Kategori: Litteratur

 

Det finns stora chanser att Anita Eklund Lykull är en av de bästa ungdomsboksförfattarna någonsin. 

 

Denna har jag läst minst en gång om året sedan den kom ut 1999, så kan vi ju säga. 

 

Det är en fristående fortsättning på Hjärtat i översta lådan, som ni kanske läste på mellanstadiet? Där träffar vi i alla fall Nella, 16 år och hennes stora familj. Hon hittades av en A-lagare i en telefonkiosk när hon bara var ett par veckor gammal och familjen Ossian adopterade henne. 

 

I Ballongfararens Morgon har vi hoppat ett par år framåt. Nella och Vanna har just tagit studenten och planerar en resa, och under sommaren jobbar Nella för parkförvaltningen tillsammans med tjusige – men elake! – chefen Micke, och lilla knubbiga Josef. Josefs lillasyster Disa, som har Downs syndrom, spelar också en ganska stor roll i handlingen. 

 

Och sedan blir ingenting som någon hade tänkt sig… förstås. 

 

Alla borde läsa! Den är lika bra för trettonåringar som trettioåringar och högre. 

 

Detta var en födelsedagspresent från Lana – och oj, vilken speciell bok! Det går knappt att beskriva handlingen – men i alla fall – Celia är dotter till Prospero The Enchanter. Marco är skyddsling till Mr. A H. Prospero och Mr. A H inleder ett spel där deras protegéer är spelbrickorna. 

 

När Celias far dör (han är för övrigt en jäkla sadist) söker hon sig till Le Cirque de Rêves – en riktig magisk cirkus som enbart existerar på nätterna, och som dyker upp på olika platser utan att anmäla föreställningarna. 

 

Och på cirkusen träffas förstås Celia och Marco. 

 

Det är verkligen en magisk roman, med intressanta teman och paralleller – men jag ska villigt erkänna att jag blev lite förvirrad här och där. Kanske för att jag läste den under sena kvällar och tidiga mornar i Brighton, efter långa varma dagar, men jag njöt i alla fall i stora drag. Mycket spännande och otroligt vackert skriven. 

 

Whee, jag blir lika glad varje gång jag hittar en Maria Lang i bokhyllan efter att jag nu har upptäckt henne ((eller Dagmar Lange, som hon egentligen hette)). 

 

Och lika glad blev jag av denna. 

 

Jag har ju nämnt förut att jag gillar de där äldre deckarna ibland, riktiga pusseldeckare utan mobiltelefoner och GPS:er och grejer, och detta är definitivt en sådan. En man har bjudit in släkten på 70-årskalas – samtidigt finns några personer kvar efter en miljövårdskonferens på pensionatet. Han annonserar även ändringar i sitt testamente vilket upprör många. 

 

Christer Wijk, Langs poliskaraktär, anländer till pensionatet med sin hustru Camilla, hovsångerskan. 

 

En person mördas. Men vem är förövaren? 

 

Lustigt nog fick jag en känsla av vem det handlade om – vilket var rätt ologiskt för det jag hade tänkt mig var inte alls rätt – men personen stämde. För en gångs skull, sådant brukar inte hända mig. Glömmer aldrig när jag läste mina första deckare, Rosenbaumserien av Olov Svedelid och Leif Silbersky, jag fick svår hjärtklappning framåt slutet på varenda en! Fast då var jag kanske tretton också… 

 

I alla fall, love Lang och kommer att leta fler på loppis! 

 

Fotnot: Hur kul är inte detta? 

 

Det är ju bara ett drygt år sedan jag läste Musselstranden senast och jag har väl egentligen inte så mycket mer att säga än jag gjorde då – men jag bestämde mig för att ta med den på min lista i alla fall. Det är ju en egen logg lika mycket som ett trevligt ställe att kladda ner lite recensioner 🙂 

 

Den är lika bra varenda gång, såpass kan jag tillägga. 

 

Denna har jag läst förut, tror att jag fick den i julklapp 2010? Eller så köpte jag den på flygplatsen runt jul… inte hundra. Men jag vet att jag läste den i samma veva som en massa annat – Hypnotisören tror jag och någonting av Johan Theorin och något av Ajvide Lindqvist… så jag tror att det har rört ihop sig lite i skallen här för jag kom inte direkt ihåg mycket av handlingen. 

 

Men. Detta är en jättebra deckare. Språket är mycket bra, det märks att Schulman är journalist i grunden och har skrivit mycket genom åren. Persongalleriet är trovärdigt, folk heter inte så fantastiskt konstiga saker som i många deckare – och lika mycket som jag tycker om att läsa böcker från Göteborg och västkusten gillar jag att läsa ur miljöer som jag inte vet så mycket om. I alla fall när det är beskrivet så trevligt som Hagfors och närområdet beskrivs här. 

 

Dessutom är det SÅ spännande. Jag gillar inslag där man inte vet vem det är som berättar och det dyker upp ett par sådana här också i form av brev till en farmoder i ett annat land. 

 

Jättebra. Passar att läsa som en strandbok likaväl som något att krypa ihop med en mörk höstkväll. I like a lot och måste leta rätt på Pojken som inte kunde gråta snarast möjligt. 

 

 

Kan detta vara tionde gången jag läser om Ya-Yas? Inte alls otroligt. ((Det finns uppföljare också, både prologer och epiloger, så att säga.)) 

 

Tekniskt sett är huvudpersonen Siddalee Walker, New York-baserad teaterproducent. Hon bor på Manhattan med sin fästman Connor, men härstammar från en bayou i Louisiana. När hon lyckas säga något elakt om sin mamma i en intervju (eller ja – det är sant) förskjuter hennes mamma henne – men övertygas av sina vänner att skicka Sidda sin scrapbook – The Divine Secrets – som berättar om hur det var när hon och the Ya-Yas var små, och om hur det var när Sidda och hennes syskon växte upp. 

 

Det är roligt och sorgligt och precis allt möjligt på en och samma gång. Hemskt bra. Läs.