Kategori: Litteratur

Oj oj oj, misär misär och misär. Teresa föds i mitten av 70-talet. Hennes mamma är psykiskt sjuk, hennes pappa svårt alkoholiserad och hon spenderar mer eller mindre hela sin barndom på barnhem och något fosterhem här och där. 

 

Det är övergrepp och våld och till slut hamnar hon, på något sätt som ingen riktigt förstår, på en mer eller mindre låst psykiatrisk avdelning på sjukhus.

 

Och då blir det ju förstås kaos. Hon blir svårt drogad, placerad i isolationscell, misshandlad, utsatt för sexuella övergrepp… just drogandet är nog det mest centrala. Faktiskt. Det är sex doser tabletter om dagen kombinerat med valiumsprutor så fort hon försöker utåtagera, och så vidare. 

 

Det är dessutom fruktansvärt att läsa om hur hon blir ignorerad och kallad hypokondriker när hon verkligen är jättesjuk. 

 

Man kan dra ganska många paralleller till Girl, Interrupted här och där – just detta att bli inlagd efter att ha spenderat bara några få minuter med psykolog eller psykiater. Men – humorn finns där inte. Och det blir väldigt mycket misär. Men herregud, detta är en biografi, det är ingenting som jag kan säga varken bu eller bä om. 

 

((Men det är mycket roligare när Janet i Girl, interrupted inte får ha kläder på sig än när Teresa och hennes vänner råkar ut för detsamma.)) 

 

Men – det blir mycket upprepningar, det blir mycket långrandigt här och där – för att inte tala om alla namn. Medpatienter, vårdpersonal, sköterskor, orderlies, släktingar… och det var en väldig massa medpatienter som liksom bara dök upp och jag inte fattade för fem öre vem sjutton Sadie nu var eller Tina eller Zara. 

 

Men visst är det läsvärt. Och jag hoppas verkligen att det inte går till så här längre. 

 

Jag har inte sett Mitt liv som hund, men när jag hittade boken fanns det liksom inget alternativ – det är klart att det var dags att läsa den. 

 

Och hoppsan vad glad jag är att jag gjorde det, vilken underbar bok! Jag gillar vekrligen att få skratta högt när jag läser, och det händer för sällan. Här skrattade jag högt flera gånger – detta är nämligen en sådan där underbar bok som lyckades hålla en glättig ton, men fortfaqrande ta upp viktiga ämnen och allvar. 

 

Men som jag skrattade när grannpojken fastnade med snoppen i flaskan. För att inte tala om när morbror sätter eld på toaletten. Som han sitter på. Sådan där humor som nästan är banal men som jag älskar. 

 

Så ja – detta var verkligen ett guldkorn. Påminner lite om Kådisbellan fast det inte handlar om riktigt samma era, och denna utspelar sig mer på landet än i stan, men det är samma humoristiska ton. 

 

Någon kallade Mitt liv som hund för en Bildungsroman för ett tag sedan, och det kan man ju sannerligen skriva under på. Härligt! 

 

Omslagsonsdagsteman hos Bokpotaten är alltid trevliga, men just orange kändes extra trevligt nu när vi går mot ljusare tider! Snacka om att det dök upp många versioner av A Clockwork Orange, för övrigt… 

 

Jag gillar verkligen Seating arrangements ur denna högen, vad tycker ni? 

 

 

Denna veckans Tematrio hos Lyrans Noblesser handlar om NATUR. 

Min första tanke var Lille Prinsen av Antoine De St-Exupéry. Nog är väl månen en sorts natur? 🙂 

 

En annan tidig tanke är Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Inte min favoritbok alla kategorier direkt, men just beskrivningarna av djungeln är otroligt välskrivna. 

 

Wide Sargasso Sea, Jean Rhys’s roman om vad som händer före Jane Eyre, utspelar sig till stor del på Jamaica, där de gröna karibiska landskapen har stor betydelse. En fantastisk roman, särskilt om man gillar Jane Eyre. 

 

Fredrik Backman is my home boy och Elsa is my home girl. 

 

Även om jag tänkte lite såhär under vissa delar – hade jag inte vetat att han är familjefader och gift hade jag undrat vad han hade käkat för svampar när han skrev boken. 

 

Men det menar jag nog mest på ett bra vis 🙂 Och visst fick jag hoppa över vissa stycken för jag blev alldeles matt. 

 

Men så får man ju göra, tycker jag. 

 

Elsa är en strålande karaktär och jag skulle vilja se mer av henne. Dessutom tror jag att hon hade blivit en utmärkt bilderbokshjältinna – Mormor är nog lite för tung för de flesta kids. 

 

Jag blev så till mig av denna boken att jag läste om Saker min son behöver veta om världen av bara farten. Det är ett gott betyg! 

 

Men den är tyvärr inte riktigt så bra som jag hade hoppats på och väntat mig. Jag blev lite trött på vissa av karaktärerna framåt slutet, men vissa redeemade sig också. 

