Jobbigt!!
 
Men om tre timmar är jag där och om tre timmar och tio minuter är det förmodligen över.
 
Och då blir det hemfiskad krabba och hemrökt makrill minsann 🙂 Man får se fram emot det man kan…
 
Väldigt lite action igår kväll, vi åt tidig middag (köttfärssås, mmm!) och sedan blev det väl mest häng framför TV:n och tidigt i sämg med lite varierande böcker. Jag läser i alla fall väldigt mycket på nätterna när jag är här 😉 Mamma gav mig Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt att läsa och jag har börjat men kom inte så långt. Liten text och tunna sidor = hopplöst för mig att koncentrera mig. Men jag får försöka igen när jag är mindre slutkörd.
 
För jag är så trött, så trött. Förkylningen tog väl ur mig en del must, och de senaste nätterna har varit helt hopplösa (för varmt under täcket och för kallt utanför, i-landsproblem much?) så jag känner verkligen i hela kroppen hur trött jag är. Och ändå kan jag inte sova. Jag undrar om jag kan lura doktor Tord att skriva ut en liten insomningstablett åt mig när vi ändå är igång, för förmodligen kommer han väl att ge mig antibiotika. Oj så kul. Eller inte nej.
 
Förresten har jag, sist av alla i hela världen, börjat läsa Lovligt byte, första Stephanie Plum-boken. Ett loppisfynd för 2:-. Jag minns att en bekant på gymnasiet älskade dem, och tyckte att de var sjukt roliga, men just nu är jag mest förvirrad, det är alldeles för mycket folk med italienska namn och det känns som om hälften av dom varit med i Seinfeld.
 
På tal om Seinfeld förresten. Tre män och en liten tjej var på TV sist jag var här och vi slötittade en liten stund en regnig eftermiddag. Ted Danson var helt galet lik Jerry Seinfeld i vissa vinklar. Det har jag aldrig tänkt på förut kan jag säga. Men han är mycket mindre i filmen än t.ex i Skål, för där är han ju faktiskt lite halvbiffig.
 
Gud. Märks det att jag försöker tänka på annat än läkare och… läkare? Om det bara vore över… det är åtminstone kasst väder så det känns inte lika jobbigt att vara hemma under förmiddagen. Har tvättat lite, läst tidningen och druckit kaffe. Skrivit lite mejl och gjort lite bankärenden. Och klockan är bara strax efter tio… dagarna är definitivt längre här än i Göteborg!

Riktig semester :-)

Jag och pappa åkte till Hunnebo i eftermiddags, vi var väl framme strax före 15-tiden någonting.
 
Mamma var helt besatt av att jag skulle gå och kolla om hon hade råkat lägga pappas sov-t-shirt i min säng. Vilket jag väl struntade ganska kapitalt i, herregud, det är väl bara att flytta den? Men nehej, jag skulle bestämt gå och kolla genast.
 
Och inte låg det någon sovtröja där inte utan en alldeles splittrans ny kamera! ❤
 
Jag har önskat mig en i trettioårspresent och pappa sa häromhelgen att jag kanske ville ha den i förtid så att jag kunde ha den under sommaren, men jag hade inte en tanke på att det kunde vara så det var!
 
Mamma var dessutom underlig i förmiddags och bad mig ta med min trasiga kamera hit så att ”pappa kunde titta på den”. Yeah right. Nu fattar jag ju att det bara var för att jag skulle ha ett fodral 🙂
 
 
Det blir jättefina bilder, jag ska ta på något lite roligare lite senare 🙂

När det inte riktigt blir som man tänkt sig….

Tanken var att jag skulle tvätta i förmiddags och åka till Hunnebo ikväll. 
 
Realiteten var att jag är svinförkyld. 
 
Så blir det ibland! Och i ärlighetens namn är jag hellre förkyld och sjuk hemma hos mig själv.Jag ska ju ändå åka dit efter magnetröntgen på måndag så det känns inte jättedramatiskt. 
 
