Kategori: Litteratur

 Nu ska jag låta som en fantastisk kliché och berätta att här har vi en riktigt feel good-bok! 

 

((Jag avskyr egentligen det uttrycket, av någon anledning.)) 

 

Sophie är 36 år och nybliven änka. Hon har ingen aning om hur det går till att vara änka – hon har ju precis vant sig vid att vara gift! Efter ändlösa försök till att må bättre genom terapigrupper och så vidare tröttnar hon och flyttar till Oregon där bästa väninnan från college, Ruth, finns. 

 

Det är dags att göra något nytt. 

 

Men Sophie vet ju inte hur man gör för att vara singel heller… 

 

Hon minns att Ruth var med i ett program på college där man agerade storasyster- eller bror åt yngre barn eller tonåringar som behöver lite extra stöd. Anmäler sig och träffar 13-åriga Crystal. En väldigt… speciell tonårsflicka. 

 

På ett bananskal börjar Sophie arbeta som servitris på en fransk bistro där hon på ännu ett bananskal inser vad det är hon egentligen vill göra. Baka! 

 

Ja, visst är det sorgligt här och där, men mestadels ler man sig genom boken. Jag väntade mig kanske något mer i stil med Anybody out there? av Marian Keyes – unga änkor i storstäder som inte riktigt vet var de ska göra av sig själva – men det är helt annorlunda. Här ler man men gapskrattar sällan – i Anybody out there antingen skrattar eller gråter man sig igenom hela boken. 

 

Jaja. Kanonbok, verkligen bra. Inte det bästa jag har läst men en klar 4 från mig! 

 

 Åke Edwardson är helt otroligt skicklig och jag förstår inte att jag inte upptäckt honom tidigare, när jag nu det senaste året, lite drygt, intresserat mig för svenska deckare. Så spännande. Och som vanligt när vi befinner oss i Göteborg och Bohuslän blir jag lite extra förtjust. 

 

Här är det kokhett i augusti och Erik Winters semester får ett tvärt slut klockan 4 på natten då en ung kvinna hittats mördad vid Delsjön. Hon är inte anmäld saknad och har helt enkelt ingen identitet. Det enda Winter vet säkert, tack vare rättsläkaren, är att hon har fött ett barn. Men var är barnet? 

 

Det blir en lång, rafflande och framför allt varm utredning. Winter inser att han får lov att ta sig en bra bit bakåt i tiden för att få rätsida på mysteriet… 

 

Så spännande och så välskrivet och stilistiskt säkert. Allt klaffar, från vilka butiker som ligger i huset på Vasaplatsen där Winter bor, till tidsangivelser och persongalleri etc. i utredningen. Jag blir asförbannad på vissa karaktärer, men som jag skrev igår om Lucy Sullivan – det är ju författarens mening att man SKA bli förbannad på vissa karaktärer. Provokation väcker intresse och intresset är ju något som en författare förstås önskar om sina böcker och karaktärer! 

 

Jag och Åke har ett långt förhållande framför oss, hoppas jag. 

 

Det råder väldigt skilda meningar om denna boken. Vissa tycker att den är helkonstig och vissa älskar den. Jag hör till den senare kategorin. 

 

Visst är den lite skruvad på sina ställen. Och visst verkar Cecilia Ek vara ungefär den mest sinnesrubbade personen i världen. Men porträttet av henne är ändå så otroligt roligt. Jag menar. Hur ofta har du läst en mening som lyder ungefär ”när hon slängde en trädgårdstomte som uppfört sig illa i hennes trädgård” – eller en berättelse om en vuxen kvinna som klär ut sig till trädgårdstomte och ramlar ner från ett äppelträd för att gömma sig från en mäklare? Eller stadgade, rika har förhållanden med män i tält under Kungsportsbron? 

 

Nä, just det. 

 

Cecilia Ek är i alla fall snart 50 och hennes automatiska försörjning efter faderns lotterivinst börjar ta slut. Alltså måste hon skaffa sig ett jobb. Hon åker till New York på en kurs för säljare av automatiserade öronrensare – där hon träffar en dansk som praktiskt taget klistrar sig fast vid henne. När hon lämnar kursen och åker tillbaks till Sverige följer han efter. Vad är det han vill egentligen? 

 

Jag tycker att detta är en rolig bok med härliga skildringar både av miljö och personer och hör definitivt till de som tycker att detta är en klart läsvärd bok. 

Det var inte så längesen jag nämnde att jag ännu inte läst Paasilinna men nu har jag gjort det. Söndagsnatten var sömnlös och därmed knäcktes tre böcker (alltså, inte alla av Paasilinna). .

 

Detta var en av dem som stått i bokhyllan och väntat ett bra tag. 

