Kategori: Litteratur

Oj, jag är visst en dag försenad för omslagsonsdag – men ändå! Veckans tema är förstås JUL! 

Jag satt här och funderade, Dickens? Jane Austen? Någon av Brontësystrarna? 

 

Men så klickade det till i huvudet. Naturligtvis Brideshead Revisited! 

 

((Och ännu ett tillfälle där jag varit säker på att författaren som hette Evelyn var en kvinna.)) 

 

Jag kommer ihåg att jag läste om den i Linda Skugges första krönikebok faktiskt, Fast då var jag tolv och trodde att Sebastian Flytes efternamn uttalades ”flyte”, som på svenska. 

 

Hur som helst, Charles Ryder återkommer till godset Brideshead från andra världskriget. Han spenderade mycket tid där som ung – Sebastian Flyte var studiekamrat till honom vid Oxford – och han tittar tillbaka på sin tid under studierna och på besök hos familjen Flyte. 

 

Språket är så otroligt att man baxnar lite. Det går knappt att beskriva hur fantastiskt det är, så vackert och inspirerat och jag vill säga exquisite men kommer inte på en bra svensk synonym. 

 

Sebastian är i mångt och mycket ett förvuxet barn – han vill helst inte vara utan sin teddybjörn Aloysius. Men hans och Charles vänskap är innerlig, och det är en väldigt fin roman. 

 

Men milde himmel. Det är den ju inte. Eller ja, vuxenbok må vara hänt, men inte tråkig. 

Tja, jag tror inte direkt att det kommer som en chock att det blir denna boken som är mest överskattad. 

 

 

Jag minns hur alla vuxna i min omgivning läste den på nittiotalet och förfasades, och jag minns när jag själv läste den några år senare och förfasades själv. 

 

När det blev utrett att praktiskt taget allting är ett enda stort ljug blev jag nästan besviken. Så kan man väl omöjligt göra? 

 

Numera står Gömda i romansektionen på bibliotek och i bokhandlar. Man kan nämligen inte kalla något som inte är sant för biografi. 

 

Dessutom skriver ju Liza Marklund som en kratta. Men det är en annan sak. 

 

 

Tant Agatha can’t go wrong! 

 

Här är ännu en sådan där underbar ”closed room”-deckare – då största delen utspelar sig på en flodbåt. 

 

Linnet Doyle har just stulit sin vän Josephines fästman och gift sig med honom. Som bröllopsresa bestämmer de sig för att ta en tripp på Nilen med flodbåt. Monseiur Poirot hamnar av en händelse på samma båt, liksom Josephine och ett antal andra personer ur den relativt höga societeten. Det är en elak gammal tant med sin dotter, en tjusig dam från New York med sin sköterska och familjevän Cornelia som uppassare. 

 

Naturligtvis blir det lite mord. Närmare bestämt fyra. Men stämmer logiken i hur det har gått till? 

 

Poirot är ju en högst älskvärd man, det är dags att jag läser fler av böckerna om honom. Jag har väl läst alla Miss Marple utom tre-fyra stycken tror jag, så det är väl dags att börja beta av Hercule Poirot för han är en riktigt trevlig karl. Tant Agatha är (var) dessutom fena på att få även hemska mordhistorier vara riktigt roliga. 

 

Och vissa karaktärer tycker man INTE om alls. 

 

Min enda kritik – och det är ingen kritik per se – är att det blir roligt att läsa Linnet som ett namn, för att inte tala om Mrs Doyle – det är ju rätt svårt att inte tänka på Mrs Doyle i Father Ted, som är så långt ifrån en stenrik societetsprinsessa som Linnet… 

 

Nejdå – alla recensenter dissar inte denna bok – men den faller i The Great Gatsbys skugga. Vilket kanske är förståeligt, jag vet inte riktigt. 

 

Men jag vet att jag satt på ett café vid The Strand och väntade på Karin för typ fem år sedan och förälskade mig i denna romanen så att jag trodde att jag inte skulle lyckas släppa den. 

 

Den är extremt bra och jag kommer fortfarande ihåg passager ifrån den utantill. 

 

Så – läs! 

 

 

 

Nu bortser vi från det jag gnällde om i förra boken tycker jag, för det är ingen idé att upprepa det. 

 

Detta är riktigt lyckat – med ett kanonbra karaktärsregister. 

 

Siv Ellen (alldeles för lätt att läsa Sue Ellen) är framgångsrik violinist – och hittas brutalt mördad nära ett tunnelbanespår i Oslo. Cato Isaksen är naturligtvis on the case på en gång och hittar flera intressanta ledtrådar bland hennes tillhörighet – till exempel ett brev från en orkesterkollega. 

 

Tonårsdottern får ta hand om uppordningen av bo och hem – men är hon riktigt ärlig? Och vad är det för konstigt med den inneboende Jeanette? Och hennes kompis som verkar spendera all sin tid hos henne? 

 

Du kan inte räkna ut vad som händer och hur det hela slutar, det svär jag (nästan) på! Jag brukar ha liiiite feeling för sådant, men när det gäller Lindell och Alvtegen (och för den delen Tant Agatha) så blir jag stenchockad av vissa grejer. Det kan vara en replik som gör mig halvt svimfärdig. De är allt smarta, de där poliserna 😉 

 

Detta var lite tung läsning får jag säga. Mycket fackspråk – dessutom lite förlegade termer då boken kom ut för 34 år sedan – dessutom lite allmänt jobbigt. 

Hur som helst, den polska prostituerade Kataryna Rosenbaum hittas brutalt dödad i sin lägenhet – eller ateljé, som det kallas. 

 

Under våldsrotelns spaningsarbete får de även nys om ligor som sysslar med lokaluthyrning till bordeller och ”massageinstitut”. 

 

Jag fick aldrig upp spänningen riktigt, om man säger så. Det blev liksom aldrig särskilt spännande och det är väl det man önskar sig av en deckare – särskilt en G. W.-dito!