Kategori: Viva la vida

Alltså detta är ju jättesvårt!

 

Jag tänker ju spontant på mamma och pappa, men det är väl att ta i att säga att de alltid gör mig glad för jag kan bli asirriterad på dem också. Så även om de alltid försöker se till att jag är glad kan jag bli sjukt irriterad på att de tjatar om onödiga grejer. Det kan liksom inte hjälpas.

 

Och man kan väl störa sig på de allra flesta ibland utan att det behöver vara något allvarligt liksom.

 

Men jag stör mig nog egentligen rätt sällan på folk, förutom några stycken som är riktiga posers och försöker tuffa sig hela tiden. Jo, Anders stör jag mig på, haha, för han får inte träffa tjejkompisar för sin flickvän och jag tycker att han ska skärpa sig och sätta ner foten, särskilt när det bara gäller att typ hämta en grej hos mig eller för den delen möta mig på busshållplatsen (jag har en grej jag skulle ha lämnat till honom för över ett år sedan nämligen). Då tycker han att jag ska ”sluta dryga mig för fan”. Sånt kan jag bli irriterad på 😉

Alltså. Jag vet inte riktigt. På sätt och vis skulle jag väl vilja jobba med att skriva, med ord och böcker och sånt. Men på sätt och vis passar det mig väldigt bra att jobba med sådant som jag gör nu och har gjort i många år. Det passar mig att vara assistent / sekreterare / administratör (ja, min jobbtitel är lite oklar 😀 på Adeccos hemsida står det att jag är chefssekreterare / chefsassistent, vilket visserligen är bra på en eventuell framtida CV, men jag är ju assistent åt hela avdelningen egentligen). Jag får kommunicera mycket med folk, det är mycket problemlösning och mycket ”tänka på fötterna”, och det gillar jag. För det mesta. När jag är så trött som jag är idag och var igår är det väldigt skönt när det är lugnt och stilla får jag säga – åtminstone om jag kan hålla mig till att prata med folk via mail och slippa gå på möten…

 

Fast liksom totaldrömmen vore väl att frilansa som skribent av något slag. Att få välja mina arbetstider (någorlunda – jag skulle absolut vilja jobba under dagtid men just att kunna sova en timme till om man är skittrött när klockan ringer vid 6), att kunna jobba vid köksbordet om man vill – eller för den delen sittande i sängen! – och att kunna vara hemma om typ hyresvärden ska komma, eller man väntar en leverans eller whatever. Och att kunna ha en läkartid eller tandläkartid eller klipptid på tider när sådana ställen faktiskt är öppna… 😉 Fast nu har jag ju faktiskt det stora privilegiet att kunna jobba hemma då och då, så jag ska inte klaga. Men oftast behövs jag på plats på kontoret, just för att är man assistent så behöver man assistera och det är inte alltid helt lätt på distans. Även om jag får vääääldigt mycket mer gjort om jag jobbar hemma, även om det bara är ett par timmar här och där. 

 

Men jag trivs. Detta passar mig som sagt och även om jag kan bli frustrerad på vissa grejer (som nu när jag försöker hyra parkering åt de söta polackerna eller Valrossen när han försöker prata engelska) så är det roligt och trevligt för det allra allra mesta!

Min kompis Louise – som jag aldrig träffat – var förkyld och risig i förra veckan. Jag såg att hon tävlade om lakrits av något slag på Facebook och fick ett infall – klart att jag skulle skicka lakrits till henne! Så hon fick lakritsbilar och Djungelvrål på posten idag och blev så glad så glad. Och jag blir så glad att hon blev glad.

 

 

Det höjde denna ganska risiga måndag kan jag säga 🙂 Bilden kommer från Louise själv.

Bah. Jag har varit svinförkyld i helgen och det sitter nog i för jag är så trött så trött så trött idag. Det var knappt att jag tog mig ur sängen. Men halsen är bättre och jag är inte lika snuvig i alla fall.

 

Och jag hann läsa en massa i helgen. Tre böcker igår. Hoho. Fast två var omläsningar. Familjegraven av Katarina Mazetti, och Martina-koden av Martina Haag. Men jag knäckte Vi ses vid Röda Sten av Viveca Lärn också. Vilket inte direkt hjälpte faktumet att jag är dödstrött idag för jag kunde ju inte sluta läsa. Jag älskar henne passionerat. Har alltid gjort. Böckerna om Mimmi (och sedan Eddie förstås) var jättefavoriter när jag var liten.

