Litteratur – Sida 54 – Stories from the city, stories from the sea

2014: 129 – Barnmorskan i East End, del 2 av Jennifer Worth

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga här. Tyckte jättemycket om första boken (och älskar serien) – och jag ska inte säga att jag inte tyckte om del 2 – men poängen är att det inte ÄR en uppföljare. Det är däremot en rörande bok med korta historier om livet i Londons fattiga East End under efterkrigstiden, och eftersom jag har bott precis där i drygt fyra år så kan jag ju se områdena och gatorna och husen framför mig – flera av council estate:en ligger faktiskt kvar.

Nog för att vissa av de andra i klostret, särskilt Syster Julienne, är med en hel del så är det inte lika bra! Man tänker väl inte på att barnmorskorna även var sjuksköterskor och träffade på en massa misär som inte alls hade med barnmorskande att göra. Och vissa av historierna är verkligen fantastiskt fina.

Jag vill nog, efter att ha funderat en stund, säga att detta vore perfekt litteratur för skolan (i UK då tänker jag väl, vi läste i alla fall ingenting om engelska work houses i skolan), för att få veta mer om fattighusen (work houses sa man då) och hur förskräckligt det var. Jennifer Worth var ju faktiskt där, och ofta på de värsta möjliga ställen vad gäller hygien och elände.

Men – jag saknar Cynthia, Trixie och Chummy, det kan inte hjälpas.

Mitt problem här är väl egentligen att Barnmorskan-franchiset ”utnyttjas” av det svenska förlaget. Bokens originaltitel har ingenting med barnmorskor att göra, men författaren är ju densamma. Säsong 2 av TV-serien har alltså ingenting med del 2 av boken att göra.

Jag ska dock nämna att detta är ett varmt och säkerligen mycket realistiskt porträtt av hur eländigt det var för Londonborna, för det måste det verkligen ha varit. Dessutom är referenslistan på litteratur längst bak väldigt extensiv och övergripande – där finns allt från historiska dokument till George Orwells Down and out in Paris and London. Som är en absolut strålande roman och som jag måste läsa om snart.

2014: 128 – Gone girl av Gillian Flynn

Ja, det tog tid innan jag tog itu med denna – främst då för att den inte finns i pocket ännu och jag bara inte kan tillåta mig att lägga flera hundra på en inbunden bok. Men, tack vare enligt O använder jag nu E2Go i en månad och Gone girl var – självklart – först ut.

Och ååååh, vilken ROMAN!

Jag älskar när man blir överbevisad, på ett eller annat sätt, när det gäller litteratur. Det kan vara att man gillar något som man inte trodde att man skulle tycka om – eller när man helt enkelt ändrar uppfattning om karaktärer trots att man liksom läst halva boken.

I alla fall.

På Nick och Amys femåriga bröllopsdag försvinner Amy spårlöst. Det finns starka tecken på strid i hemmet och hon har inte tagit med sig sådant man väntat sig. Varannat kapitel berättas av Amy, främst i form av retrospektiva dagboksinlägg från kurtisering och äktenskap, varannat av Nick på vanlig prosa.

De har levt sitt liv som mediakids i NYC, men när finanskrisen slår till och Amys trust fund tar slut har de inget val annat än att flytta till Nicks hemstad i Missouri, där hans mor blivit mycket sjuk, hans far är svårt dement och han startar en bar tillsammans med systern Margo… som Amy aldrig blivit särskilt god vän med. Amy avskyr ALLT med Missouri.

Nick berättar alltså sin historia om mediecirkusen som följer på Amys försvinnande, Amys dagboksanteckningar börjar från första mötet, och när de två ligger väldigt nära varann tidsmässigt kommer jättetwisten August.

Detta är en helt otrolig roman och jag förstår sannerligen varför den fått så mycket uppmärksamhet. Den är nämligen helt enkelt strålande bra, spännande, skrämmande, övertygande och så fantastiskt fängslande. Jag är inte helt övertygad om att detta med e-böcker är min grej så länge jag läser på telefonen, det är jag inte, men konceptet är ju fantastiskt.