Men irriterad är jag i alla fall. Och så fruktansvärt trött! 

De sista skälvande timmarna…

Igår gjorde jag en poäng av att INTE sitta vid datorn på kvällen och definitivt INTE jobba… jag läste nästan hela kvällen istället. Vad skönt det var. Och vad mycket mer rofyllt det var att gå och lägga sig. Det räcker väl att sitta vid skärmen åtta timmar om dagen här egentligen, och eftersom det inte var något att göra igår hade jag redan surfat ikapp mig 😉 Det mest ansträngande jag gjorde förutom att typ äta var att duscha och måla naglarna…
 
Jag har ju läst Tänd ett litet ljus förut, men jag känner mig plötsligt väldigt osäker på om jag faktiskt läst den på svenska förr. Vet att jag har haft den i pocket på engelska, Light a penny candle heter den då, och det känns som om jag har haft denna boken i min ägo sedan urminnes tider typ. Det måste vara många år sedan jag läste den sist för jag kommer faktiskt inte ihåg slutet… eller ja. Slutet får man läsa i prologen, men jag kommer inte ihåg vad det är Aisling och Elizabeth gör vid rättshuset eller varför. Så det blev ju oerhört spännande, men den är på kanske… 600 sidor, stor tjock inbunden bok, så jag kunde ju knappast läsa klart den innan läggdags… nu längtar jag hem till den!
 
Så! Sista dagen innan semestern börjar! Jag tror ju att det är fredag förstås, och blev jättesur när jag såg att jag inte hade fått någon tidning… men det är ju inte sådär jättemycket fredag.
 
Jag tänker nog för övrigt försöka undvika att sitta vid datorn för mycket under semestern också. Vädret är ju inte sådär strålande och då blir det lätt att man hamnar inomhus. Och nu har både jag och föräldrarna mobilt bredband, så man kan lätt hamna framför datorn till och med i Hunnebo. Inte så att jag inte alls kommer att använda datorn, missförstå mig rätt, och jag kommer säkert att titta på en och annan DVD på jobbdatorn också, men just det här när man bara sitter utan anledning och typ hamnar på Flashback och Familjeliv för att man inte har något bättre för sig. Det är väl klart att man kan ha något bättre för sig!
 
Har även ett eventuellt frilansjobb på gång, det skulle sitta väldigt fint faktiskt och jag skulle kkunna göra det var och när som helst. Ingen jättegrej men det skulle väl betala för ett par av de dagarna som jag har obetald semester.
 
Nä, nu ska jag stöka undan de mycket få arbetsuppgifterna jag har så är det gjort. Återkommer! 🙂

Förföljd av makrillar

Oj oj oj. Om det var segt igår så vet jag inte vad det är idag. Det är typ… max femton personer i hela byggnaden. Alla lampor är släcka förutom i vår lilla avdelning då. Här är det jag, M, D och S på plats. Min favoritherre I var här en stund men jag tror att han har gått hem. Och så E på första våningen.
 
Vi åkte i alla fall och åt sushi för att fira att E går på semester idag, det var tur det annars hade jag nog dött av tristess. Och hunger, visserligen, för jag hann inte dricka upp mitt café crème imorse och det är ju det som håller mig igång under förmiddagen normalt. Riktigt gott var det! Det blev ju sashimi för min del men det gjorde verkligen ingenting för jag är faktiskt inte så förtjust i sushiris i alla fall. Det är soyan och wasabin jag vill åt 😉
 
Men vad jag önskar att fler tog ställning till jätteräkorna. Jag är sannerligen ingen miljömupp men detta är en grej jag har hängt upp mig på. Nästan varenda kotte hade jätteräkor på tallriken.
 