 

Är helt säker på att jag skrivit om i alla fall Martina-koden förut men det är ju helt hopplöst att göra en vettig sökning i bloggen nu för tiden, så vi får väl se om  jag skriver något särskilt om den. Men den är sjukt rolig. Jag älskar henne och jag har varit kär i Erik Haag sedan Sommarlov för hundra år sedan (kaninhoppning!) och Hassan förstås… det slog mig just att han inte var med i NileCity, what’s that all about? Men Knesset, det hade jag glömt. Fast jag var nog lite för ung för att egentligen förstå det ordentligt.

 

Landet Brunsås har jag bara sett någon gång men jag gillar tanken. Eller ja. Inte när han skulle tillaga marsvin då kanske, det var väl lite magstarkt.

 

Men nu tappade jag tråden fullständigt. Eller ja. Jag vet inte riktigt om jag hade en tråd till att börja med 🙂 Det jag skulle komma till med Martinas bok var väl typ att det är befriande att läsa om kändisar som är som vanliga människor och har fjorton kronor kvar på Visakortet.

 

Hur som helst är jag sjukt jävla astrött och vill verkligen bara vara hemma i min säng med täcket över huvudet idag. Ibland kommer man ju in i andra andningen sådär efter lunch, så det är väl bara att hoppas på det.

Jag har så många barndomsminnen. Jag sa till kusin F häromdagen att det är rätt fantastiskt hur bra vi har haft det som barn, särskilt på somrarna, med hav och bad och salt och sol och VM-limpa. Nä, okej, det sista kan vi skippa.

 

Men jag kommer ihåg så mycket. Jag hade ju turen (även om hälften av världen verkar tycka tvärtom) att få vara hemma med farmor och farfar till jag var fem år. Jag tror att det var väldigt bra faktiskt. Jag hade ju utomstående kompisar ändå, vi var ute mycket och det fanns många jämnåriga i huset och husen däromkring och vi var ju ofta ute på gården och lekte.

 

Mycket av det jag tycker mig komma ihåg kan vara sådant som folk har berättat för mig. Som när jag rymde från farmor och farfar på Wieselgrensplatsen när jag var i fyraårsåldern och de hittade mig inne i kemikalieaffären – som det hette då – där jag stod och frågade expediten lite grann om att göra hål i öronen. Kan säga att det tog tio år till innan det blev några hål i dessa öronen.

 

Och när jag gapade ”Mamma KÖP inte Sofia, då får pappa så ONT i huvudet” på Systemet – en av väääldigt få gånger jag var med där. Förmodligen skulle vi ha gäster.

 

Och när jag sa till farmor på Domus att ”Det är väl bäst att vi köper en öl till pappa” och gick och släpade en burk lättöl i en korg på golvet.

 

((Nu vill jag gärna tillägga att jag aldrig någonsin sett mina föräldrar varken fulla eller bakfulla så jag vet verkligen inte vart de två senare kom ifrån.))

 

Men nästan alla minnen är väldigt glada. Enda egentliga sorgen jag kan minnas var när pappas moster Lilly dog. Det var första gången någon i mitt liv dog, och det var väldigt konstigt att handskas med som sjuåring. Fick inga av barnsjukdomarna eller såna jobbiga grejer heller. Fast jag var jättesjuk i maginfluensa en gång då jag var trevlig nog att säga ”Du ser ut som Pyton” till farmor. Jag vet fortfarande inte vem Pyton skulle vara men det låter ju inte jättesnällt…!

Hahaha. Åh herregud. Här blir det maraton, det ser jag på en gång.

