Kategori: Litteratur

 

Jag vet verkligen inte hur många gånger jag har läst denna. Eller för den delen dess förekommare, Grabben i graven bredvid. 

 

Så jäkla roliga. Och så träffsäkra. Katarina Mazetti är en fantastisk berättare (dessutom älskar jag henne och Stefan Holm i På Spåret. 

 

Jag ve tinte om det är någon direkt idé att komma med en resumé, men kulturkrock på hög nivå med mycket kärlek och ne del sorg är väl rätt nära sanningen. 

 

Alltid lika rolig. Men läs gärna Grabben i graven bredvid först – även om det finns en kortfattad återberättelse i början så är det inte alls samma sak. Filmen är inte heller riktigt tillräckligt för att hänga med på hur Familjegraven tar sin start. 

 

 

 

Det var väldigt längesen jag tog mig igenom detta sömnpillret. 

 

Och det finns en god anledning till att jag inte skrivit om den tidigare. 

 

Dead. Effing. BORING. 

 

Så sjukt förutsägbar. Strunta i den. 

   

 

När jag inte kan sova läser jag gärna krönikor och kåserier. Lagom långa för att försöka blunda igen efter fem eller så. Men jag har läst dessa så många gånger förut att de får dela inlägg. 

 

Men de är SÅ ROLIGA. Hennes humor är oslagbar. Och så är hon så öppen också, hon berättar om att hon och Erik är panka (det tror man ju inte folk som dem två som är apsnygga och framgångsrika) och att Erik snor hennes damstrumpor (och hennes jeans), att det ligger två huvudlösa ankor, en katt och ett renhuvud i frysboxen, att hon drömmer att hon föder en RÖDLÖK (här skrattade jag så jag fick stoppa ansiktet i kudden) och läkare sa att det var bra, för lökförlossningar är ofta de enklaste… och så vidare. Och biten om en klasskamrat som låste in sin farmor i pappans lägenhet för att kunna ha fest i hennes paradvåning. 

 

Men det är även känslosamt på ett allvarligare vis. När lilla Lucia råkar dricka tändvätska och det blir ambulanshelikopter, jisses vad rädd man skulle bli. Och berättelser från barndomen när hon ville vara cool hästtjej och det bara blev så fel. Sedan får jag säga att man märker ju inte på henne att hon gick ut högstadiet med 0,7 i snitt. 

 

Ja. De tål att läsas om! Jag ska nog skaffa mig Fånge i hundpalatset också, jag har läst den men det var en bibbabok, så jag ska se om den går att hitta till ett facilt pris. 

 

Jag tror att alla tycker att det här är asaroligt, så rekommenderas å det varmaste. 

 

Himmel och plättar. Att jag inte skrattade ihjäl mig åt denna. 

 

Egalias Döttrar handlar om ett samhälle som är bak- och fram vad gäller klassiska könsroller. ((Den är skriven 1977 så det är ju lite skillnad, men ändå.)) Det är kvinnor som sitter i riksdagen och företagsledningar- och styrelser, männen tar hand om barnen och måste bära pehå. Det är absolut ingen diskussion om saken – när man börjar bli vuxen så ska pehån på. Det var nog det roligaste i början, när huvudpersonens pappa börjar prata med honom om att gå och köpa en pehå tillsammans, samt hur han ska göra för att ta bort håret på bröstet. 

 

Man säger även ”dam” där man normalt säger ”man” – som i början på denna mening. Istället för svärord tillkallar man Lucia. Och så vidare. Människorna heter Kvinniskor. 

 

Men det är inte bara roligt, det är ganska spot on också. När tre flickor gruppvåldtar huvudpersonen till exempel. Det är vi inte vana vid i vårt samhälle. 

 

Men – männen tröttnar och bildar en maskulinistförening – inklusive pehåbränning. Det är vansinnigt roligt att upptäcka alla paralleller och icke-paralleller i Egalias döttrar. Absolut rekommenderad! 

 

 

Jag vet att jag läste Kattresan av Elsie J när jag var liten men jag har haft väldigt dålig koll på hennes vuxenböcker. Detta är första delen i trilogin om Nancy (nästa är Mosippan och nästa igen heter bara Nancy tror jag) – och förtäljer en ung flickas liv och utveckling i en liten by på landet. Hennes föräldrar är före detta statare, och hon har två systrar – Dora, som hon avgudar, och Betty som hon har ett betydligt mer ansträngt förhållande till. 

 

Det är en bok med mycket vardagshändelser – vedhuggning och skolgång och handling och fattigdom och sådär, men visst händer det lite ”större” grejer också. 

 

Kul är att stora delar är skrivna på dialekt. Jag kan visserligen inte alls placera dialekten, men Elsie J kom från ett litet samhälle i närheten av Uppsala, och det nämns i boken att det är inte är så långt till Stockholm så det kan väl stämma. Även om man pratar som folk i Uppsala gjorde man säkert inite det på landsbygden. Men jag gillar sånt, så länge det inte är för svårt att förstå 🙂 

 

En trevlig och sorglig bok, till viss del ganska rolig också för den delen. 

 

Jag vet att jag köpte Mosippan samtidigt som denna, men den ligger nog i Hunnebo för jag hittar den inte hemma – men ser fram emot att läsa den, kanske i helgen!  

 

Jag kan omöjligt återberätta denna boken. Det var så oändligt mycket romerska namn att jag höll på att bli tokig. Inte för att den inte är bra, för det är den, men nu några dagar i efterhand minns jag knappt någonting. 

 

Historien, eller myten, kan läsas här. Ibland är Wikipedia bra. 