Igår kväll hade jag bara tänkt ta det väldigt lugnt för jag var så trött efter alla dessa sömnlösa nätter… satt och läste Tänd ett litet ljus av Maeve Binchy med en skvätt överblivet rödvin när jag läste något om ett smutsigt kök och plötsligt stod jag väl där ute och skurade. Nej, smutsigt var det väl inte direkt, men sådär allmänt in need of attention. Naturligtvis lyckades jag välta ut soppåsen så en massa torr kaffesump ramlade ut över golvet. Torkade behjälpligt men golvet ser definitivt värre ut nu än innan. Resten är dock fint. Plockade undan kläder och skräp, ställde i ordning vardagsrumsbordet, städade upp i badrummet (är jättebra på att slänga kläder omkring mig därinne) och vips så var det mycket trevligare att existera hemma hos mig. Hade tänkt fixa det mesta på torsdag men nu är grundarbetet nästan klart så då blir det bara finliret att ta hand om.
 
Pratade med älsklings-Linda på Facebook ett tag också – eller jag pratade och hon lyssnade, usch, det känns jobbigt i efterhand att vara en gnällkärring men det var väldigt skönt att få ur mig lite grejer.
 
Tror att det var en kombination av städning, samtal och skvätten som gjorde att jag SOV så gott inatt! Inte många timmar, det ska jag inte påstå, men jag sov sammanhängande kanske… fyra timmar? Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig 😉 Med lite tur blir det rätsida på det där nu.
 
Anyway! Hade möte med konsultchefen L i förmiddags, nog pratade vi lite allvar (inte allvar-allvar utan om jobbsaker i allmänhet nu efter fastanställningen) men mest pratade vi makrill 😀 Och SHIT vad jag blev sugen!! Kusin F fiskade makrill mitt i Reykjavik häromdagen (!) och jag blev jättesugen då också. Så kom jag tillbaks till min plats och kollade Facebook snabbt där någon hade fångat makrill och jag höll på att avlida av lystnad… så får jag ett SMS av pappa och då är de på väg ut på sjön för att meta fucking makrill! Jag blir tokig, jag vill HA! Och inte fanns det makrillsashimi heller…
 
En sak gjorde mig dock just väldigt o-sugen på makrill. Eller inte på stekt, men sådan i tomatsås. Jag skulle ta ut en vattenflaska som stod i dörren i kylen i fikarummet. I ögonhöjd får jag då syn på (under den där plastluckan) att någon äcklig människa har ställt in en halv burk makrill (eller kanske sardiner), i konservburken utan lock eller folie eller någonting över. Det måste lukta jättegott… och så kan det ju faktiskt vara hemskt farligt att spara mat i öppnade konservburkar. Med största sannolikhet har vederbörande gått på semester och när vi alla kommer tillbaks kommer makrill att ha återtagit sin originalfärg – grönsvart…
 
Hinner jag någonstans och köpa färsk makrill efter jobbet tro? Hmm…
 
(In other news har jag utfört exorcism på denna rackaren. Hon blev en långvarig ovälkommen gäst men nu har jag vräkt henne.)
 

Hunnebohelg

Så, nu börjar jag visst liva upp mig lite grann. Det ligger något i det där med kaffe och humör, för jag drack inget kaffe hemma imorse.
 
Helgen, i alla fall! Normalt hade jag bloggat, men jag tog inte med min dator för jag tänkte att mamma har ju sin och deras mobila bredband funkar. Inte. Så störigt, de fick ett, det slutade funka, de fick en ersättningspinne, funkade kanon, fick tillbaks det första u.a. men nu funkar det inte ändå!
 
Jag hjälpte till och ringde Telenors support i lördags förmiddag, och fick prata med en Jonas som flåsade värre än exets boxer i luren. Enligt honom måste modemet ha skickats in på service TRE gånger innan man kan få ut ett nytt. Helt befängt. Jag förstår ju mycket väl att det inte är hans fel och regler, men jag blev så trött…! Sånt är så sjukt störigt att jag lackar ur totalt. Enda slutsatsen vi kom till var att de antingen kunde ringa någon extern avdelnings idag, eller komma in i en Telenorbutik. Och psyksjukt nog är närmaste Telenorbutik inte Uddevalla, inte ens Trollhättan eller Vänersborg, eller Strömstad kanske… det är Göteborg. Okej, det är inte jättelångt, men att det inte finns en Telenorbutik på Torp är helt beyond me. Där finns ju för farao ALLT.
 
