Kategori: Litteratur

 

Kokböcker, you sez? Ja. Jag bestämde typ 2009 när jag började ”föra dagbok” över vad jag läser att kokböcker med ett narrativ får vara med. Jag menar – Vår kokbok skulle ju inte räknas, men Nigella, Jamie och Nigel, till exempel, kan ju skriva flera sidor utan ett enda recept, så de får faktiskt vara med – särskilt som jag läser dem från pärm till pärm, och inte bara slår upp recept. Det är väl fair and square? 

 

Detta är nog min favorit-Nigella, förutom How to eat, men det är ju en helt annan sak vad gäller matskriveri. Jag minns att jag impulsköpte den när jag stod i kön för att betala min lunch (?) på Tesco Metro vid jobbet och de hade den för typ £15 istället för £25 när den var rätt ny. Och slukade (!) den, typ samma kväll. 

 

Den är så ljuvlig! Det handlar alltså om snabba recept, och även sådant som kanske tar lång tid men sköter sig själv, typ långkokta grytor. 

 

Det är rätt mycket pasta och mexikanskt, av naturliga skäl. Pastarätter går ju fort – och vem har inte tid att steka upp en quesadilla och öppna en burk salsa? Med Nigella får man fuska där det behövs. Man måste absout inte hacka ihop någon salsa själv, eller göra egen pesto, hinner man inte finns det alltid färdiga alternativ. 

 

Vissa grejer är pinsamt enkla men fantastiskt goda – till exempel Green eggs and ham – varför har jag aldrig tänkt på att blanda pesto i omelettsmeten förut? Pizza på naanbröd är mycket godare än på tortillabröd. Bara jag ser bilden på Butternut and potato soup blir jag döhungrig. Und so weiter. 

 

Jag lagar sällan efterrätter, och det är inte ofta jag bakar heller – men jag skulle hemskt gärna prova Butterscotch fruit fondue – för att inte tala om No churn Margarita ice cream! Den senare är nog det jag allra helst vill testa – det ser SÅ gott ut på bilden! – men jag går ju inte och köper en flaska tequila och en flaska Cointreau eller Triple Sec för den sakens skull, så jag får se till att ha en anledning till att a) äta glass och b) dricka cocktails! 

 

Nästan alla recepten ur boken finns på nätet verkar det som, men detta är en sådan där bok som man gärna vill ha i händerna och gärna kladda ner lite grann i köket. Lite smetkladd på sidan mittemot ett kakrecept eller lite tomatfläckar mittemot receptet på Pasta Puttanesca är enbart charmigt. 

 

Vilken klassiker alltså. 

 

Jag minns att min engelsklärare på högstadiet satte den i händerna på mig… jag var väl kanske inte riktigt övertygad om att det skulle vara min grej, men det var det ju. 

 

Boken utspelar sig i Tulsa, Oklahoma, 1965 (har jag forskat fram i efterhand) – den skrevs 1967 av Susan E Hinton som fortfarande gick i high school vid tillfället. 

 

Berättare är Ponyboy Curtis. Ja, han är döpt till Ponyboy. Pony bor med sina storebröder Sodapop (yep, dopnamn det också) och Darry sedan deras föräldrar dött i en bilolycka. Tillsammans med sitt gäng – Sodas bästis Steve, skämtaren Two-Bit, den riktige gangstern Dallas och lille Johnny Cade utgör de ett av ”greasers”-gängen i Tulsa. Deras fiender är ”the Socs” – de rikare ungdomarna. Greasers-gänget spenderar mesta delen av sin tid på gatorna, ibland i slagsmål, ibland inte. De bär alla vapen – främst i självförsvar. Johnny har nyligen blivit mycket svårt skadad av ett gäng med kniv, och när boken börjar har detsamma hänt Pony. 

 

Kriget mellan greasers och Socs är alltså inte som typ i Grease, utan det är riktigt allvar. 

 

Efter en kväll på bio där Pony och Johnny börjat prata med ett par soc-tjejer i all gemytlighet blir Pony och Johnny attackerade av ett gäng socs i parken dit de tagit sin tillflykt efter att Darry slagit Ponyboy till marken för att han kom hem försent. Soc-killarna tror att de har försökt sno deras tjejer och ska hämnas… 

 

Detta får ödesdigra konsekvenser som resulterar i att Pony och Johnny måste fly stan – och det kvickt. 