 

• Laptop med laddare
• Mobila bredbandet med sladd
• Två mobiltelefoner av samma modell vilket gör livet väldigt… krångligt ibland
• En Pepsi Max-flaska
• En påse Vicks Blå (vaknade med sjukt ont i halsen, vet inte varför)
• En styck GP med ett halvlöst Fredagskryss
• Ett föradresserat vadderat kuvert med ett brev i som ska användas till att skicka lakrits till en kompis som är förkyld
• En Allers
• En bok, Tunnelseende av Keith Lowe
• En sminkväska
• En chokladkaka med 85% kakao
• Ett löst läppglans
• En sminkväska som egentligen är en aftonväska som jag fick gratis när jag köpte en massa grejer åt mamma på Boots för hundra år sedan… men det krisade ihop sig med den gamla då en foundationtub gick sönder och den är i textil och supersvår att få ren. Så. Ja.
• Handkräm
• Hårborste
• Kofta (alltså plagget, inte maträtten)
• Kalender
• Mediciner (ja, jag släpar omkring på dem. Eller en karta av varje då. Då vet jag att jag har dem om jag skulle glömma ta på morgonen, plus att jag inbillar mig att om något skulle hända så kan eventuell inblandad sjukvårdspersonal se vad jag tar, typ. Om jag nog nu inte skulle ha passet med mig.)
• Passerkort till jobbet
• Busskort och lånekort i mitt Fem myror är fler än fyra elefanter-fodral
• Nycklar – hem till mig och hem till mamma och pappa och bisarrt nog även till deras soprum.
• Plånbok (som i sig är i storlek med en mindre kuvertväska – och inte för att det ligger så mycket pengar i den ;-))
• En liten minisäl i turkos och lila. Tja. Inte asrealistisk. Jag vet att jag har fått den, och förmodligen av mamma och pappa men jag har inget direkt minn av hur och varför.
• En tampong, upptäckte jag just. Det känns ju nödvändigt när jag har sluppit sådana bestyr i över två år
• En tom Loka Hallon / Persika-flaska (alltid bra att ha!)
• Matlåda
• Min älskade Ballografpenna – min farfar använde alltid sådana för att skriva i sin lilla almanacka om väder och vind och om det hänt något särskilt, så den är jättekär för mig. Hans var alltid blå eller svarta – min är någon form av rosa. Men jag har den till allt. Särskilt korsord 🙂 Den är så skön att skriva med och jag är väldigt upprörd för att jag inte hittat en ny patron vid de två senaste Gekås-besöken, de brukar ha både pennorna och patronerna. Eller ja, hade förr i alla fall.

 

 

Voilà non-inlägg för det kommer aldrig att bli några tatueringar på mig!

Oj oj. Jag tänker nästan aldrig på sånt här.

 

Jag skulle först och främst betala av mina skulder. Inte för att det är mer än CSN (som ju är en kontrollerad skuld) och till mamma och pappa (där ingen ens vet vad skulden ligger på), men så skönt att ha det gjort och överstökat.

 

Jag vet att alla säger att de skulle ge till välgörenhet – och det skulle jag också. Sjöräddningssällskapet och Läkare utan gränser skulle definitivt få varsin hacka.

 

Jag skulle inte vilja sluta jobba, men jag kanske skulle gå ner i tid lite och jobba med välgörenhet lite grann vid sidan av. Typ stå i kassan på Emmaus eller liknande. Och ha lite mer fritid förstås. Jag känner nu att jag behöver ju ta igen mig på helgerna, fine, men det finns ju annat att göra också som jag bara är för trött för på veckorna, typ städning och tvätt och så vidare. Jag vet att jag borde ta en sak i taget, typ, men jag har en tendens att göra allting på en gång. Och då går ju en halv dag åt i och med tvättstugan – så klart att det vore skönt att ha en extra ledig dag i veckan, eller två extra lediga eftermiddagar, eller whatever. 

 

En miljon är ju inte tillräckligt för att köpa en lägenhet, men man kan ju lägga en försvarlig kontantinsats förstås, och det är väl en vettig investering? Fast jag har i och för sig hört folk säga att det är rätt dumt att köpa fastigheter nu, så jag vet inte.

 

Jag skulle äta precis vad jag ville hela tiden. Nu är jag supertramsig med matkostnader och unnar mig typ inte att köpa rökt lax även om jag vill ha det. Det är skitdumt, jag har faktiskt råd att köpa ett paket himla lax för 30:-. Man hamnar i ett väldigt konstigt mindset när man levt utan inkomst i över ett år kan jag säga. Jag jagar extrapriser som om jag finge betalt för det. Skitdumt!

