Kategori: Litteratur

2013: 188 – Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

 
Naturligtvis sträckläste jag denna när den hade landat i brevlådan hemma hos mig igår. 
 
Fast jag lyckades faktiskt pace:a mig – läste 69 sidor på eftermiddagen och resten när jag hade gått och lagt mig. Fint så! Och på vissa ställen skrattade jag så att jag fick plocka fram kudden och stoppa ansiktet i den. 
 
Det är så jefvla roligt. Men även ömt och ödmjukt – och som alltid med världens största skopa självdistans. Vilket väl är det som gör Backman så fruktansvärt fantastiskt rolig – han erkänner sina egna fel och brister, även om han inte alltid erkänner att de ÄR fel och brister. 
 
Kan man göra annat än att rekommendera? Näpp. Och jag tycker nog att jag själv har lärt mig ett och annat om världen också 🙂 
 
 

2013: 187 – Puck av Malin Clausson

 
 

(Bild lånad från gais.se)

 
Förra veckan hade jag den stora äran att gå på releasefest för Lindas styvmammas (det känns så dumt att säga det för hon är så ung, men okejrå) fantastiska krönikesamling. Följer kolumnen förstås i GP också men jag älskar ju krönikesamlingar i bokform, som ni vet. 
 
Och jag skrattade så jag höll på att välta. Kunde knappt bärga mig på spårvagnen hem så att jag kunde börja läsa! 
 
Det är ju lite extra kul när man känner, eller känner till, personerna det handlar om, förstås, men jag tror att alla kan skratta väldigt gott åt boken om den gaisande familjen. 
 
Tio tummar upp! 🙂 

2013: 186 – Kastrullresan av Edith Unnerstad

 
En så fin barnbok att det är inte klokt! Och en av dem som bara blir roligare när man läser den som vuxen för man förstår vissa av de invävda skämten. 
 
Så. Möt familjen Pip-Larsson. Eller, Larsson heter de förstås egentligen. Det är mamma, som spelat Shakespeare i sin ungdom, pappa som är uppfinnare, Desdemona, Miranda, Rosalinda, Lars, Knut och Patrik, och så lilla Ofelia (Lilla O). Märks det att mamma valde flicknamnen och pappa pojknamnen, kanske? 
 
Lasse – eller Lars Larsson Pip – är berättaren i denna vidunderliga historia, där familjen ärver två ardennerhästar och två stora bryggvagnar efter bryggaren på gården som går bort. De bor redan extremt trångt, Lilla O sover i en byrålåda, så när de kommer på att de borde bygga om bryggarvagnarna till husvagnar och ge sig ut på turné för att sälja pappa Patriks eminenta uppfinning Pip-kastrullen – som man kan koka tre saker i samtidigt och som tjuter när det är klart! – och sagt och gjort. När skolan slutar ger de sig av mot Norrköping och moster Bella som driver en  mangelbod. Men mystiska saker börjar hända… 
 
Alltså detta är ett mästerverk, kom ut 1949. Året därpå kom Nu seglar Pip-Larssons ut men den tror jag inte att jag har läst. Några år senare kom böckerna om Pip-Larssons yngsta, Pysen och Lilla O, som är SÅ gulliga. Syskonen är ganska mycket äldre, så de har nöje av varann. Jag minns särskilt när de ror till Möja i hallen i tvättfaten… 
 
Sätt denna i händerna på alla barn och läs den förresten själv också. Lysande! 

2013: 185 – Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti

 
Åh, kära Katarina. Varför ska du inte vara med i På spåret? Du och Stefan är ju en stor behållning! 
 
Min idol alla kategorier liksom. 
 
Denna har jag läst en gång tidigare, men jag var nog trött eller något för jag kommer inte ihåg att jag uppskattade den sådär jättemycket, blev nästan lite besviken. Men det blev jag ingalunda igår kväll när jag plöjde den 🙂 
 
Vi befinner oss på ett kryssningsfartyg som åker ifrån Santiago till Antarktis, via Eldslandet och lite andra ställen. Vi träffar Tomas och Wilma, som är på kryssningen av lite olika skäl, och Alba, en mycket berest dam i sjuttioårsåldern som har gjort ungefär allt man kan göra i livet. Nu skriver hon en bok, om oarternas uppkomst och hur människor och djur liknar varandra. 
 