 

Man får slipa hjärncellerna lite grann för att hålla ordning på saker och ting mot slutet, kan jag känna, men det är liksom ingen katastrof om man tappar bort sig lite grann heller. 

 

Söt!  

Nä, vet ni vad. Jag tyckte att Min typ brorsa var en riktigt bra ungdomsbok och såg fram emot Saker som aldrig händer. 

 

Tyvärr blev jag besviken. 

 

Det blev liksom rörigt och vissa bitar kändes helt onödiga och ointressanta. Jag gillar Andreas som karaktär och på sätt och vis gillar jag väl de andra också på olika vis, men det bara klickar inte. Detta är tyvärr inte en särskilt bra roman. Hemskt tråkigt men inte så mycket att göra åt. 

 

Okej – charmig idé. 

 

Men – inte så bra som jag hade hoppats, tyvärr. 

 

Jag gillar gubbarna och tanternas karaktärer, Märtha, Anna-Greta, Stina, Snillet och Krattan (särskilt Krattan, vem älskar inte Majornagubbar som varit till sjöss?), panschisar som bor på ett servicehus som tagits över av ett privat aktiebolag. Ligger i tiden, och det gör förstås också kritiken mot hur det kanske råkar vara vad gäller mat- och sovtider, und so weiter, det vet inte jag. 

 

Och jag tyckte att det var väldigt roligt när de satt och smygdrack hjortronlikör och smidde ränker för brottet som skulle sätta dem i fängelse, där allting skulle bli så mycket bättre. 

 

Men så… jag vet inte, det flippade lite, för många personer dök upp utan att ha någon egentlig plats i historian och även om det förstås är en humoristisk roman så är vissa bitar så otroligt orealistiska. Eftersom det ägnas många ord åt just samhället som vi lever i blir det väldigt svårt att förstå hur det är tänkt att smidigt hoppa från vardag till att måla mustascher och segelbåtar på Renoir- och Monet-tavlor som man lyckats stjäla från Nationalmuseum med hjälp av rollator. Eller något. 

 

De sista tio kapitlen skummade jag mest. Delvis för att jag var dödstrött, delvis för att jag inte förstod hur det skulle knytas ihop, vad Stinas son hade där att göra och någon extremt flummig bit med en babydocka. 

 

Sedan – min vana trogen ska jag säga en annan sak – alla som heter ett ”-son”-namn i boken stavar med ett S. Minst fyra stycken och det är ju faktiskt inte det vanligaste. Tänkte mig nästan någon sorts förklaring till detta, men hepp. 

 

Tja, alltså, jag kommer ändå att sätta den i händerna på mamma i helgen och se vad hon tycker. Det kanske är jag som är tjurig bara, men det är helt enkelt ingen särskilt bra bok. En recensent benämnde den som ”ett enda långt kåseri” och ja, jag kan förstå tanken bakom det. 

 

Åh, jag gillar fiskar i alla former, typ, så detta var roligt 🙂 Tack Bokpotaten för ännu ett kul tema! 

 

 

Detta är en oerhört intressant bok om ett syndrom som många nog inte har hört så mycket om – nämligen Münchausen by proxy. Jag berättade om det för en familjemedlem med ganska så stor bildning inom sjukvården för ett litet tag sedan, och hen hade ingen aning om vad jag pratade om. Jag antar att vi alla förknippar Münchausen med övermod och inte så mycket mer. 

 

Detta är i alla fall Julie Gregorys sanna berättelse om sin uppväxt med en mamma med just MBP. MBP innebär att man i sin strävan efter uppmärksamhet använder sina barn för att få uppmärksamhet, främst av vården, genom att kontinuerligt släpa dem till läkare. MBP kallas ofta den grymmaste och mest undangömda formen av barnmisshandel, då det är regel snarare än undantag att föräldrarna skadar sina barn, eller undviker att åka till sjukhus med dem när det faktiskt FINNS anledning. 

 

Så kan man säga. 

 

Och från ung ålder var Julie hos läkare flera gånger i månaden med ”hjärtfel”. Hon fick inte själv berätta för läkarna hur hon mådde – det var hennes mammas sak. Och gjorde eller sa Julie inte som hon blev tillsagd så visste hon att helvetet skulle bryta lös. 

 

Hennes mamma svalt henne – vid 163cm vägde hon 36,5kg, påstod att hon var allergisk mot all mat. När Julie misslyckades med att lämna urinprov misshandlade modern henne sönder och samman. 

 

Och så fortsatte det tills Julie äntligen kunde frigöra sig i vuxen ålder och skapa sig ett riktigt liv. 

 

Oerhört intressant, rörande, gripande och raseriframkallande. Läsvärd (men om vi ska vara sådana så är den inte jättebra skriven – men det kan jag ursäkta under dessa omständigheterna där det inte verkar som om en spökskrivare varit särskilt inblandad. 

H