Jaja. Pappa bestämde sig för att åka ner med mig igår kväll och gå till butiken med dator och allt, så att de kan få se att nä, det funkar inte, alternativt ändra inställningar, eller något, om det nu är det som behövs.
 
Jaja. Vi kom upp på fredag kväll i alla fall, åt uppvärmd supergod mat från tidigare kvälls grillparty med grannarna och tittade på avsnitt 3 och 4 av Beatles Anthology. Sedan rasade nog i alla fall jag och mamma i säng, men jag fick inte en blund i ögonen förrän kanske vid sex-sju på morgonen. Härligt. Släpade mig upp till Melodikrysset men tröttnade efter typ halva. Är man inte sugen så  är man inte. Jag ska lösa det nu, tror jag.
 
Det blev en rätt slow dag. Jag var fruktansvärt trött efter att ha sovit dåligt hela veckan och verkligen hoppats på en god natts sömn på fredagen, men det var hur mycket buller och bång utanför som helst. Sååå tröttsamt. Mitt rum vetter mot torget, där det visserligen inte finns något mer än kyrkan och parkeringsplatser, men det spelar tydligen ingen roll. Gud, vilka tjatiga och högljudda människor det finns! Fast jag hade roligt åt ett par som stod och bråkade rakt under fönstret, Fredrik och Helena hette de, där Helena antingen anklagade Fredrik för att ha ljugit om att vara eller inte vara bög. Jag förstod aldrig vilket, men jag kände för att sticka ut huvudet och fråga… det var Sotekanalens dag, men folkmassor och högljudda grejer är numera inte min grej så det hoppade jag. Smaskens lax till middag. På kvällen insisterade mor på att titta på Victoria-firandet… herreGUD så kasst, förutom After Shave och Anders Eriksson då förstås. Och de fick i alla fall mycket plats, skönt!
 
Hemsk natt igen, men det var ju att vänta sig efter kanaldagen. Jag somnade fort först, men sedan blev det fyrverkerier och sedan var det bara kört till typ femtiden. Ännu fler bråkande par, samt en kille som började skriva sieg heil och lite andra trevliga saker, men jag tror att han blev avlägsnad från platsen ganska snabbt.
 
Igår var lite roligare! Mamma övertalade mig att följa med till skoaffären. Jag avskyr den affären, det är SÅ TRÅNGT och varmt och pyttelitet, men jag hittade faktiskt ett par strålande ersättare till mina svarta MaryJanes, som håller på och dör en långsam död. De är egentligen väldigt lika, men mycket nättare, rundare i tån och i lite mockaaktigt material. Trodde aldrig jag skulle få skoskav men det har jag fått. Tur att vi har en plåsterarsenal på jobbet – sådana som jag tål då. Sen fick vi ett infall att åka till loppisen i Väjern som har sommaröppet på söndagar numera. Jag tittade bara på böckerna och köpte väl åtta-nio pockets kanske, bl.a en gammal utgåva av Alice in Wonderland / Through the Looking Glass, och en rätt gammal svensk översättning av Joyces Dubliners / Dublinbor. Och lite annat, första Stephanie Plum-boken för de har jag inte läst än, Carina Rydberg, någon deckare av… någon… ja, lite godis till semestern helt enkelt.
 