Vi träffar även elefantsälar, leopardsälar, pingviner högt och lågt och de andra passagerarna på båten. Två gifta par, ett par systrar där den yngsta är extremt hunsad av den äldsta, och ett par damer i 60-årsåldern som vill skaffa sig ett par stadgade änklingar. Och så skeppsläkaren Sven och killen bakom baren och lite annat löst folk. 
 
Tomas och Wilma utvecklar en nära relation, men det är inte rättfram kärlek. De hamnar bredvid varandra på planet från Paris till Buenos Aires där de ska byta plan till Santiago, och utan att mena det somnar båda och vaknar kind mot kind. Det är lite av ett hatkärleksförhållande för de går rätt ofta och stör sig på varandra. Wilma har en hemlighet som hon inte vill ska komma ut… men det gör den ju förstås till slut ändå. 
 
SÅ rolig och även rörande. Heja heja! 

2013: 184 – Light a penny candle av Maeve Binchy

 
(Hmm – när jag skriver titlarna på engelska betyder det att jag har läst dem på engelska. Försöker alltid hitta ”rätt” omslag också men ibland är det inte så lätt, som om en speciell utgåva har kommit ut t.ex för en tidning eller så. 
 
Jag står fast vid att Maeve Binchy är en av de bästa historieberättarna vad gäller ”mänskliga” historier. Definitivt. Folk i boktråden på forumet retar mig och säger att jag läser tantböcker 😉 med glimten i ögat, förstås! 
 
´Denna är låååång. 600 sidor ungefär i pocketversionen. Men den känns inte så lång, förutom när man tappar den i ansiktet om man läser i sängen. Vilket jag är fantastiskt bra på. En av anledningarna till att jag undviker inbundna böcker… haha. 
 
I prologen till Light a penny candle får man veta att huvudpersonerna Aisling och Elizabeth kommer att mötas på en trappa till tingsrätten. Sedan spolar vi tillbaks tjugo år, till när Elizabeth blir evakuerad från London 1940 – till hennes mammas barndomsvän, Aunt Eileen, hennes man Sean, Young Sean, sjuklige Donal, Emmett, Niamh och Aisling förstås. De två är jämngamla och blir oskiljaktiga under åren som Elizabeth bor hos dem. 
 
Men så tar kriget slut och efter fem år återvänder Elizabeth till London. De skriver brev ganska flitigt (vilka man får läsa som del av handlingen) och träffas ett par gånger, men inte ofta. Tills omständigheter gör att Aisling flyr till London, där Elizabeth jobbar i en antikaffär samtidigt som hon undervisar i konst. I butiken jobbar även Johnny Stone, det tjusigaste hon någonsin har sett. 
 
Det är en kanonhistoria. Också i denna fäster man sig vid vissa personer som man sedan avskyr, men det är ju bara ett tecken på bra historieberättande, eller hur? Jag hade faktiskt glömt av slutet, jag visste på ett ungefär men fick för mig att det var på ett helt annat sätt, men icke. 
 
Därmed var den spännande även denna gång 🙂 

2013: 183 – Sushi for beginners av Marian Keyes

 
Jomen visst har jag läst denna förut. Minst ett par gånger. Men den är perfekt mysläsning när man inte mår så bra – som jag i söndags. 
 
Det är en söt historia om en tjejtidning och dess redaktion. Lisa som kommit från London där hon jobbat på ett glamouröst magasin, Ashling som är nu i branschen och lite skygg, samt förstås den tjusige chefredaktören Jack Devine. 
 
Ashling är inte speciellt erfaren någonstans. Hon har goda vänner, Clodagh som lever i förorterna med sin man Dylan och två barn, och en kille vars namn jag bara inte KAN komma ihåg, totalt hjärnsläpp och boken har jag inte här. Han har en stor rival – Marcus. 
 