 

En av de mest spännande och sorgligaste ungdomsböckerna som finns, skulle jag vilja säga. Den är skriven på ett enkelt språk, så att säga – mycket slang och sådär – men det gör ju bara att det känns extra realistisk. Lägg därtill faktumet att Hinton var i killarnas ålder när hon skrev boken, under samma tidsperiod. Den var ämne för massor av bannlysningar och allmän hysteri i amerikanska skolor när den kom ut då den diskuterar rökning, alkohol, brottslighet och är skriven med en faslig massa svärord – men jag tycker att alla ska läsa den. Det är inte bara en riktigt bra historia, utan jag vill påstå även ett sorts monument över tiden som var. 

 

Man kan lära sig mycket om familj, kärlek, empati och vänskap av The Outsiders. 

 

((Boken har filmatiserats med typ halva Brat Pack i rollerna – titta här – jag har inte sett den men vill gärna!)) 

 

ÅH vad glad jag är på vem det nu var som valde denna till GPs bokcirkel i höst! Jag hade läst lite om den redan innan listan kom ut, och tyckte att den lät jätteintressant och värd att låna på biblioteket – men nu fick jag läsa den i alla fall 🙂 

 

Jag tycker av förklarliga skäl att bloggfenomenet är extremt intressant. Hade det skrivits en bok om reload / dagbok på nätet för femton år sedan hade de lesta huvudkaraktärerna varit mellan 25 och 55, med några få undantag både neråt och uppåt i åldrarna. Det var just dagböcker, visst kunde det dyka upp länkar och diskussioner om gällande åsikter och klimat und so weiter, men det var absolut inte som det ser ut idag. 

 

Är jag glad att det har utvecklats? Ja, absolut, för det har kommit fram några riktiga stjärnor. Tyvärr har det kommit fram några riktiga svarta hål också (alltså, sorry, no pun intended!!), men man får ju ta det goda med det sämre. 

 

Här behandlas i alla fall bloggfenomenet mer som det är nu än då – även om jag inte vet om det är helt och hållet realistiskt på sina ställen… 

 

Lex går tredje året på gymnasiet och tycker att alla är ytliga och dumma i huvudet, förutom bästisen Jonatan. Allra värst är kanske Miranda i klassen, som bloggar och har massor av följare. Lex kräks på sådant. 

 

Tills hon en dag av olika skäl får för sig att skapa ett alter ego, Maya, som bloggar om sin svåra uppväxt med en kriminell pappa – som plötsligt skjuter genom bloggvärlden och hela Sverige talar om. Jonatan klär ut Lex till Maya och fotograferar henne i olika situationer, men ingen ser att det är hon. Detta är en problematik för mig – okej, de flesta som läser känner ju inte Lex, men nog sjutton skulle åtminstone hennes morsa känna igen henne på bilderna? 

 

Det finns lite andra saker som känns orealistiska – jag kan förstå att Maya-bloggen sköt i höjderna på något vis (se Hanna Widerstedt), men det startas en annan, högst ordinär blogg på ett annat ställe i handlingen, och de allra allra flesta vanliga tjejer som börjar blogga blir inte stjärnor med tusentals följare över en natt. 

 

Men det är ändå en bra och ganska rolig historia på sina ställen. Jättesorglig på andra, visserligen. Men jag vet inte, det kanske kan fungera lite som en ögonöppnare för vissa somliga grupper. Hoppas det. Sara Kadefors skriver bra, språket flyter och precis som i Sandor / Ida så känns dialogen mellan tonåringar och deras lärare och föräldrar realstiskt – det är så jag tycker mig höra Lex contemporaries prata på bussen och sådär. I alla fall de intelligenta 😉 

 

Hoppas att detta blir något av en obligatorisk ungdomsbok. Passar lika bra att läsa i högstadiet som i gymnasiet – kanske till och med i 6:an. Jag gillar! 

 

Svartvintern är den fristående uppföljaren till Svinhugg (var det verkligen så länge sedan jag läste den? Det känns som om det var typ i somras). Jag rekommenderar nog faktiskt att man läser Svinhugg först,l för att få sig en lite bättre uppfattning om Hervor och Miriam, och om vad som hände på Gotland den där sommaren. 