Som exempel läser jag just nu Femtio nyanser av honom av E L James, och den är så gräsligt dålig att jag hade sparkat mig själv om jag hade lagt ner några pengar på den 😉 Men, som med en del annat vill jag bilda mig en egen uppfattning om populärkultur och det kan jag ju bara göra genom att prova själv! Fast jag ser inte fram emot att skriva om den.

2014: 127 – Två gånger är en vana av Denise Rudberg

Jag gillade Ett litet snedsprång rätt så bra och hade faktiskt denna på önskelistan på Adlibris för ett tag sedan… men så hittade jag den liggande på ett konstigt ställe på loppisen, i ett konstigt format – så då var det avklarat 🙂

Rudberg kallar denna trilogin för ”elegant crime”, och det kan man väl hålla med om. Allting är ganska tjusigt och elegant och dyrt, och alla har massor av pengar och bor på Östermalm eller på gods. Med andra ord – miljöer som jag verkligen inte har någon koll på, och därför kan jag bli itutad vad som helst.

I alla fall. Huvudpersonen är även denna gång åklagarsekreteraren Marianne, ganska nybliven änka och med tre vuxna barn, varav två har flyttat hem till våningen igen. (Man bor i våning, inte lägenhet.) Hon och kollegorna Torsten Ehn och Augustin Madrid (ja, han heter så) jobbar tillsammans med chefsåklagaren Olle på att utreda en misshandel under mellandagarna på ett stort finans- och investmentbolag – men det finns ingenting att nysta i.

Nyår betyder naturligtvis glitter och flamour – men inte enbart det. En grov misshandel äger rum, en person försvinner spårlöst, en tredje hittas flytandes bland isflaken i Nybroviken…

Det handlar minst lika mycket om relationer som om polis- och utredningsarbete. Förmodligen mer, faktiskt. Det är flera bihistorier, särskilt gällande kärleksrelationer – men det gör inte mig något. Vissa recensenter tycker att det är dumt, men jag tycker att det är intressant. För även om vissa miljöer och sådant är lite klyschiga så är inte personerna det. Marianne är ingen perfekt, parant, polerad dam i alla lägen, hon smygröker och busar på soffor på museichefers kontor. Torsten är kanske mer en klassisk poliskaraktär, men väldigt älskvärd. Jag gillar bihistorien om honom och sonen Noah.

Dessutom tycker jag att det är kul att Eva von Dies från chick-litböckerna gör ett gästspel. Hon är nämligen största behållningen med de böckerna.

Negativa saker? Ja – en sak som jag inte kan komma över är att karaktärerna avslutar alla SMS med /Namn. Liksom, det behövs ju liksom inte. Och särskilt inte i en bok, där vi vet mycket väl vem som skriver och till vem. Dessutom undrar jag… är det verkligen så vanligt att en Marianne kallar sig Mary? Och – som alltid – faktafel! I introduktionen är Torstens son Noah 14 år, i slutet på boken (som sträcker sig över rätt kort tid) ska han strax fylla 17. Kom an, korrläsare!

Men det är en bra bok, det är det. Ungdomsböcker och elegant crime är nog det Rudberg ska hålla sig till, och stanna väldigt långt bort från chick-lit!

Här finns en lista på alla böcker som finns i Excess-formatet.

2014: 126 – The Mystery of Mercy Close av Marian Keyes

Yes, jag tycker att Marian Keyes skriver bra böcker även om det visst inte är rumsrent i vissa cirklar (;-)) – hon är en bra historieberättare och hon har framför allt humor även när det handlar om svarta och hemska saker.

Hennes böcker om systrarna Walsh (och deras mamma!) är mina favoriter, och nu är det Helens tur. Helen har alltid varit min favorit och hon levererar definitivt – trots att hon blivit vuxen och inte är fullt så tokig som förr är hon väldigt, väldigt rolig. Och skarp som bara den. Men – precis som med de andra Walsh-böckerna finns det ett djupare problem. I Vattenmelonen blir Claire lämnad och lite småalkoholiserad, i En oväntad semester blir Rachel inlagd på rehab, i Änglar lämnar Margaret sin man och i Anybody out there? behandlas död och saknad. I Mercy Close är det depression.

