Kategori: Litteratur

 

Åh, vad jag är glad att jag chansade på Kristina Ohlsson den där gången på loppisen för ett tag sedan! Nu har jag läst tre av fem och de blir ju bara bättre och bättre. Så otroligt spännande, Kristina Ohlsson är en fantastiskt duktig deckarbeerättare. 

 

För två år sedan försvann en ung kvinna, Rebecca Trolle. Nu hittar en hundrastare i utkanten av Stockholms Mdsommarkransen en kropp som visar sig vara just Rebecca.

 

När kommissarie Alex Recht och hans team, bland andra Peder Rydh och Fredrika Bergman, börjar gräva i fallet hittas en hel del intressanta saker. 

 

Och vem är den stumma barnboksförfattarinnan som stter på ålderdomshem alldeles för tidigt för sin ålder egentligen? 

 

Sjukt spännande. Jag ska villigt erkänna att jag blev lte förvirrad i slutet, men jag tror att jag fick ordning på det. Haha. 

 

Det är tragiskt och lite kaotiskt och man förstår redan i början, en av de första sidorna, att något går hemskt fel i slutet. Men – man vet ju inte vad… 

 

Rekommenderas? Yes. 

 

Ännu en mysig roman av kära Viveca. 

 

I ett hus vid Heden i Göteborg bor ett gäng människor. Alla ganska olika. Många med liknande problem. Dessutom många medd ett hälsosamt intresse för elefanter. 

 

Och så en dag dyker Magdalena Graaf upp. Huset har vunnit på Postkodlotteriet! Och spralliga Samantha på 24:an anordnar en gruppresa till Kenya… 

 

Tyckte jättemycket om denna. Härliga karaktärer, och även sådana som man bara inte gillar men som är så bra beskrivna att man inte kan låta bli att tycka om dem i alla fall. 

 

Det finns visst en andra bok ute, Väster om Vinga, så jag längtar till att den kommer ut i pocket 🙂 

 

 

Lisa försvann spårlöst som sjuttonåring på en resa till Frankrike. 

 

Nu, sju senare, träffas tre av de viktigaste personerna i Lisas liv  – hennes första pojkvän, hennes mamma och styvfadern Sebastiaan – som är den mest överraskande personen i boken.

 

SvD recenserade boken när den kom ut och jag tänker länka till den för att inte bli för långrandig. 

 

Det är en helt okej roman antar jag, men definitivt ingenting jag kommer att läsa om. Svag trea kanske. 

 

 

Mina tankar om I kroppen min finns enklast att läsa i bokbloggen på GP. Jag har liksom uttömt mitt tankeförråd. 

 

Men alla ska läsa den. 

.

 

Först och främst måste jag nämna en knäpp sak. Eller, det kanske finnas ett sammanhang, men jag kan inte komma på något. I alla fall. Denna boken utspelar sig i ett samhälle som låter väldigt likt ett där jag har släkt. Till och med husets placering låter som släktens hus, men det är långsökt. Hur som  helst, när jag hade läst klart denna tänkte jag att ah, författarinnan bor säkert i X, det stämmer med avstånd till hav, närmaste större ort samt Göteborg. 

 

Så, min vana trogen Ratsit:ade jag henne naturligtvis. Och nickade nöjt när en av de tre personerna i hela Sverige med hennes exakta namn bor där jag trodde. Men det är inte hon! Och det verkar inte vara en släkting heller. Den andra personen är för ung för att vara en dotter till varesig Hermanson eller hennes make. Möjligen någon avlägsen släkting, men det känns så väldigt… konstigt. 

 

Och sin vana trogen så har Hermanson skrivit en väldigt konstig och väldigt bra roman. 

 

Det handlar om perfektion, om krav, om beundran, skräck, kärlek, passion… mycket som kan drabba en man i mitten på trettioårsåldern med framgångsrikt arbete, perfekt familj och nu sitt perfekta hus. 

 

Men det är klart. De flesta män i mitten på trettioårsåldern har väl inte en liten illaluktande, tufsig man boende under sin trappa som heter Kwågg. 

 

Jättespännande! Jag fattade nog strax efter mitten eller så hur berättelsen skulle ta sin ände, men det gjorde ingenting för det var spännande att se om jag hade rätt! Och det hade jag visst, för en gångs skull, jag brukar inte alltid vara så bra på att gissa mördare och sånt… 

 

 

Mosippan är andra boken i Elsie Johanssons serie om Nancy (Glasfåglarna som jag skrev om häromdagen är alltså den första).

 

Den sägs vara fristående, men jag vet inte om jag riktigt håller med – jag skulle i alla fall ha svårt att hänga
med i persongalleriet och tidigare händelser utan att ha Glasfåglarna i bagaget.

 

Men hur som helst.

 

Nancy har blivit sjutton år och börjar upptäcka sin kropp och kvinnlighet. Precis som i Glasfåglarna finns det mycket kärlek, värme, sorg och humor i berättelsen. Och rädsla. Det är vintern 40 / 41. Per Albin Hansson försäkrar Sverige om att vår beredskap är god. Alla unga män i bygden blir inkallade till tjänstgöring i fält, på ställen de inte ens får röja för sin familj.

