Kategori: Litteratur

Jag har läst väldigt lite av tyska författare ska jag villigt erkänna, så det var kul att läsa denna som utspelar sig i München, som omväxling till storstäder och engelska landsbygden. Nä, men ni fattar vad jag menar. 

 

Här hittas en ung kille utanför en nattklubb – död av en överdos heroin. Mördaren har ristat in ordet BLEV i hans hud. Strax efter hittas en kvinna död i sin lägenhet, där hon förmodligen legat i över en vecka. I hennes hud finns ordet DÅ inristat. 

 

Som så ofta i kriminalromaner får vi följa en icke namngiven (förrän i slutet) pojke genom barndomen. Han visar tidigt tecken på en viss sadism – han dödar insekter och dissekerar allt han kommer över. 

 

Polischefen heter Mona Seiler, och hon och hennes kollegor identifierar ett samband mellan de döda, nämliigen terapeuten Plessen. Den unge killen var hans son, och kvinnan hade tidigare gått i terapi hos honom. För att infiltrera hans verksamhet skickar hon knarkspanaren David till Plessens terapivecka…

 

Persongalleriet är helt okej tycker jag, och det är sannerligen ett överraskningsmoment i slutet. Tror inte att någon skulle lista ut hur det står till. 

 

Jag läser gärna mer av von Bernuth om jag kommer över något! 

 

Jag har verkligen fallit pladask för Kallentoft, och Vattenänglar är lika bra som de tidigare deckarna. 

 

Här hittas ett gift par mördade i sin bubbelpool. Dessutom saknas deras lilla dotter. Vem kan ha gjort något sådant? 

 

Malin Fors blir bara bättre och bättre som karaktär. Jag gillar verkligen att hon är så mänsklig, hon gör fel som alla människor gör ibland och hennes beroende gör henne ännu verkligare, på något sätt. Jag gillar kollegorna starkt också, Zeke är min definitiva favorit. 

 

Jag ser fram emot mer om Malin Fors och vill minnas att det redan kommit ut en bok till… 

 

Jag är fascinerad av brott och fängelsen och sånt, så det var en självklarhet att läsa denna nu när den kommit i pocket. Det är ett riktigt gediget journalistarbete, kan man säga, inga stenar som inte blivit vända på. 

 

 

 

 

 

Och berättelsen om Thomas Quick är ju helt galen. Visst är han tokig och uppenbarligen mytoman, men just skapandet av en seriemördare är påfallande tydligt i Råstams bok. 

 

Råstam gjorde även dokumentärer innan sin alltför tidiga död, som jag rekommenderar om man är intresserad! 

 

Ja ni. Faktumet att det tog tre dagar eller något att läsa klart denna säger nog en del om hur många gånger jag tänker läsa om denna. Just det. Nada. 

 

Jag vet inte riktigt, men jag hade svårt att få till spänningen i denna, ni vet sådär att man bara måste vända blad? I detta fallet var ”måste-vända-blad”-känskan mest för att jag ville bli färdig någon gång. 

 

I prologen hittar advokat Karen Borg en död man. Han är känd av polisen som tidigare som tung narkoman, och mordet får därmed inte så mycket uppmärksamhet – men i samma veva hittas en blodig man som erkänner att det är han som tagit narkomanen av daga. 

 

Strax efter hittas en suspekt advokat med ett kulhål genom näsan. 

 

Sedan är det mord och självmord och knark och jakt och advokater och fler advokater och häkten och poliser och… jag vet inte, till slut visste jag knappt vad jag läste. Kanske för att jag hela tiden läste innan läggdags? 

 

Hur som helst så blev jag aldrig riktigt förtjust – förutom i personerna. Jag gillar verkligen Hanne Wilhelmsen, jag gillar hennes sambo Cecilie, jag gillar hennes kollegor – de flesta i alla fall, och särskilt Billy T! – och miljöerna är väl beskrivna för oss som inte är så bevandrade i Oslo. 