I alla fall. Helen har startat sin egen detektivbyrå, och blir anlitad av sitt ex då en före detta pojkbandsstjärna under hans management försvinner spårlöst strax före en serie återföreningskonserter. Vad kan ha hänt?

Parallellt är Helen tillsammans med underbare Artie… och hans barn. Och exfru.

Och inte nog med det – hon står på gränsen till ett stup rakt ner i ett nervsammanbrott.

Så, det är spännande, det är roligt, men även väldigt rörande och varmt. Mammy Walsh är en briljant komisk kreation (och man får ett smakprov på e-boken Mammy Walsh’s A-Z of the Walsh Family i slutet! Tyvärr verkar det bara gå att köpa den till Kindle, och det har jag ingen).

Bäst hittills? Nja, jag tycker nog att Annas historia i Anybody out there? är bättre. Eller… nej, jag vet inte. Men det är tydligt att Keyes har blivit bättre och bättre med åren!

Smakebit på søndag – 6/7 – Gone girl av Gillian Flynn

Jag är, som så ofta är fallet, ganska sen med att läsa en bok som varit otroligt omtalad ganska länge. Men – tack vare enligt O så laddade jag ner E2GO med en gratismånad, och stod plötsligt inför att behöva välja mellan tusentals böcker! Men – precis som när jag fick en gratismånad med Storytel häromsistens – så valde jag det första som poppade upp i skallen, vilket var just Gone girl.

(Vad som hände med Storytel? Delvis är ljudböcker nog inte min grej, och delvis drar det så otroligt mycket data från kontantkortet – så det blir inget av med det.)

Jag har inte kommit speciellt långt ännu, men jag har definitivt fastnat. Det är dock lite jobbigt att läsa i telefonen, så så länge jag inte har en platta så kommer jag nog inte att bli såld på just e-böcker.

”Go fyllde på mitt ölglas och fyllde sedan sitt eget. Hennes vänstra ögonlock hängde en aning. Klockan var precis tolv på dagen och jag undrade hur länge hon hade hållit på att dricka. De senaste tio åren hade varit jobbiga för henne. Min teoretiska syster, hon med en hjärna för rymdforskning och en vilja som en rodeohjälte, hoppade av college och flyttade till Manhattan i slutet av nittiotalet. Hon tillhörde den första generationens IT-fenomen – tjänade vansinnigt mycket pengar under två år och drabbades sedan av kraschen år 2000. Men Go förblev orubbligt lugn; hon var bara lite mer än tjugo, det var ingen fara med henne.”

Ur Gone Girl av Gillian Flynn, Modernista: 2013

Hitta fler Smakebitar hos Mari på Flukten fra virkeligheten!

2014: 125 – Steglitsan av Donna Tartt

Vad jag gör uppe fortfarande? Ja, det undrar jag också men jag kan inte somna och då kan jag lika gärna göra lite nytta 😉 Det var längesedan det gick elva dagar utan ett bokinlägg, och oftast när det blir så har jag många på lut. Nu bara två – men det är två rejälingar, så det må vara hänt.

Steglitsan har jag sett fram emot att läsa sedan jag hörde talas om att den skulle komma ut. Den hemliga historien är ju min favoritroman någonsin, jag har inte lyckats läsa The little friend ännu men jag ska – så när jag såg att Donna Tartt hade något nytt på gång blev jag genast sugen… och nu när den äntligen kommit i pocket så var det en självklarhet att den skulle få komma hem och bo hos mig.

Och vilken roman! Snacka om att jag inte blivit besviken.

Det är en bok på 800 sidor. Det är värt att nämna det – därför att jag ganska ofta tycker att såpass långa böcker innehåller en massa onödiga transportsträckor. Det gör inte Steglitsan. Den hade kunnat vara ännu längre utan problem.

Börjar jag skriva alltför ingående om handlingen kommer detta inlägg också att bli 800 sidor långt, så det ska jag inte göra, utan jag ska istället göra något som jag inte brukar och rakt av kopiera baksidestexten…

En ung pojke i New York City, Theo Decker, överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande målning. En målning som till slut drar in Theo i konstens kriminella baksida.