 

Och om jag är glad att jag läste den! En så trevlig, puttrig, mysig och asrolig bok. Jo, rörande är den också på sina ställen. 

 

Asser Toropainen är en ökänd kyrkobrännare. Men på sin dödsbädd bestämmer han sig för att detta ska kompenseras, och det ska sonsonen Eemeli ta hand om. Han ska ta hand om en Dödskyrkostiftelse värd en miljon mark – och det gör Eemeli. Efter nogsam research bestämmer han sig för att bygga en gigantisk stockkyrka i Sotkamo. Men inte helt utan problem… 

 

Alla möjliga sorters människor söker sig till kyrkan, och snart byggs ett helt samhälle upp runt kyrkan. 

 

I världen är det värre. Tredje världskriget håller nämligen på att bryta ut… 

 

Otroligt läsvärd roman, på alla sätt och vis. Det är trevligt när otroligt roliga böcker även får en att tänka ett litet steg längre – här mycket om människor och hur vi är mot varann. 

Ni minns kanske att jag läste Vi ses i öknen av Danny Wattinförra året och höll på att få skrattslag? 

Jag blev alltså ganska glad när jag hittade ännu en av hans böcker på loppis för ett tag sedan – nämligen Ursäkta, men din själ dog nyss. 

 

Jag började på den för några veckor sedan, och jag kommer inte ihåg varför men jag lade ner den efter bara ett par tre sidor. Förmodligen var jag dödstrött, för när jag plockade upp den igen i måndags mindes jag ingenting, direkt. 

 

Här är i alla fall ännu en skarp satir över samhället och strävan efter perfektion. ”Att offra det man behöver för att få det man vill ha”, som Piratförlaget skriver på Wattins presentationssida. Och det känns ju väldigt aktuellt. 

 

Här startar handlingen på Äggbankninsdagen, dagen då alla småflickor deponerar sina äggstockar. Det handlas med arvsanlag, graviditeter skapas och läggs ut på auktion och i centrum av allt detta står Benjamin Bonkenstein, vars biologiske far är Albert Einstein, och har ingen aning om vad som kommer att hända… 

 

Det är liksom så absurt att det inte går att beskriva. Vissa karaktärer är helt fantastiskt genialt ihopsatta. Vissa bitar gapskrattar man sig igenom, vissa gör verkligen att man sätter skrattet i halsen och reflekterar på vad det egentligen är som pågår i världen. 

 

Mycket bra men helt totalt uppåt väggarna vansinnig. På ett härligt vis, mind! 

 

Ett problem jag har är att det på många ställen känns som om texten skrivits på engelska först. Wattin är svensk, men bosatt i Australien, så kanske det är lite så det har gått till, om än bara i författarens huvud? Fast det gör egentligen ingenting, eftersom jag rätt ofta kommer på mig själv med att läsa en svensk bok och tänka ”undrar just hur originaltexten löd?”…! 

Idag kikar vi på minnesvärda inledningar hos Lyrans Noblesser!

 

Jag har nöjt mig med första rader, då hela introduktionen knappast fastnar i huvudet. 

 

1. ”It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York.” (The Bell Jar av Sylvia Plath) 

 

2. ”Lolita, light of my life, fire of my loins” (Lolita av Vladimir Nabokov) 

 

3. ”I was born twice: first, as a baby girl, on a remarkably smogless Detroit day in January of 1960; and then again, as a teenage boy, in an emergency room near Petoskey, Michigan, in August of 1974.” (Middlesex av Jeffrey Eugenides)

Veckans Smakebit kommer ifrån Brustna hjärtans café av Lolly Winston. Jag har precis börjat, så det blir början ni får smaka på 🙂 

 

Jag trodde verkligen inte att veckans utmaning hos Bokpotaten gällande omslag om BÖCKER skulle vara svårt. 

 

Det var det! Och det är därför som jag är en dag sen 😉 

 

Men – här är mina. 

 

Caitlin Moran är en ny bekantskap för mig. Även om jag efter att ha läst denna boken inte skulle bli förvånad om jag har krockat med henne på toaletten på The Good Mixer ett par gånger när hon bodde ovanpå. 

 

Till att börja med tyckte jag att den var rätt kass. Sedan insåg jag att jag nog skulle bortse från att översättningen är lite halvkass och börja om. 

 

Och då älskade jag den. Även om det blir väldigt cringe-y här och där. Ganska ofta, faktiskt. 

 

Men det är rätt roligt. Jag älskar historier som när Caitlin ramlar in i Graham Coxon och spiller whisky och cola över hans brallor för att hon har bestämt sig för att lära sig gå i högklackat. Det ÄR roligt. 

 

Om än inte omläsningsmaterial, det tror jag inte.