Kategori: Litteratur

 

 

Jag är ett livslångt fan av Filip och Fredrik (nej men ni fattar) och har länge tänkt att jag måste ju försöka få tag på denna. Och så bara stod den där i en hylla i Väjern igår och dansade ner i korgen tillsammans med tjugo pocketböcker till – och jag läste klart den i bilen till Göteborg idag. 

 

Året är 1984 och Jan Guillou har just uttalat sig i TV och sagt att Köping är Sveriges tråkigaste stad. Den nyblivne Köpingbon Hasse P rasar och bestämmer sig för att sätta Köping på kartan igen. Han ska nämligen baka världens längsta smörgåstårta och komma med i Guinness Rekordbok. 

 

Detta är till största delen en sann historia, som ju i sig är ganska unik, men det handlar inte bara om smörgåstårtan, Hasse P och hans påhitt, utan även om småstäderna och vad som döljer sig bakom lyckta dörrar. Åttiotreårika bordellmammor och amerikanska basketproffs som raggar upp Köpingbrudarna, Iris på kommunfullmäktige som hela tiden vill överbräcka Hasse Ps idéer… med mera. 

 

Det är inte den bästa bok jag har läst. Långt ifrån. Men jag tycker att Gunder Andersson är väldigt orättvis i denna artikeln för jag tycker inte att det är flamsigt. Alls, faktiskt. Dessutom var Filip tio år gammal och bodde i Köping under denna tiden, vilket förstås betyder lite av ett förstahandsperspektiv – särskilt ur ett barns perspektiv kan detta vara intressant. ((Pappa Hammar har också en snabb kameoroll.)) 

 

Läsvärt? Jag säger såhär – jag hade hellre lyssnat till ljudboken, tror jag. Då hade det varit mer som Filip och Fredrik som berättar en historia – jag vet inte om denna historian gör sig så himla bra som romanaktig bok. 

 

Men de är kul ändå. vissa formuleringar sitter som en köss. 

 

Det går ju inte att recensera Sune-böckerna för de är bara så jefvla bra rakt igenom. Jag tror inte att jag har läst dem sedan filmen + julkalendern kom på 90-talet, men nu inser jag ju vilket fantastiskt jobb castingpeepsen gjorde för skådespelarna är verkligen perfekta. Nu har jag ju dessutom röster i huvudet till alla (well, de flesta) karaktärerna vilket gör det ännu roligare. 

 

Det är helt enkelt förtvivlat bra barnböcker och jag är glad att de fortsätter att komma ut ungefär en gång om året för detta ska alla våra framtida generationer få läsa. De tidigare böckerna – kan inte svara för de efter typ 1992 – är dessutom underbara monument över åttiotalet. 

 

Heja heja! 

 

Ah, Bo Balderson. Svenska litteraturvärldens största mysterium. Tre personer vet vem Bo Balderson egentligen är. Läs en intervju med honom här (utförd via mail, förstås). De äldre i släkten läste dessa när jag var för liten för att förstå och jag vet att de älskade honom – nu är det dags för min del! Jag har lånat de flesta av mamma och pappa och de står i Högsbo och väntar på att bli lästa – men jag bestämde att man egentligen inte behöver läsa dem i ordning, och denna finns i dublett i Backatorp, så jag högg den häromkvällen. Det enda som egentligen ändras i böckerna verkar vara antalet barn som Statsrådet har. 

 

Berättaren är Statsrådets svåger, pensionerad (?) adjunkt Vilhelm Persson. Adjunkt Persson himself är underbart pretentiös och pseudointellektuell och bär omkring på en bok av en gammal grekisk filosof vart han än går, men verkar inte komma särskilt långt i den. Han är dessutom lite smålat och tycker att halv tio på förmiddagen är okristligt tidigt att gå upp… 

 

Statsrådet och Perssons systeer Margareta har i denna boken sexton barn och sommarnöje på Lindö, där adjunkten spenderar en del tid varje sommar. Och varje sommar sker ett mord eller två, som Statsrådet genast måste ta sig an. 

 

Statsrådet är en helt fantastiskt rolig karaktär. Han är justitieminister och borde kanske vara ganska ansvarsfull och vuxen. Det är han inte. Han är extremt yster och barnslig som sjutton – men ibland väldigt klarsynt när det gäller att lösa mord. En anekdot om Statsrådet är att han en gång i sin ungdom åkte till London men trodde att han var i New York, han hade hört att man kunde klättra upp i Frihetsgudinnan och försökte klättra upp i statyn av Drottning Victoria utanför Buckingham Palace… sådan är han. 

 

Här har vi i alla fall en extremt rolig pusseldeckare – ni vet, så och så många personer på en ö – ingen kan ha kommit dit, ingen kan ha kommit därifrån… 

 

Fruktansvärt roligt och faktiskt rätt spännande! Framåt slutet fick jag hjärtat i halsgropen och det hade jag väl inte trott. Nu ska jag läsa alla andra snarast möjligt, och det tycker jag att du ska också! 