 

På det viset får Nancy sitt första heltidsarbete – som ”transportör mm” på postkontoret. Och där träffar hon
den tjusige studenten Lars…

 

Samtidigt lever storasyster mer eller mindre i misär och djup olycka inne i köpingen med de små döttrarna, Gwendolyn och Dorothy – eller Lynn och Dotty – och en tredje på väg. Men – stämmer befruktningsdatumet verkligen med mannen Åkes permission?

 

Jag älskade för övrigt avsnittet om handlarens stora trettondagsfest. Ibland vill jag bara vältra mig i
beskrivningar av kläder och mat och sådant. Med andra ord borde jag nog se Marie Antoinette, va?

 

Nu ska jag bara söka reda på den tredje delen för jag måste få reda på hur det går för Nancy och hennes
fortsatta liv och studier…

 

Hittade Leka bland vuxna på skänken i mammas sovrum häromdagen och tänkte tja, jag har inte läst något av Sophie Dahl tidigare, det kan ju vara spännande?

 

Och det var det – den var förvånansvärt bra! Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig.

 

Men den är stilsäker, fri från klyschor och banaliteter, riktigt trevlig. Fina beskrivningar av den engelska
landsbygden dessutom, jag har inte sett jättemycket men ändå lite grann 🙂

 

Det enda jag stör mig på är att de ”svenska” förfäderna har ett typiskt norskt efternamn. Men det får man väl
hantera 😉

 

Sophie Dahl är ju min älskling Roalds dotterdotter och jag får säga att hon för författarnamnet vidare med den äran.

 

Många sympatiska karaktärer och många synnerligen… osympatiska. Mamman påminner mig lite grann om Ingrid i White Oleander. Och det är väl inte nödvändigtvis ett särskilt bra betyg. Konstnärlig, flummig,
egoistisk, otroligt vacker och omsvärmad… ja, de är faktiskt hemskt lika.

 

Beskrivningarna av New York känns också så himla spot on. Jag vet att jag inte har spenderat särskilt mycket tid där heller, men jag tycker mig känna dofterna och… bara atmosfären, i Dahls ord.

 

Nice!

Här har vi ännu en sådan där skojig polisdeckare från sjuttiotalet. Hurra!

 

Jag gillar faktiskt GW skarpt. Jag tycker att han är hemskt rolig och en god berättare och han har ju förstås
fantastisk insikt i polisiärt arbete och rutiner och så vidare.

 

Vilket blir mycket tydligt i Grisfesten. Pussligt och pyssligt och snyggt är det. Man har verkligen ingen aning om hur det kommer att sluta i början – vilket man ju kan ibland i deckare. Men inte med GW. Det är han alldeles för proffsig för.

 

Och jag älskar när historier blir sammanvävda på ett sådant där skickligt och smart sätt. Det är ju alltid lite
långsökt, det går inte att komma ifrån, men inte sådär att det är milsvitt mellan historier som håller ihop på ett relativt banalt sätt bara för att komma till deckarens all.

 

Kanon! Härligt i tidens anda också. Eller ja. Jag var ju inte med, men det verkar så 🙂

 

Alltså.

 

Jag förväntade mig ju inget annat än en sjukt rolig bok av Fredrik Backman.

 

Och mina förväntningar uppfylldes med råge. Jag höll på att skratta ihjäl mig.

 

Ove är en vresig 59-åring. Urtypen för ordföranden i en bostadsrättsförening. Vilket han naturligtvis även varit – men blev avsatt i vad han kallar ”statskuppen”.

 

Och på den vägen är det!

 

Fredrik Backman är en av Sveriges i särklass roligaste personer och han sviker definitivt inte med Ove.

 

Heja! Årets bästa hittills tror jag. I alla fall roligaste.

 

PS: Ni läser väl Fredriks blogg på Café? 

 

((Maria Lang är pseudonym för Dagmar Lange.))

 

Som ni ser är Maria Langs bibliografi ganska extensiv. Jag vet verkligen inte varför detta är min första Lang-deckare, men jag hittade den i pappas bokhylla i brist på annat häromkvällen och tja, varför inte?

 

Detta är ännu en av de där underbara deckarna som utspelar sig innan datorer och mobiltelefoner och sådant finns tillhands. Vilket för att polisarbete blir extra spännande att följa – för det blir ju så mycket svårare! 

 

Mördarens bok utspelar sig på ett bokförlag, och persongalleriet är främst de anställda på förlaget, samt några av författarna de publicerar och en eller annan partner till dem. 

 

En kvinna hittas mördad i en källare på förlaget. Samtidigt har ett par anställda upptäckt en intrig eller två – samt underliga paralleller i en deckare som förlaget ger ut, och personerna på förlaget… 

 

Spännande, välskriven och lagom lång. Kommer att lägga nävarna på flera av Maria Langs deckare. Alldeles lagom. På ett bra sätt.