 

 

Annars skulle jag väl resa bort ett tag. Har haft en dröm om en månad i Provence i en liten stuga – typ som Colin Firths karaktär i Love actually – och bara skriva och gå och handla nybakt bröd och tomater och ost på marknaden och bada i floden och inte ha telefon och… ni vet. Som Sylvia Plath och Ted Hughes gjorde, fast jag minns inte om det var just Provence. Men det känns som en så mysig grej! I och för sig inte jättekostsamt så länge det skedde på semestern…

 

Gå intensivkurs och skaffa körkort och bil skulle jag nog göra. Jag saknar det inte *så* mycket, men ibland skulle det onekligen vara skönt att kunna välja själv typ när jag åker till jobbet, eller kunna handla på mig mat och sånt utan att behöva tänka på att det är tungt eller otympligt. Även om jag har min Dramaten så blir den ju full om jag köper ett paket toapapper, så då får jag ta det under armen och det känns inte heller idealiskt när andra armen är upptagen… tja. Det kanske vore bra med en liten bil. Det bleve isåfall en Mini Cooper, tror jag…

 

Och så skulle jag väl typ köpa massa nya kläder och skor och säkert en massa krims-krams-smycken och scarves och sånt.

 

Jag vet inte. Egentligen är jag inte så vansinnigt anspråksfull – det mesta ovan skulle jag ju ha råd med om jag sparade i några månader. Men jag skulle säkert komma på något om situationen var sann 🙂

 

Här blir det ingen bild, för jag kan inte ens se lockespindlar på bild. Det är min värsta rent fysiska rädsla. Det HAR blivit bättre. Nu kan jag liksom se en och klara av det, till och med stå still. Dock INTE inomhus. Eller jo, så länge någon kan se till att den försvinner och jag inte behöver vara i samma rum, kanske. På min födelsedag satt det en på fönsterbrädet till mitt rum och då gick jag bara ut och sa till mamma, ganska lugnt.

 

Men jag kan ju berätta anekdoten om lockespindeln som tog sig in i Backatorp när jag var ensam hemma sommaren 2002. Det är många som tycker att den är ganska rolig.

 

Jag hade jobbat 07 – 21:15 (ja, jag vet, jätteolagligt men jag tog allt jag kunde få den sommaren), cyklat hem uppför en helvetesbacke och var helt sjukt trött. Gick in på toaletten på nedervåningen och där sitter den! På golvet och tittar på mig!

 

Får hysterisk panik. Springer ut med byxorna i knähöjd, stänger dörren och låser från utsidan (!!) och ringer pappa i Hunnebo och frågar om vi har någon packtejp. Ja, det var ju en normal fråga 21:30 en vardagskväll tyckte pappa och sa att vi har nog ingen sådan men det finns säkert maskeringstejp.

 

Så jag tätar dörren med maskeringstejp och tidningspapper. Jag skojar inte. Och den stod förseglad tills min dåvarande pojkvän kom på besök från England och skulle ta itu med kräket (alltså, det var ju inte därför han kom :D). Och HITTAR den inte! Herregud. Jag höll på att dö. Så jag var ju tvungen att gå in och den satt ju för fan vid golvbrunnen i duschen. HUR han missade den vet jag inte men att jag var tvungen att se den igen vet jag. Och fan vet hur den överlevt i en vecka.

 

Andra spindlar är jag inte rädd för. Jag väljer ju inte direkt att ta kontakt, men… det är okej. Jag hajar till när jag ser en i större format eftersom jag ju inte vet om det ÄR en lockespindel… men men. Ingen vet vart detta kommer ifrån, men när jag var yngre har jag både svimmat och kräkts vid blotta åsynen av en liten jefvel.

 

Jag är även rätt rädd för höjder. Vilket naturligtvis är jättepraktiskt när man bor på nionde våningen 😉 Nä, det är ingen direkt fara, vissa dagar kan jag svindla till om jag tittar ner men det är okej. Det värsta för mig är faktiskt att titta UPP på höga grejer om jag är på marknivå, typ hus, månen, höga stolpar, flygplan… detta har jag utvecklat på äldre dagar.

 

Men det är ju världsliga saker egentligen. Det jag är mest rädd för är naturligtvis att förlora de jag älskar.