Kategori: Litteratur

 

Detta är ännu en sådan där halvt urflippad roman. Som är sjukt rolig och het fullständigt uppåt väggarna knäpp – men även ganska tänkvärd. 

 

Jane Fallon är gift med Ricky Gervais och har uppenbarligen också ett hälsosamt sinne för humor. 

 

Anyway. Stephanie är lyckligt gift med veterinären James och bor i London med honom och sonen Finn. 

 

Katie är massageterapeut, bor i Lincoln och bor ihop med veterinären James. 

 

Ja. Det är samma James. 

 

När sanningen kommer farm bestämmer sig de två för att han ska få vad han tål… 

 

Roligt men tänkvärt som sagt, dessutom tycker jag att det är roligt när folk blir lite galna sådär. 

 

Väldigt öppet slut, men det passade faktiskt. Och om det blir som jag tror så blir jag faktiskt glad, tro det eller ej. 

 

 

Så var vecka IV i bokcirkeln nästan till ända! Jag läste ut Sandmannen redan i torsdags men har inte velat skriva för mycket ännu. 

 

Och det kommer jag väl egentligen inte att göra nu heller. Men jag kan säga såpass mycket som att jag fastnade totalt på en gång, de superkorta kapitlen gör att det blir ännu svårare att lägga ner den, och ja, jag gillade den. 

 

Till slutet. Jesus vad machoöverdrivet det blev, alltihop. 

 

Men om man har ett starkt sinne för suspension of disbelief så visst, det är faktiskt en riktigt bra bok. Lite ojämn bara kanske. 

 

Wow! Vilken sjukt välkomponerad bok! Vet inte riktigt om man ska kalla det deckare eller… ja, inte deckare. Men det spelar ju mindre roll. 

 

Tre historier flätas i alla fall samman. Annas historia på 1870-talet, studenten Lena som hittar Annas dagbok under golvet i sin nya lägenhet på Söder i Stockholm, och hackern som snillar bort 35 miljoner från ett företag. Dagen därpå hittas en anstäld på företaget brutalt mördad och datasäkerhetskonsulten Martina, tjusig brud från Öfvre Östermalm kallas in för  att reda upp IT-biten. 

 

Extremt spännande. 

 

Jag kände väl till myten om Lilith lite grann innan – Adams första hustru, demon etc. men här fick jag lära mig massor mer. Jag har alltid varit rätt intresserad av judendom och dess mytologi och här fick jag massor av den varan! Dessutom en hel del intressanta matteproblem, inte för att jag lyckades ens tillnärmelsevis att lösa något av dem, men det är ändå lite roligt att läsa sådant och åtminstone försöka få sin tröga matteskalle runt dem. Hoho. 

 

I alla fall, jag var så trött igår kväll att jag knappt förstod vad jag läste till slut men jag var bara TVUNGEN att läsa klart för så bra är den. 

 

En speciell bonus är att karaktärerna är vanliga människor. Någon har lite kläder slängda på golvet ibland, någon räknar Viktväktarpluppar och har konstant med sig nyttiga mellanmål i plastpåsar, någon är bakis och dricker massor av juice medan personens partner försöker att inte gapskratta åt sin älskades självförvållade misär… och så vidare. Inga konstigheter liksom. 

 

 

Åh! Intressant deckare. Nominerad till Svenska Deckarakademins pris 1998 och det förstår jag verkligen. 

 

Anthony Galea är allmänläkare, ursprungligen från Malta, med privatpraktik i Sävedalen i Göteborg. En kväll får han reda på att hans patient och gode vän Oskar Isacson hittats brutalt mördad i sitt hem. 

 

Detta leder in på en jättespännande historia. Delvis en deckargrej, delvis minnen från Galeas barndom på Malta och delvis en hel del myter och historiska händelser. 

 

Mycket göteborgsskildringar. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på att böcker som utspelar sig i Stockholm är så knökade med adressreferenser osv. – bara struntat i dem eftersom jag inte har någon aning om hur det ser ut, men i denna romanen kan jag sätta mig in i en hel del av miljöerna. Sävedalen har jag egentligen ingen järnkoll på, men bitarna i centrala stan är dessutom centrerade runt kvarter där jag har spenderat mycket tid genom åren. Kul! 

 

Hur som helst är detta en väldigt tänkvärd och skickligt skriven deckare. Jag vet inte ens om jag ska kalla det för en deckare faktiskt, det är så  mycket mer än så. Psykologin tar stor plats, liksom minnen och hjärnans processande av intryck och ja, allt som allt mycket bra. 

 

Åh, vilken härlig och knäpp bok jag fick in på nummer 100! 

 

Alex är en schysst kille. Schyxxt jobb, schysst sambo, schysst lägenhet, schysst bil… en altogether nice guy, skulle man nog kunna säga. 

 

Men så en dag faller allting samman. Det börjar med att hans bil blir vandaliserad, vilket leder till att han blir sen till jobbet och får sparken, vilket leder till att han hittar sin flickvän i säng med hans chef. 

 

Då bestämmer sig Alex att det är slut på det här no. No more Mr Nice Guy. Så han bestämmer sig för att bli Alexander, gå ut i världen och hämnas på alla som gjort honom illa. Vilket naturligtvis resulterar i att han gör en hel del andra ganska illa men lär sig ganska mycket på vägen. 

 

Underbara karaktärer, väldigt roliga bitar och några ganska sorgliga, men träffsäkert och skarpt är det. Rekommenderas jättemycket. 

 

För en gångs skull i en sådan här roman (jag generaliserar men anser att jag har rätt att göra det) är slutet inte alls särskilt förutsägbart även om det känns så sisådär femtio sidor från sista. Skitkul och smart av Nancy Sparling! 

