Kategori: Litteratur

 

 

Jag ska villigt erkänna att jag inte fattade att detta var en roman, utan trodde att det var Tikkanens egna biografi över sina morföräldrar. Nu är det inte så, men berättaren är Emma och Unos dotterdotter, så det skulle kunna ha varit så. 

 

Och hela romanen är lite av ett skulle kunna ha varit – Uno och Emma Stadius var riktiga personer, likaså deras barn och verksamheter, släktingar och så vidare omkring dem – men om kärlekshistorian vet vi ingenting – men den har Tikkanen tolkat. 

 

I en mycket trevlig liten roman faktiskt. Jag har läst mycket på sista tiden som utspelar sig runt förra sekelskiftet och det är ju mycket misär och hemskheter, men det är lite bättre här. Uno är folkhögskoleföreståndare när han träffar 18-åriga Emma. När hon är 26 har hon fått sex barn och de bor redan på olika håll. Uno far land och rike runt, startar folkhögskolor och arbetar på tidningar och gud vet vad – medan Emma är kvar i Finland med Unos mor och alla sina barn…

 

Som sagt, en trevlig och intressant roman. Uno Stadius är känd i Finland men inte särskilt i Sverige, så det var ju också intressant. Brunnsviks folkhögskola till exempel, som han var med och grundade, har jag hört namnet på. 

 

Slutet är jättehärligt för övrigt. Inga spoilers, men många av karaktärerna hamnar precis där de förtjänar att vara. Och sådant är ju alltid fint. 

 

Rekommenderar absolut. Ganska lättläst och snabb dessutom. 

 

Kristina Ohlsson is mah home grrl. Jag älskar henne! 

 

Detta är en lite annorlunda handling. Minst sagt. Ett flygplan på väg till NYC från Stockholm har bombhotats. Någon har lämnat en lapp på toaletten. Om inte Sverige upphäver utvisningsbeslutet gällande en terrormisstänkt man, och om USA inte stänger fängelset Tennyson Cottge i Afghanistan kommer planet att flyga i luften (no pun intended). 

 

Andrekapten ombord råkar vara Alex Recht – polischefens – son Erik. 

 

Efter ett tag börjar piloten uppföra sig konstigt och stänger in sig i cockpit med en av flygvärdinnorna. Ingen på marken kan få kontakt… 

 

SJUKT SPÄNNANDE, Jesus, jag kunde inte sluta läsa och låg vaken halva natten fast jag skulle upp ganska tidigt. Strålande fjärde deckare och jag kan knappt bärga mig förrän jag får tag på Davidsstjärnor, den senaste. 

 

Whee så BRA. 

 

((Tyvärr hittade jag ingen bra bild till detta inlägget, och inget från min egen utgåva som är otroligt vackert – jo, förresten, här!)) 

 

Gardells första. Och naturligtvis lika underbart fantastiskt ljuvlig som allt han skriver och har skrivit. 

 

Den kom ut 1985 – min utgåva har ett förord till första pocketutgåvan 1991 av författaren – och jag gissar att den var extremt kontroversiell på sina ställen då. Ett manligt homosexuellt samlag beskrivs i detalj, och ”sjukdomen” diskuteras. 1985 var folk fortfarande skräckslagna och förstod inte så mycket om HIV – för det gjorde ingen. 

 

Johan och Hampus träffas på en teatervetenskapskurs på universitetet och blir ganska raskt förälskade i varandra och inleder en relation. De kommer från olika bakgrunder, Johan från ett skilsmässohem med en ganska instabil mamma, och Hampus från en riktig, kärleksfull kärnfamilj, där pappa Aron är pensionerad pastor och mamma Maria det mest älskliga man kan tänka sig. Fullt accepterande, en jättefin karaktär. 

 

Pappa Aron sätter varje påsk upp ett passionsspel under Stilla Veckan – denna gången spelar Hampus Jesus och Johan Judas. Ni vet, kärlek och svek och innerlighet? Yup – det speglar sig. 

 

Som vanligt känner man igen sig från andra böcker. T.ex ”Döda-döda”-ramsan ur En komikers uppväxt, och berättelserna om pappa och kräkbaljan, namnen Johan och Maria (som uppenbarligen inte är samma Johan och Maria i Frestelsernas berg, men det finns en likhet eller två i alla fall, berättelserna om änglar… ja, massor mer. 

 

Denna har förstås kommit ut i flera nyutgåvor allteftersom Gardell blivit mer känd (och folkkär!) och jag hoppas att fler läser den. Jag förstår inte att jag inte har läst den tidigare men nu är jag glad att jag har gjort det. Mycket fin. 

 

Underbara Johanna Thydell. Denna är sju år gammal och jag har inte ens hört talas om den. Skäms på mig. Jag måste läsa mer om ungdomslitteratur. Jag läste ju Ursäkta att man vill bli lite älskad och gillade den mycket – och I taket lyser stjärnorna är ju ett mästerverk. 