Steglitsan är en oförglömlig odyssé genom dagens Amerika och ett drama med nästan outhärdlig skärpa och intensitet. Det är en berättelse skriven av en mästare om förlust och besatthet, överlevnad och identitet och konstens intensiva dragningskraft.

”Den traditionella illusionsromanen med sin välvävda intrig, sina utmejslade personer, sina sinnliga miljöer, sitt omsorgsfulla språk – en roman att gå in i, uppslukas av, glädjas åt, tänka med, skrämmas av, ja, ibland också få livsmod från. Det är sådana romaner som amerikanskan Donna Tartt skriver.” Svenska Dagbladet

Jag håller inte alltid med litteraturkritikerna i Svenskan, men jag är väldigt billig att göra det i detta läget. Och jag är väldigt villig att tipsa alla om att läsa den, för jag kan inte tänka mig någon grupp av vuxna läsare (då menar jag högstadiet och uppåt) som inte kan ha glädje och få njutning av Steglitsan. Så bra är den. Och – till den som tyckte att Den hemliga historien var lite tung med alla kulturella referenser – den är lättillgänglig. Och vacker. och alldeles, alldeles underbar. Läs! Nu!

Omslagsonsdag #50 – RETRO

Jag trodde inte att det var någon Omslagsonsdag idag, men när jag dubbelkollade såg jag att det är det ju visst det, och temat är RETRO! Jag har hittat massor…

Vi börjar med några vintageversioner av Harry Potter-böcker. Omslagen är förstås gjorda av en konstnär och har (hittills) inte givits ut, men ändå, jag älskar dem. Och jag ryser av HBP-omslaget.

Lotta-böckerna är ju fantastiskt retro. Jag hade kunnat ta med ungefär allihop, men nöjde mig med dessa sex. Snacka om att jag längtar efter seminariet om Ester Ringnér-Lundgren på Bokmässan!

Och så ett helt gäng annat som var oemotståndligt. Vi kan ju säga såhär att om folk fortfarande hade suttit på dial-up hade jag fått varna för stor bildvolym…!

Vilket omslag gillar du bäst?

Tematrio: USA

Veckans tema hos Lyrans Noblesser är USA – Berätta om tre läsvärda amerikanska böcker!

Jag gjorde som jag så ofta gör och valde de första tre böcker som poppade upp i huvudet – nämligen tre av mina absoluta favoriter. Jag har ett hedersomnämnande också, för jag kom på en till som jag bara inte kan utelämna…

#1 – Den hemliga historien av Donna Tartt

Föga förvånande för er som varit här förut. Detta är nog min favoritroman någonsin, och en av få som jag läst om otaliga gånger på både originalspråk och i översättning. Helt fantastisk på alla sätt och vis, jag älskar den.

#2 – The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Jag älskar allt av Eugenides, men The Virgin Suicides smäller nog högst. Eller? Middlesex är ju också ljuvlig. Men jag älskar The Virgin Suicides – som dessutom är en alldeles underbar film av Sofia Coppola – så idag vinner den loppet.

#3 – The Bell Jar av Sylvia Plath

Det känns alltid lite som om man är en levande klyscha när man kommer dragande med Plath. Jag vet inte riktigt varför det känns så? Men – faktum kvarstår att The Bell Jar är en av de absolut mest ljuvliga romaner jag vet, på så många olika plan, och precis som de övriga är den en bok jag läser minst en gång om året, gärna oftare.

Sedan vill jag gärna nämna Another Country av James Baldwin – en otroligt stark roman om New York på 50-talet, om jazzen, om rasmotsättningar, om jazztrummisen Rufus och personerna omkring honom, om homosexualitet, om interraciella relationer… och så vidare.

Another Country är en strålande roman – den är både underhållande och upplysande. Baldwin själv beskriver Rufus som ”the black corpse floating in the national psyche”, vilket säger en hel del om teman och tankegångar.

Min professor i amerikansk litteratur lyfte fram denna som en skildring av den amerikanska drömmen också, rent geografiskt. Jag vet inte riktigt om jag hade identifierat det själv, men det kan vara intressant att ha i tankarna.