 

Detta är en riktigt rolig bok. Chick-lit? Jo, för all del, det kommer man väl inte ifrån, men en helt annorlunda typ av sådan än det vi oftast ser, tycker jag. 

 

Eva-Maria lever i ett alldeles vanligt äktenskap i en alldeles vanlig förort med tre barn, hund och make. 

 

Tills hon upptäcker att hennes make har ihop det med dotterns förskolelärare. Och då sticker hon. 

 

Sedan händer det en massa totalt orealstiska saker – men vissa saker gör bara berättelsen roligare. Man får verkligen använda sig av suspension of disbelief – för spontant tänker man ju kanske inte att en förlupen kvinna i yngre medelåldern med ordnat städat liv tjugo timmar efter rymmandet står på gayklubb enbart iförd BH och skinnjacka. Om ni fattar. 

 

Det finns även en sjukt rolig (och lite äcklig) scen involverande sprutande bröst. 

 

Under Eva-Marias rymningstid får mannen, affärsmannen Karl, lov att se hur det egentligen är att ta hand om tre barn och en hund på dagarna (E-M jobbar hemma och är mammaledig)… vilket leder till en hel del ganska lustiga förehavanden. Jag tycker dessutom alltid att det är roligt när folk springer ut i kalsonger och gummistövlar och träffar grannar. Typ. 

 

Slutet irriterade mig lite, det flummade loss i några sidor men i det stora hela gjorde det väl ingenting. 

 

Kul sak – lite inflikningar här och där av CG själv, utan förklädning. 

 

Lätt läsvärd! Jag visste inte att Caroline Giertz skrivit böcker alls faktiskt, minns henne mest som programledare för det galnaste programmet i världshistorien, Måndagsklubben med Lennie Norman och Claes Malmberg som ständiga bisittare + två gäster där de bara satt och söp och kedjerökte och pratade i en timme. Men – kul! Hittar jag något mer av henne kommer jag absolut att plocka upp det. 

 

Nu väntar… vilken ska bli bok #100 i år? Ligger ju ett par veckor efter att ha lyckats med 100 då halva året gått, så jag får lägga på ett kol! ((Eller, egentligen är de tinte helt sant, det finns några stycken jag inte skrivit om, det är jag säker på, men skit samma.)) Med llte tur blir det Alexander av Nancy Sparling som jag började på igår. Sjukt rolig. Innehåller också halvnaken man som träffar grannar. 

 

Jaa. Detta var alltså GPs Digitala Bokcirkels bok för veckan som gått. Som vanligt har jag skrivit betydligt mer utförligt där. Dessutom vill jag inte skriva en massa nego här. Så gå och läs där. 

 

Men min sammanfattning var – jag kommer INTE att läsa om den. Sjukt jobbig! 

 

Detta var bok två i GPs bokcirkel! 

 

Allt som allt tyckte jag faktiskt att den var riktigt bra. Litterärt mästerverk? Nä. Nyttig och viktig? Ja! 

 

Läs gärna mina kommentarer på GP-bloggen för där har jag sagt mer allt eftersom jag läst. Men i kort handlar den om muslimska flickor i Helsingfors, deras liv i olika former och under olika perioder. 

 

Riktigt bra faktiskt, jag är glad för detta valet. 

 

Så var jag klar med trilogin om Nancy då. Det känns lite vemodigt faktiskt. Nancy är en sådan där figur som det känns som om jag lärt känna på riktigt. Inte som en bästis, men kanske en arbetskamrat som man umgås lite med då och då eller en bekants bekant eller… något. 

 

Så. Som i Glasfåglarna och Mosippan följer vi Nancys utveckling från flicka till kvinna, genom kärlek och sorg, glädje och förtvivlan, löften, svek, förändringar till både det bättre och sämre… ja. Sådär som livet är helt enkelt. 

 

Språket flyter trots att det ibland är lite dialektalt, man förstår vad som avses och det är väl ändå det viktigaste ((säger jag som får utslag av särskrivningar och felsyftningar)). 

 

Jag kommer nog att behålla denna trilogin, och jag kommer definitivt att tipsa andra om den. Böckerna är inte alls svårlästa, tvärtom går de rätt snabbt att läsa, men de innehåller väldigt mycket på relativt få sidor, så att säga. 

 

Detta är ju ingen bok man läser som man läser en roman, utan mer en kul grej för en språknörd som jag. Jag tycker att det är jätteintressant att lära mig om ords ursprung och familjeförhållanden och det finns en massa sådant här. Dessutom en massa roliga listor på konstiga sammansatta ord, ord vi fått från andra språk och lyckats förvanska (och tvärtom), hur namn uppstått från områden och sådär… jätteintressant! 

 

När vi läste History of English första året på universitetet ((ffast nu undrar om om de inte döpte om den när jag läste den, men strunt samma)) hittade jag en superrolig bok om dialekter i Storbritannien. Min föreläsare blev helförtjust och jag upptäckte att jag hittat en fellow språknörd. Fredrik Lindström är förstås likadan. 

 

Ja, jag kan irritera mig rätt mycket på honom ibland, men trots allt är han otroligt bra på otroligt mycket – ifrån detta till Hassan till annat kul, och jag kan därmed ta att han är lite överdrivet pompös i På Spåret. Har ju Björn Hellberg att jämföra med och han kan vara den minst pompöse mannen jag vet. 

 

Kommer att behålla denna och bläddra då och då, garanterat. Kommer dessutom att hålla ögonen öppna efter hans andra böcker när jag hamnar på loppis härnäst. Ja, jag vet att jag sa något om köpstopp men… titta ett flygande tefat!