Seeeeen kom kusin Emma och lilla Karin förbi en sväng! De hade nog inte tänkt stanna så länge, men de blev säkert kvar en dryg timma. Superkul! K sa först absolut ingenting, men sedan blev det full fart och kojbygge med utemöbeldynor och mata gråtjackarna och jag vet inte allt. Så roligt att se dem 🙂
 
Sedan hände det inte så mycket… vi löste korsord och läste lite och hängde i allmänhet, fetaostbiffar med chili till middag och sedan drog jag och pappa oss hemåt. Var väl hemma strax före tio, så det var inte farligt. Rätt skönt att köra såpass sent också, det var ganska tomt på vägarna. Men SHIT vad det blåste! Pappas bil är en sådan där jätte-Volvo, och till och med jag kände att det krängde bara på vanliga motorvägen.
 
Okej, detta blev en wall of text and not a very interesting one at that, buuuut, jag kan fortfarande inte få in några bilder 😦 Har dock önskat mig en ny kamera i födelsedagspresent, så om någon månad så, om jag har tur!

Gnäll och gnöl :-(

 
Om vi säger så att det blev ungefär tre gånger värre under helgen så förstår ni nog… jag kan inte lyfta den. Eller jo, jag kan, men det tar tid och gör så ont att jag skakar i hela armen. Inatt sov jag verkligen ingenting. Hörde varenda klockslag inne  hos grannen. Jag kan knappt klä av och på mig och infektionen har spridit ut sig på innerarmen.
 
Med andra ord får det nog bli akut vårdcentral ikväll. Finns en på Södra Allégatan. Om det inte blir bättre under dagen då. Och med bättre menar jag tyvärr att den brister. Det vore ju roligt på jobbet.
 
Jaja, anyway. Fick ett infall att kolla att bussarna gick som de ska imorse, och det var väl en sabla tur att jag gjorde det för det gör de INTE. Min fina direktbuss är indragen 16/7 t.o.m 10/8. Tur att jag såg det, för det är inte alls säkert att jag skulle ha kollat på tavlan och dragit slutsatsen. Dessutom träffade jag kollegan Kapten Klänning på hållplatsen och enligt Västtrafiks app skulle den gå som vanligt men jag chansade icke.
 
Så, detta skulle egentligen ha betytt en väntetid på en kvart vid Ivarsbergsmotet, men bussen före måste ha varit något sen (eller vi något tidiga) för den kom precis som vi gick över gatan. Skönt det i alla fall. Men inte vad jag hade lust med efter en sömnlös natt, ont ont ont och ett meddelande från min konsultchef att ”kontakta honom” så jag fick ju råångest… men jag pratade med honom för någon timme sedan och han vill bara komma in och säga hej i några minuter innan semestern imorgon förmiddag om jag fattade det hela rätt, så det är väl lugnt.
 
Åååh det är så stökigt hemma också. Jag kunde ju knappt bädda sängen, let alone ens tänka på att lyfta fram dammsugare. Igår eftermiddag satt jag i soffan i Hunnebo och kallsvettades, skakade i hela armen och nästan grät av smärta. Det är så hemskt.
 
Hur stor den är nu? Kanske 10×15 plus extra rött och varmt ut på armen. Helt sjukt.
 
Men det är nog rätt så skönt att vara på jobbet i alla fall. Att ha annat att tänka på. Det blir så mycket värre om man sitter och känner efter.
 
Inte för att det är mer än typ sju personer på hela avdelningen här…men jag har lite smått och gott som jag har sparat just till dessa tre dagarna i alla fall. Man får inte vara dum. Eller, som vi säger, de ska inte tro att de spelar med höns.
 
Hoppas att ni får en fin måndag, och skicka gärna lite positiv energi my way för det behöver jag!
 

Encore une fois…

Vi minns jättebölden som dök upp häromveckan, eller hur?

Nu har dess tvilling tagit plats i andra armhålan. Det gör så JÄVLA ont!

Mycket glad att pappa bestämde sig för att åka till Göteborg idag för att göra lite ärenden och även plocka upp mig för vidare färd till Hunnebo, för det är extremt oklart hur jag skulle ha klarat att bära väska och ta bussen. Hoppas att det blivit bättre till söndag kväll för då blir det buss vare sig jag vill eller inte.