 

Förresten fick jag en chock när jag såg att den kom ut 1999! Det känns som om jag inte hört talas om den förrän typ förra året. Den kanske inte blev så stor i England… 

 

Läsvärd? Ja. Men lite tung att hålla reda på. Jag har ju världens simmigaste hjärna nuförtiden också. 

 

Denna hittade jag på loppisen – ett förhandsex, okorrigerat – riktigt kul! Även om jag faktiskt inte direkt hittade något som behövde korrigeras. Eventuellt har jag feber. 😉 

 

Detta är Karin Flygares självbiografiska bok om hur det är att bli förälder till sin förälder. Hennes mamma drabbas av åldersdemens, och här följer vi resan. Bokens berättare, Birgitta, får ta ansvar för sin sjuka mamma. Det handlar om vardagliga saker, som hemtjänst och annat, det handlar om att komma dit och upptäcka att mamman har kissat ner alla sina kläder, det handlar om att bestämma om mamman ska få bo hemma eller vara på vårdhem. 

 

Med andra ord är det mycket realistiskt och sorgligt – men även mänskligt humoristiskt. 

 

Min morfar blev dement på ålderns höst, och vi har alltid sagt att man måste få skratta när det blir lite roligt för annars går man under. Som när han ”kopplade in diskmaskiner” med snörena i joggingbyxorna. Och trodde att mamma konfirmerades när jag tog studenten. Och en höjdare var när mormor pratade om att de skulle skicka blommor till farmor när hon fyllde 80 och morfar utbrast: ”VA? Är Ulla-Karin ÅTTIO år?!” – Ulla-Karin är min mamma och han var inte ens 80 själv. 

 

Så ja. Man får skratta lite i denna boken också. Det blir faktiskt komiskt när mamman är övertygad om att Birgitta är hennes döde make. Och när hon tar på sig alla kläder i fel ordning. Och när hon rymmer till Mörby Centrum med en burk crème fraîche i handväskan så att hon ska ha något att äta. 

 

Men det är ju mest tragiskt och sorgligt. Demens är en fruktansvärt grym sjukdom men också viktig att bringa kunskap om. 

 

Mycket bra. 

 

Jag älskar ju Miss Marple, men detta är faktiskt min första Poirot! Härlig kille den där detektiven. 

 

Har hört denna titeln många gånger men vet inte om jag ens fattat att det är tant Agathas. Men det är det och det märks! 

 

I lilla staden Kings Abbot (jag gissar att den ligger i Sussex eller Hampshire eller så) begår en äldre dam självmord. Tätt därefter hittas stadens godsägare Roger Ackroyd mördad – med en mycket ovanlig dolk i ryggen. 

 

Berättare är traktens läkare, Dr Sheppard, och det är han som till slut ger Poirot ledtråden som löser fallet… 

 

Jag har ju läst en massa moderna deckare på sista tiden, men tant Agatha är verkligen något alldeles särskilt – det går inte att mäta sig med henne. 

 

En sak som förvånade mig – denna är skriven 1926. Flera gånger dyker både kokain och heroin upp i handlingen. Jag trodde faktiskt inte att det var sådär överdrivet utbrett på den tiden. Där fick jag lära mig ett och annat också. 

 

Jag läste denna på en dag, den är kort och lättläst och persongalleriet är inte så svårt att hålla reda på, trots tre herrar med namn som börjar på R – sådant som kan röra till det i huvudet på mig om jag inte är helkoncentrerad. Hur som helst, den var ett utomordentligt sällskap på altanen med ett glas iste och sedan i sängen med fönstret öppet och en liten sommarbris.

 

Superbt! Såklart. 

 

 

 

 

 

Detta var bara för roligt – chick-lit skriven 1990! Där höjden av en snygg man är läderkavaj! Åååh vad rolig denna var att läsa. 

 

Handlar om tre tjejer i Dublin – Maggie, Caroline och Devlin. Väldigt olika men mycket goda vänner. 

 

Det hela börjar med en sorts prolog som utspelar sig i nutid – därefter följer vi tjejerna i två omgångar var, från tonåren fram till nutid. Det är chick-lit, absolut, men det är inte bara guld och gröna ängar – tvärtom, många gånger. Man skrattar och gråter lite om vartannat. 

 

En recensent – jag tror det var ur Irish Evening Press – skriver på framsidan att Maeve Binchy har fått en rival vad gäller historieberättande, och även om jag inte tycker att detta är lika bra som Binchy så förstår jag vad hen menar, för detta är verkligen en välskriven bok med intressanta vändningar. 

 

Titeln förvirrar lite grann, det låter som om det ska vara ännu en Alla var där – men så är det inte, det är namnet på en hälsoklubb som startar upp i en del av boken. 

 

Hälsoklubb, förresten. Jag tror att vi skulle kalla det spa nuförtiden 🙂 

 

 

Oj. Snacka om long overdue. Jag vet inte varför jag inte har kommit mig för att läsa denna under åren. Men nu har jag gjort det. 

 

Helt. Jefvla. Fantastisk. 

 

Från språket till karaktärerna till handlingen till… allt. Fantastiskt. Bruno är en nioårig pojke vars familj hastigt flyttar till ”Out-With” efter att ”The Fury” har varit hemma på middag hos familjen, med överhuvudet pappa Kommendanten. Ni fattar. 

 

Jag vet inte. Jag kan liksom inte skriva så mycket för jag är fortfarande, flera dagar senare, otroligt rörd och påverkad av denna romanen. Lätt en av de fem bästa böcker jag någonsin har läst. 

 

Och väldigt viktig. Jag hoppas att denna roman blir en sådan som läses i skolor i många herrans år framöver. 

 

Strålande. Wow.