 

((Obs: utgåvan jag har är liksom blank på framsidan och jag trodde att flickan rökte en cigarett. Hoho.)) 

 

Så, Puck är sexton år och går i gymnasiet. Hon är bäste vän med bögen – eller är han? – Emanuel, bor med sin pappa efter att han lämnade familjen och åkte till Kina när Puck var elva och börjar precis uppleva festlivet och öl och cigaretter och fester och sånt. Efter en spelning blir hon och Emanuel medbjudna till en efterfest i bandet replokal och där träffar Puck Sångaren… 

 

Men det handlar även mycket om barndomen och pappans svek. Vi får frekventa flashbacks till tweenietiden – vilka jag faktiskt tycker är mycket intressantare än det nyare, av någon anledning. Det kanske är för att man läser rätt mycket om just tonåringar och första stapplande stegen in i vuxenlivet, jag vet inte? 

 

Hur som helst, boken är hemskt välskriven och vore jag högstadielärare skulle jag sätta den på obligatoriska läslistan. Det är så viktigt med sådana här ämnen när man är tonåring. 

 

Tio tummar upp, som jag brukar tänka…! 

 

 

Nu ska jag göra något jag aldrig gjort förut (jo, i en bokrecension i åttan av Skattkammarön förresten) och skriva om en bok som jag inte har läst ut. 

 

Det behövs nämligen inte. Och förresten har jag kanske tjugofem sidor kvar så det är inte så dramatiskt. 

 

Chick-lit av den där otroligt förutsägbara sorten. Man fattar redan på baksidan vad som kommer att hända i slutet. 

 

Bokens hjältinna heter Phoebe. Det förklaras redan på första sidan att hon alltid ser perfekt ut och är perfekt i största allmänhet. Hon jobbar som senior stylist på en fin salong i Hassocks i Berkshire, är besatt av astrologi, blir lämnad vid altaret av sin fästman Ben… und so weiter.

 

Träffar grannen, hatar grannen, träffar en gammal tant, gillar gammal tant, lär sig romani-trollformler av henne… bla bla bla. Tanten Essie är dock en rolig karaktär. 

 

Egentligen hade detta nog varit en ganska okej bok att läsa på gräsmattan i solskenet så att säga… men det är en sak som drev mig till v-a-n-s-i-n-n-e. En av de äldre karaktärerna, Slo, säger ”duck” till folk HELA TIDEN: På ett ställde räknade jag till NIO stycken på ett uppslag. Hade det varit West Midlands eller West Country hade jag nog köpt en fjärdedel av dem, men det blir ju bara löjeväckande. En svensk bok där ordet ”gumman” dök upp nio gånger på ett uppslag hade nog blivit ganska hårdkorrad. 

 

En grej dock – författarinnan har lite humor för de tre kusinerna Motion heter Perpetua, Constance och Slo i förnamn. Det är riktigt roligt. 

 

Jag kommer väl att bläddra igenom de sista sidorna antar jag, men med så lite kvar släpade jag ju inte med mig den hit som ni förstår. Vilket egentligen är synd, för vi ska åka och lämna böcker till tanterna idag eller imorgon och den kommer definitivt att lämna min lägenhet fortare än kvickt. Vilket dravel. 

 

 

 

Jag tror att jag har börjat på Mons Kallentoft en gång för längesen men gissar att det var typ när jag varit hemma under julhelgerna och boken varit lånad och jag inte hunnit färdigt. Typ.

 

Anyway. 

 

Sadism och ondska, stumhet och underliga kopplingar hittar vi här. Och detta med den femte årstid känns väldigt passande (de fyra tidigare har ju alla prefix efter våra ”vanliga” fyra årstider) – just i maj kan man ju råka på det mesta vädermässigt – och kanske är det så även i denna historien? 

 

Flickor hittas misshandlade, mördade på de mest bestialiska vis. Det tycks finnas en koppling mellan ett antal fall som skett på skilda håll i landet – men vad kan det vara? 

 

Malin Fors och kollegorna kastar sig in i den juridiska världen… 

 

Malin Fors som karaktär blir väldigt trovärdig för hon är nykter alkoholist. Det låter lite konstigt kanske, men det är verkligen så. SvD skrev i en recension att ”Hennes totala medvetenhet och självinsikt stämmer bättre överens med någon som försöker hantera ett beroende, än någon som är fångad av det.” 

Japp. Gick hem hos mig! 

 

En helt urflippad – naturligtvis påhittad – roman av Eva Dozzi om Katja, som träffar John Lennon liggande utslagen på ett badrumsgolv när hon jobbar som hotellstäderska. 

 

Naturligtvis får de ihop det och hej och hå. Jag orkar inte skriva hela handlingen. 

 

Någon kritiker tyckte att den var asrolig. Det tyckte inte jag. Inte för att jag är så beskyddande om mina Beatlar, det är inte alls det, men vissa grejer är irriterande. Som när det ska vara Katja som har skrivit en massa låtar. Det påminner mig bara om vår gamla klasskamrat M på gymnasiet som påstod att Beatles hade tagit ”bra'” i Ob-la-di ob-la-da från hans pappa vid någon lägereld på 60-talet. Man ba’ öhh. 