Jag blir så less. Och ingen hjälp får jag heller. 14 augusti blev jag erbjuden en tid på vårdcentralen, eeeh, eller inte då.

Har tänkt hänga i Hunnebo veckan efter nästa (ska på skiktröntgen på måndagsmorgonen och pappa ska hem och klippa lite gräs) och går till VC där istället. Med lite tur är de lite mer tillmötesgående… tydligen kan man boka akuttider så mamma ska göra det åt mig på måndagen eller tisdagen är det tänkt. Bara för det kommer ju allting naturligtvis ha försvunnit av sig självt, men ändå.

7 / 7 – sju år senare

Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan bomberna i London smällde av.

Sju år.

Jag var ju på jobbet då, och det första vi hörde var att en kille, Tom, skulle bli sen för det hade hänt något på tunnelbanan. Det var väl ingen som tänkte att det var något farligt utan bara… ja, ett tåg som hade fått fnatt.

Jag minns inte exakt vad som hände sedan. I mitt minne var det kusin Jennie som då bodde i Leeds som fick tag på mig, enligt mamma var det hon som fick tag på mig, ringde moster Suzanne och bad henne ringa mormor. Men jag är övertygad om att jag pratade med Jennie först.

Det sjukaste med hela den dagen var att vår chef, eller underchef i alla fall, förbjöd oss att ringa privata samtal och skicka privata mail. Tji fick han kan jag säga, för det är klart att vi gjorde det ändå. Han var för övrigt inte riktigt klok och var inte kvar så länge efter den dagen heller då han gjorde sig skyldig till datastöld och fick lov att sitta i rättegång i flera veckor. Men men. Vi blev även uppmanade att säga, om någon kund frågade hur det stod till i London, att bara säga att det var vackert väder och att vi inte hört något om några bomber.

Andra galenskapen med den dagen var att vi hade alla killarna hemma, Tim, Tom, Vinod och Nic var lediga eller arbetslösa den dagen och jag och Louise fick inte tag på en enda en av dem. Det gick rykten om att en buss hade exploderat på Brick Lane (hur nu det skulle ha gått till för det går eller gick inga bussar på Brick Lane) och vi fick ju totalpanik. Framåt eftermiddagen fick jag tag på Tom och han ba’ ”Vi är på takterrassen på Skyline Plaza! Det är massor av helikoptrar ute!” – ja, okej, då vet vi att ni lever… Telefonnäten låg ju nere förstås, och det var väl inte så konstigt. På eftermiddagen fick de även nöjet att se drottning Elizabeth anlända per helikopter till Royal London Hospital. Hon var tydligen mycket tjusig i lavendelfärgad dräkt.

Sedan fick vi i och för sig skratta lite också då Louise skrev ”My poor mum is having kittens” och jag aldrig hade hört uttrycket förut och därned trodde att hon höll på att förlösa kattbebisar.

När jag skulle gå från jobbet på eftermiddagen tyckte receptionisten och HR-ansvariga damen absolut inte att jag skulle gå hem. Herregud, jag skulle ju gå förbi Towern, det var ju skitfarligt! Men till slut lurade jag i dem att jag skulle gå en annan väg och då fick jag gå. SÅ sugen var jag inte på att sova på kontoret…

Hade haft en vän som sov över natten innan dåden och lämnade av henom vid Tower Hill vid kanske… 08:40, jag har ingen aning om exakt tid, och shit vad orolig jag blev för henom, hen skulle byta tåg vid Liverpool Street och det var ju rätt nära i tid. Så att säga.

Men till slut kom jag hem. Alla satt och stormglodde på BBC News som förstås hade tagit över alla sändningar på BBC One, och fy farao vad hemskt det var.

Men till slut bestämde vi oss för att tänka positivt istället och gick ut och sjöng karaoke på en halvsunkig pub i Stepney istället. Det är bättre att skratta än att gråta, resonerade vi, och så gjorde vi också. Och vi hade skitkul.

Keep calm and carry on är Londonbornas motto. Det tog vi med oss.