Kategori: Litteratur

Huvudpersonen i Storlek 37 heter just Laura och är född in i New Yorks judiska societet, men bor numera i Stockholm där hon arbetar som advokat och är ekonomiskt oberoende. Dessutom super hon som ett såll och har bara dyra märkeskläder i alla lägen. 

 

Och så träffar hon den snälle finlandssvenske Paul, och så lyckas hon göra bort sig på sin kusins bröllop i USA och så bråkar hon loss med brorsan och blir utstött ur familjen… typ sådär. 

 

Otroligt tunn handling och alldeles hopplöst språk. Jag borde ha lärt mig att det är så jag känner inför Rudberg, men det är lite som det där med att man klickar sig in på bloggar fast man bara vet att man kommer att bli irriterad. Och trots detta läste jag nästa bok i serien direkt efter för jag är uppenbarligen inte klok någonstans. 

Herregud. Jag höll ju på att skratta (och mysa) ihjäl mig åt Potensgivarna, så när mitt norra öga skådade Karin Brunk Holmquists namn på loppisen i lördags var det ju ingen diskussion om att Mintgrodornas återkomst skulle följa med hem. 

Det är en otroligt charmig och asrolig krönike- och kåserisamling om… allt och inget. Om att ligga som en fällkniv under bilsätet för att leta efter sin mobiltelefon – som man pratar i. Och om att älska sin väska i kyrkan. Om när expediten i tobaksaffären vet att det är mintgrodorna man är ute efter. Om fjärrkontroller och hur jefvla svårt det kan vara att få en himla video att fungera. 

 

Om när man tror att man blir beskjuten när det i själva verket är hyskan i behån som släpper med en smäll… 

 

Man skrattar högt. Eller om man är bland folk skrattar man lågt så att man får ont i magen och pandaögon. 

 

Fantastiskt kul och välskriven! Jag måste leta rätt på Brunk Holmquists övriga romaner, för hon har verkligen förankrat sig hos mig nu. 

GP intervjuar Jackie Ferm inför releasen av hennes bok. 

 

Jag kommer att läsa den! 

Veckas tema för Bokpotatens Omslagsonsdag är MAT. Vilket förstås innebär att det smyger sig in ett och annat kokboksomslag. Till och med ett par dubbletter! Himla kul och väldigt varierat och färgglatt, tycker jag! 

 

Veckans tema hos Lyrans Noblesser är ÄVENTYR. 

 

Detta är inte en genre som jag är jättebevandrad i, så det blir kanske väldigt förutsägbara svar… 

 

Först och främst kommer Homeros Odysséen och Iliaden.

 De måste väl vara de ultimata äventyrsböckerna? Jag har inte läst vartenda ord, och jag kan inte läsa ett enda ord grekiska, men delar har jag kommit över främst under studietiden och jag tycker att det är så härliga texter att läsa. Dessutom otroligt spännande ur äventyrssynpunkt! Är man intresserad av grekisk mytologi blir det ännu bättre. 

 

 

 

 

Sedan – Harry Potter-serien av J.K. Rowling. 

Harry Potter har allt. Äventyr, spänning, glädje, sorg och en hel del skratt också. Fantastiska historier för vuxna såväl som barn. Jag var en bra bit över 20 innan jag läste första boken, och det har sannerligen inte varit något hinder. Jag tycker att de är underbara. 

 

 

 

 

 

 

Och så Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet av Lewis Carroll.

 Också riktiga äventyrsböcker! Jag var vuxen innan jag läste även dessa för första gången, men jag tycker att de är helsköna. Även om man inte kan låta bli att undra vad det egentligen var för sorts svamp i Carrolls frukostomeletter 🙂 

Jaha ja, det verkar som om denna har funnits i min ägö sedan högstadiet, men jag har inget minne av att jag läste den då. 

 

Det är i alla fall en söt liten historia av Anne Fine – samma kvinna som skrev Mrs Doubtfire, för övrigt. Laura och Oliver går i sexan och deras engelsklärare skaffar brevvänner åt klassen. Men – alla brevvänner skriver exakt likadant – utom en, som är fullständigt uppe i molnen, och är Olivers brevvän. 

 

För att liva upp det hela döper Laura om sig till Lady Melody Irwin… men är det bara hon som ljuger? 

 

Inget jag kanske skulle rekommendera till vuxna om de inte råkar vara högstadielärare, men om inte annat kanske det kan ge dagens ungdom en inblick i hur det var innan vi började maila varann istället för att skriva brev? 

 

Det är ju faktiskt väldigt trevligt att få post 🙂 

 

Jag älskar detta! Genialiskt. 

ag hade aldrig hört talas om Carin Gerhardsen förre jag köpte denna boken, och definitivt inte om Hammarbyserien. När jag såg att detta var en del i en serie blev jag lite orolig att det skulle bli alldeles fel, men det blev det inte – det funkade alldeles utmärkt att läsa denna som en fristående roman.

Biten om polisen Petras egen brottsprocess hade jag kanske ha velat veta lite mer om, men man får en ganska lagom resumé. 

 

Och oj. Jag förstår varför Gerhardsen anses vara en av Sveriges bästa kvinnliga deckarförfattare! 

 

Här hittas en ung filippinsk kvinna halshuggen i sin säng. Vid hennes sida ligger hennes båda små barn. Det finns inga som helst spår efter någon gärningsman. Barnens pappa lever helt isolerat men kan avskrivas från brottet. 

 

Kvinnan städar svart men bor i en lägenhet värd flera miljoner – köpt kontant. Hur har det gått till? Kommissarie Sjöberg leder utredningen med ett decimerat arbetslag som dessutom inte är på topp själva… och vad sjutton har hänt med kollegan som verkar vara spårlöst försvunnen? 

 

Otroligt spännande och välskrivet. Jag kommer att leta med ljus och lykta efter de andra i serien.