 

Detta är Unni Drougges debutroman, som väl i mångt och mycket är självbiografisk. Sophie pluggar på Lunds universitet och söker en identitet i musikkretsarna. Det blir minst sagt en häftig resa mitt i punkvågen och anses väl vara ganska realistisk även om mannen Mats Drougge som hon träffar under Jag, jag, jag! -perioden anser att hon tjänar sina pengar på förtal – och det kan man ju förstå när man läser denna – om det nu inte är sant… 

 

 

Detta är en av mina absoluta favoritungdomsböcker. Fastnade för Cynthia Voigt någon gång på högstadiet och älskar henne fortfarande. Denna lyckades jag nypa på eBay någon gång för hundra år sedan – den är inte lätt att få tag på! ((På svenska heter den Seger till varje pris.))

 

Ann Gardner är en typisk duktig flicka som ska börja på college. Hennes rumskamrater kunde inte vara mer olika – Niki är från Kalifornien, dynamisk och dominant. Hildy kommer ifrån en kristen bakgrund, och har fått ett års stipendium för att kunna läsa innan hon ska giftas bort med en kusin. 

 

Det de tre har gemensamt visar sig vara volleyboll… 

 

Sjukt bra bok. Lite spännande, men det handlar mest om relationer och de är väldigt väl beskrivna. Detta är en annan bok som jag tycker att alla högstadieungdomar borde läsa! 

 

Jag köper mig fri med det jag skrev förra året om denna boken – hade glömt att jag redan hade skrivit om den, men det kändes bekant och när jag väl börjat skriva hittade jag detta och upptäckte att jag hade skrivit ungefär samma sak. Så så gör jag. 

 

Den är i alla fall jättefin! Jag vill bara ha mer om Ya-Ya-flickorna och deras avkommor, men det verkar väl inte så troligt nu. Tyvärr! 

 

Parám param parám, nummer 200! Fast inte kronologiskt, det ska jag villigt erkänna, men jag har flera att skriva om och då vlde jag att sätta denna som #200 enbart för att det är en av mina favoritböcker. 

 

Sue Townsend alltså. Hon är en av världens roligaste människor. Och Adrian Mole är en av världens bästa karaktärer. Herregud. 

 

Jag läste första boken om Adrian, när han är 13 3/4, på högstadiet – det kan ha varit den första ”riktiga” bok jag läste på engelska utan att den var anpassad, så att säga – och sedan dess har jag följt honom hela vägen, från Ashby-de-la-Zouch till Oxford till Nigeria till London tillbaks till Ashby-de-la-Zouch och Rat Wharf… och så vidare. Han  upphör aldrig att vara den pretentiösa pseudointellektuella Adrian som vi alla känner och älskar och tur är väl det. 

 

Här har Adrian flyttat till London och jobbar som kock på kändisrestaurangen Hoi Polloi, som serverar fruktansvärt äcklig mat. Han bor ovanpå restaurangen och har en hög konserverade ärter som skrivbord. På helgerna åker han hem till sina (och Pandoras) föräldrar som utövat partnerbyte med Braithwaites, lillsyrran sladdbarnet Rosie som ser ut som en Spice Girl – och sin lille son William, vars nigerianska mamma JoJo har lämpat över vårdnaden på Adrian – fast i praktiken på hans mamma. 

 

Pandora blir invald i Blairs regering och Adrian blir TV-kock. Need I say more? 

 

Och – vem är tonåringen som slår sina lovar runt huset på kvällarna? 

 

Ett skratt på varje sida. Minst. Så fruktansvärt välskrivet – som allt annat av Townsend. 

 

Detta var Lou och Lauras bibel när vi bodde i Whitechapel och jag ba’ men vad är det för speciellt med DEN då? 

 

Tills jag la nävarna på den och låg vaken en hel natt och bläddrade och läste… den är ljuvlig. 

 

Det är ju en kokbok – men inte i den bemärkelsen att det är en massa bilder i. Det är det inte. Inte en enda. Och den är massor av hundra sidor tjock. 

 

Här finns allt man behöver läsa om mat. Allt ifrån fettsnålt till vegetariskt till barnmat till festmat. Och det är så välskrivet och underbart att man liksom bara vill börja om från början när man är klar… 

 

Man måste ju inte läsa varenda ord heller. Kapitlet om mat för bebisar och småbarn är ju inte så intressant för mig kanske, men kapitlen om sommarmat och sådant… mmm! Jag har precis ätit en festmåltid bestående av fiskbullar men blir hungrig bara jag tänker på How to eat. Härlig!

 

Bara det att Louise som varit vegetarian i hela sitt liv är den enda jag vet som kan laga gott lamm (med något undantag) tack vare How to eat gör ju inte direkt att jag tvivlar på den 🙂  

 

((Undrar vad som ska få bli bok #200 för året? Vad tycker ni?))