Det är en tjock bok, jösses. Men jag tycker att man kan relatera rätt bra till karaktärerna trots att jag verkligen aldrig har jobbat inom magasinvärlden. Dessutom fäster man sig vid dem – även om man definitivt tappar fästningen gällande vissa längre fram i boken. Fy, vad arg jag blir, även om jag vet vad som kommer att hända! 
 
Bra slöläsning med andra ord. Man behöver definitivt inte koncentrera sig något särskilt. Och Marian Keyes ÄR rolig. 

2013: 182 – Kajsas värld av Kajsa Ingemarsson

 
Först och främst – har Sofi Fahrman och hennes stab plagierat detta omslaget or what? 
 
 
Anyway. Jag har ju läst rätt mycket av Kajsa Ingemarsson på sista tiden, så var glad att hitta en krönikesamling av henne på loppisen. Det har varit mycket krönikesamlingar på sista tiden som ni vet och det tycker jag är kul! 
 
Och ja – vissa texter här är riktigt, riktigt roliga. Nästan i klass med världens roligaste bok, 9½ månad av Annika Lantz. Men jag vet inte – vissa bitar blir… svulstiga. Alldeles för ”mycket” ord. Man kan märka skillnad när skönlitterära författare skriver krönikor – skönlitteraturen ederas och granskas och korrläses in absurdum, men det gör ju inte krönikor. Visst, de blir väl genomlästa av redaktörer, men inte på samma vis. 
 
Det är naturligtvis inte dåligt. Men något av en besvikelse, faktiskt. Det var någon bit där något – minns inte vad – var lika stort som Halland. Det blev lite skämskuddevarning för det blev verkligen alldeles för överarbetat i sammanhanget. 
 
Åker tillbaka till tanterna, utan tvekan! 

2013: 173-181 – Nio Lotta-böcker av Merri Vik

Ja. Jag tänker då rakt inte skriva ett inlägg om var och en! Men – dessa tar ju ungefär en kvart att läsa, så jag plöjde faktiskt allihop igår (och en liten snutt ur Lotta slår till imorse.) 
 
Så – vi kör väl! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lotta-böckerna måste väl vara de populäraste svenska flickböckerna någonsin, inklusive Britta och Silver och hela hästköret? 
 
Jag upphör aldrig att tycka att de är så vansinnigt bra. Och sjukt roliga. Den första kom ut redan 1958 och den sista 1991! Helt fantastiskt. 
 
Jag har läst dessa i en salig röra tidsmässigt kan jag meddela, och inte ens i ordningen som bilderna ligger i ovan, men det spelar ingen roll. Så länge man har lite koll på Lotta behöver man absolut inte läsa dem i någon särskild ordning. Man vet rätt snabbt vilka personerna som dyker upp i många böcker är – Lottas tåliga familj, bästa kompisen Giggi, stora kärleken Paul, deckarförfattaren Farbror Urban, eldsjälen Mick Tronning, Giggis moster Kajsa som är journalist, och long-suffering klassföreståndaren Lockige Fridolf…
 
I första boken är Lotta 13 år, i sista skulle jag gissa i 25-årsåldern kanske. Visst växer hon upp – men visst är hon ändå väldigt otursförföljd, slarvig och glömsk. Och otroligt charmig!  Fast jag tycker nog att Paul är lite mansgrisig. 
 
I de senare böckerna kommer små inpass om rökning, mellanöl och droger också, vilket faktiskt blir lite lustigt ibland, men det är klart att tanken är god, det var väl kanske under 70-talet som det var som värst med sniffande och sånt. 
 
Jag har nog alltid tänkt mig att böckerna utspelar sig på 60-talet, framåt 70-talet, men det stämmer inte riktigt in – i alla fall inte alltid. I Lotta i topp varnar Lottas mamma henne för att det är högertrafik i Wien, så då måste det ju vara före 1967… jaja, det har ingen betydelse. Roliga är dom i alla fall, och ytterst lämpliga ur prydhetssynpunkt, jag tror inte ens att någon går på toaletten i en enda bok och det mest erotiska är väl någon kind-mot-kind-dans med Paul… 😉