 

Det är väl på sätt och vis bra att någon lyfter fram att John inte alltid var  något helgon. Han slogs och knarkade och söp. Men det visste vi ju faktiskt om. Och han har ju ofta sagt att det var på grund av det som han arbetade så mycket för fred senare i livet. Jag köper det. 

 

Jag köper inte hittepå-Scouse. Jag kan inte prata Scouse själv, men vissa ord vet jag INTE är Scouse och då vet jag inte varför man inte researchar det lite? Det är som vad-det-nu-var jag läste för ett tag sedan där det pratades om svenska släktingar som alla hade übernorska namn. 

 

Och så föds det en dotter och allt blir bara totalt melodramatiskt och kaotiskt och nej, jag förstår faktiskt inte vad som är så roligt med denna. Eller så himla bra heller för den delen. Trodde att jag skulle tycka att den var underbar men nepp, gravt besviken. 

 

 

Jag har faktiskt läst Venus Envy massor av gånger. Egentligen tycker jag inte så mycket om den, tror jag, men när jag läste den som en av de första vuxenböckerna på engelska på högstadiet så var det ju ba’ wow! 

 

Alex Wilde, misslyckad konstnär, bor i Belsize Park med sin syster Gail som är galen i allt ekologiskt och veganskt, Keisha, skitsnygg svart tuff tjej som jobbar inom TV och Bronwen, hysterisk partytjej från Wales. Hur de kan bo i en stor lägenhet i Belsize Park? Jo, Alex och Gails föräldrar har köpt den såklart. D’uh! 

 

Mamma Wilde är extremt ”overbearing” och fixar jobb åt Alex i City som sekreterare eller assistent till någon high-flyer som naturligtvis visar sig vara världens apsnyggaste irländare. Med en apsnygg fru. Och så ringer det en dag och det visar sig vara Alex bästa vän när de låg vid Oxford, Tom Drummond. 

 

Ooooch så flyttar Olivia White, Snowy, in mittemot tjejerna. Och så blir de bjudna på Toms brors bröllop där bruden är Alex gamla tjocka kompis Ellen. Alltså, det blir bara så klyschigt att man dör. 

 

Sedan har de alla enbart svindyra märkeskläder, för det brukar man ju ha råd med om man tjänar £17K om året som Alex gör. Vi snackar liksom Joseph och Prada. 

 

Och – detta är så otroligt irriterande – det är hela tiden snack om att Alex är så stor och tjock och har ”kulstöterskelår”. Okej, då tänker man ju sig att hon antingen ÄR stor, eller att hon som Jackie Pane i Ser min bak stor ut i den här har noll kroppsuppfattning och det hela är skrivet med massor av ironi. No siree. Hon är nämligen storlek 36 på överkroppen och 36-38 på underkroppen. GUD SÅ TJOCK. Eller inte?! 

 

Jag ska skänka bort den här nu för jag lackar ur på att jag plockar upp den sömnlösa nätter och bara vill slå Alex på käften. Och Louise Bagshawe också. 

 

En redeeming feature, dock: Alex mamma säger att en kvinna ska spruta parfym överallt där hon vill bli kysst. Detta nämns två gånger, första gången när Alex kan se sig själv på Harrods, sprutande Obsession på rumpan, andra gången när hon kan se sig själv på Harvey Nic’s sprutande Allure över hela kroppen utom armhålorna. MEN – båda finns bara med i en version av böckerna. Ja, jag har två. Av misstag. 

 

 

 

Detta är del ett och två av Margareta Strömstedts barndomsskildringar – den tredje heter Natten innan de hängde Ruth Ellis. 

 

Ni kanske minns barnböckerna om Majken? Det är barnversionen av Margareta Strömstedts självbiografiska romaner. Vissa saker skiljer sig förstås, men flera kan jag nu känna igen efter att ha läst vuxenversionerna. 

 

I Julstädningen och döden är berättaren en ung flicka – Margareta själv – som har en missionspastor till far och en totalneurotiker till mor. Därmed ligger ansvaret på protagonisten att ta hand om det allra mesta i hemmet. I Församlingen under jorden är vi i samma frikyrkliga miljö, men berättaren är en ung man baserad på Margaretas lillebror, som i vuxen ålder tog sitt eget liv och Strömstedt har berättat att hon skrev denna delen av sviten från hans perspektiv i ett försök att förstå honom. 

 

Trevlig läsning! Naturligtvis tänker man lite på trilogin om Nancy av Elsie Johansson, det är faktiskt lite så att jag rör ihop ett och annat i huvudet nu, men gillar båda. Kommer att a) leta efter del tre och b) lyssna på ett par av Strömstedts många sommarprogram! 

 

PS: De som är intresserad av sådant kanske vill notera att MS är mamma till Niklas Strömstedt 😉