Han kallade den även för en jazzroman, inte bara på grund av Rufus musik, utan även för att språket på något vis är synkoperat. Också intressant att ha i bakhuvudet!

Smakebit på søndag – 29/6 – Steglitsan av Donna Tartt

Veckans Smakebit kommer ifrån den alldeles fantastiska Steglitsan av Donna Tartt. Jag har hållit på med den i några dagar och det är en riktig tegelsten – jag njuter av varenda sida! På sätt och vis vill jag bli klar så jag får veta vad som händer – men på sätt och vis vill jag verkligen aldrig att den ska ta slut. Jag har kommit ungefär halvvägs nu, och förstår då verkligen varför den är så rosad och prisbelönt.

Här finns en artikel ur Huffington Post från tidigare i veckan som argumenterar varför detta borde vara boken som alla läser i år.

”Det gjorde mig beklagligt hänförd när folk tog fel och trodde att Hobie var min pappa. Trots att han var gammal nog att vara min farfar, visade han upp en kaft i stil med de äldre europeiska pappor man såg på East Side – förnäma, kultiverade fäder som var inne på andra giftet och som fått barn vid femtio och sextio. När man såg honom stå elegant klädd och dricka espresso och fridfullt titta ut över gatan, skulle han lika gärna ha kunnat vara en schweizisk industrimagnat eller en restaurangägare med en eller två Michelinstjärnor, gedigen, sent gift, välbärgad. Varför, tänkte jag när han kom tillbaka med rocken över armen, varför hade mamma inte gift sig med någon som han? Eller mr Bracegirdle, en man som hon faktiskt hade något gemensamt med, någon som tyckte om att gå på konstutställningar och höra stråkkvartetter, att botanisera i bokhandeln, någon som var uppmärksam, kultiverad, snäll? Som skulle ha uppskattat henne och köpt vackra kläder åt henne och tagit henne med till Paris när hon fyllde år och som skulle ha gett henne det hon förtjänade?”

Fler Smakebitar hittar du hos Mari på Flukten fra virkeligheten!

2014: 123 – En nubbe och pizza i Alfta av Saw Alonzo

Men vilken underbart knäpp bok!

Protagonisten Peppo är den mest älskvärde huvudperson jag har kommit över på ett tag. Otroligt skön italienare (som bott länge i Sverige) som tröttnat på att bli lurad och utnyttjad av sin chef på restaurangen där han serverar. Istället snor han chefens DAGAB-kort, åker och handlar allt han behöver för att starta egen pizzeria, där han ska tjäna ihop pengar så att han kan återbetala skulden till fästmön Doris, som lämnat honom då han i ett desperat försök att skaffa pengar till bröllopet spelat bort deras besparingar.

Han tar uttrycket ”fara åt Hälsingland” på orden, och ger sig iväg mot Hälsingland, och Alfta – som ju låter lite som Alfa, som i Romeo. Han har det lite jobbigt i och med att han blir jagad av torpeder som har fått i uppdrag att presentera hans öron och tummar till gamle chefen. Men han träffar alla möjliga – och omöjliga – människor utmed vägen – personporträtten är helt enkelt fantastiska.

Och matporträtten sedan! Såväl italiensk mat som riktig svensk husmanskost beskrivs på ett snålvattenframbringande vis och jag har nog aldrig varit så sugen på bruschetta som i eftermiddags!

Just det ja. Han ska anordna motorcykelträff i Alfta också – men för att undvika att det ska bli en massa kriminalitet annonserar han även en fejkträff i Haparanda för att vara säker på att Alftaträffen bara ska dra till sig familjer och andra snälla.

Så, ja. Det är överläkare, före detta damfotbollsproffs, kungar, presidenter, kejsare, knuttar, receptionister… och Peppo och Doris. Och lite fler.

Som sagt är Peppo otroligt älskvärd. Rar, snäll, ädel, ärlig men tuff där det behövs och bara sådär allmänt underbar. Och boken är rolig och trevlig och snabbläst. Kul chansningsköp! Det finns två böcker till i Hälsingetrilogin som jag kommer att göra mitt bästa för att få tag på 🙂