 

Nu, efter att de bådabott hos sina döttrar i USA i några år, har Miriam hamnat i den norrländska by där Hervor är uppvuxen och där hon själv arbetat som läkare på vårdcentralen. Hon skickar ett desperat SMS till Hervor på andra sidan Atlanten, och hon kastar sig förstås på första bästa plan för att se vad det kan vara som har fått Miriam att hamna i den lilla byn i Lappland, där alla är släkt med alla och de flesta vet mer om en än man gör själv. 

 

I byn finns ett gammalt hotell, som ägts av den äldre mannen Sigfrid. När han dör i Stockholm testamenterar han alla sina ägodelar – inklusive hotellet – till den berömde operasångaren Ralph. Ingen förstår riktigt varför, men exekutorn bekräftar att testamentet är korrekt, så Ralph åker för att titta på sin nya fastighet. Sliten och dan är den, men han planerar att rusta upp och göra om den gamla byggnaden till ett spahotell tillsammans med sin partner Eric. 

 

Just det. Partner Eric. Det där med homosexualitet är inte sådär jättevälkänt i mörkaste Norrland. 

 

När Ralph börjar gå igenom källaren gör han ett makabert fynd. 

 

Och vad var det egentligen som hände med Miriam? 

 

Hervor kallar sig ”lapphäxa”, och besitter vissa bevisade ”magiska” egenskaper, som hon även försökt lära ut till Miriam – det var på ett retreat gällande affirmationer och liknande som de träffades, men Miriam vill inte längre befatta sig med det. Fast hon kanske måste? 

 

Så – detta ÄR ju en deckare, det går inte att kalla den något annat, men den är lite småputtrig på samma gång som den är mörk, mörkret under Norrlandsvintern sätter verkligen prägel på känslan i romanen. Den är dessutom väldigt rolig på sina ställen, och de gamla damerna Tant Uhv och Gerda är vansinnigt komiska – om än djupa – karaktärer. 

 

Riktigt bra! Glad att jag hittade den på loppisen för jag hade förmodligen glömt att leta upp den själv. 

 

Ännu en Ulla Trenter som är sådär trevligt puttrig – men jag blev lite förvirrad över persongalleriet här och där ska jag erkänna. 

 

Dessutom utspelas sig handlingen i cirkusmiljö, som jag vet absolut nada om. En rolig sak är att Trenter använder sig själv som berättare, och den trevlige fotografen Harry Friberg är med förstås. Jag vet inte om jag är korkad, men det är så jäkla mycket folk att det är omöjligt att komma ihåg  vem som är gift med vem und so weiter, eftersom typ alla är släkt. 

 

Men det är absolut en bra deckare, lagom spännande och lättläst – jag läste den på ett par timmar. 

 

Mer Bert än denna hann jag inte med denna helgen. Eller, jag började på Berts bekännelser men tröttnade. Det finns bara så mycket Bert man orkar med… men ja, det är samma som vanligt, roligt, tjejer, morgonstånd, och så vidare…

 

Biten där han bantar med idealmjöl och lingondricka är dock fantastiskt rolig. 

 

((Tyvärr inte rätt omslag.))

 

Mmm! En riktigt härlig pusseldeckare från sent 60-tal – och min första Trenter, vare sig Stieg eller Ulla! Så var det gjort. Och det är mysrysigt, precis som med Maria Lang. Sympatiske fotografen Harry Friberg (en återkommande karaktär i båda makarnas deckare) är på rundvandring i Stockholms slott med sin gamla faster Harriet när plötsligt en man hittas mördad och intryckt i en kakelugn i Gustav III:s paradvåning. 

 

En dam från husgerådskontoret tillkallas, Peggy, som visar sig vara den dödes före detta svärdotter. Han är italiensk konstnär som bott i Sverige i några få år och just nu arbetar med restaurering på Slottet. Men varför skulle någon vilja göra sig av med honom? 

 

Spännande historia inom konstvärlden, men även med andra inslag som är både humoristiska och så att säga ”varma”, en av mina favoritsaker i dessa äldre deckare förutom just det där att man slipper SMS och mejl hit och dit. De får ringa i telefonkiosker och skriva brev till varandra, inte tu tal om det! 

 

Lättläst, puttrigt, trevligt och spännande in i det sista!