 

Men – denna boken glömmer jag snabbt. Faktumet att jag fick slå upp Karen Borgs namn säger rätt mycket när jag faktiskt läste klart den för mindre än tolv timmar sedan… 

 

((Men typiskt nog råkade jag just klicka på fel recension och fick reda på framtida händelser som jag inte alls ville veta – men just nu vet jag inte om jag kommer att läsa så mycket mer den närmsta tiden – om än säkert framöver!)) 

Veckans tema hos Bokpotaten är klänningar! Kul tema! 

 

 

        

Passar det inte bra att första gången jag är med i en norsk bokbloggutmaning råkar jag hålla på att läsa en norsk författarinna? Helt oplanerat 🙂 Detta är från ett tidigt kapitel då jag började läsa den bara i eftermiddags.

 

Huuuu, så hemskt och spännande! 

 

Fyra tonårsflickor har under en kortare period anmälts försvunna i den lilla Yorkshire-staden där Banks och Annie jobbar. 

 

En natt hör Maggie bråk och skrik från grannarna, paret Terence och Lucy Payne. Det är ingen ovanlighet, men hon ringer polisen för att anmäla misshandel. 

 

När poliserna Janet och Dennis kommer till platsen ligger frun blodig nedanför trappan. De letar efter mannen och hittar honom i källaren. Tillsammans med liket av en ung flicka. Efter en hel dels bråk ligger Terence fastkedjad i ett rör. Janet går in i ett angränsande rum och gör en förskräcklig upptäckt. 

 

Och det blir bara hemskare ju mer in i det förflutna (och visserligen nutid också). Jösses! 

 

Banks privatliv följer ju med förstås men jag tycker inte att det blir sentimentalt. Den nya introduktionen, profilpsykologen Jenny, är sympatisk och smart. 

 

Men – som jag tjatade om igår – det är störande att Banks kallas Banks och Annie och Jenny vid sina förnamn. Varför liksom? Det gör i och för sig att man slipper fullständiga namn på precis varenda sida. 

 

Peter R iz my h0mie. 

Jag tyckte att Jane Green var SÅ BRA när jag var i början av 20-årsåldern. 

 

Nu när jag är lite äldre och visare (hahaha) så tycker jag inte det. Jag tycker att hon är högst medioker. 

 

Tanken är förvisso fin här. Fyra barndomskamrater återförenas efter att deras gemensamma vän dödats i en terrorattack. 

 

Men. Det är orealistiskt. Rörigt. Parfymerat. Flera gånger fattade jag inte om vi befann oss i USA eller England, i London eller Gloucestershire… det blev bara så himla jobbigt. Helt osannolika kärlekshistoer, till exempel. 

 

Att en person har ett missbruksproblem är beskrivet mycket väl – i början. Sedan blir det också parfymerat. 

 

Jag var ju tvungen att läsa klart, förstås, men jag kan inte påstå att jag fick någon behållning av saken. Kanske var Green faktiskt bättre förr och börjar ligga (lega?) av sig på gamla dar? 

 

Hur som helst. Detta ÄR ingen bra bok. Basta. 

Denna fick jag i julklapp för ett par år sedan men av någon helt outgrundlig anledning har den stått kvar på hyllan. Konstigt, för jag sträckläste Skumtimmen och Nattfåk när Karin lånade mig dem. 

 

Hur som helst är vi tillbaka på Öland och Gerlof – trots att han tar mer av en biroll i just denna romanen. 

 

Per Mörner har ärvt en gammal stenhuggarstuga. Han och hans tonårsapatiske son flyttar ditut, medan hans dotter ligger svårt sjuk på lasarettet i Kalmar. Mitt i allt dyker hans egen far upp. Han har drabbats av en stroke, och behöver hjälp i vardagen. Pappan var tidigare porrfilmsregissör. Studion brinner ner med två dödsoffer. 

Är det spöken från det förflutna? Eller rentav älvor? 

 

Som i de tidigare böckerna får läsaren utrymme att tolka och lägga in egna tankar, jag tycker att det är trevligt och gör det hela mer spännande, faktiskt. 

 

Dessutom är miljöerna helt otroligt beskrivna!