Kategori: Litteratur

2014: 136 – Onda flickor av Alex Marwood

Alex Marwood är pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Bara så att vi har det klart för oss 🙂 

 
Jag har hört talas om denna boken rätt länge känns det som – och nästan enbart i positiva ordalag. Vilket jag förstår, för den är verkligen riktigt bra. Otroligt välskriven! 
 
För 25 år sedan anklagades 11-åringarna Annabel och Jade för att ha mördat en liten flicka. De fick en ”vuxen-rättegång” (jf. fallet James Bulger) och blev ”fängslade” på olika anstalter. De släpps till slut med nya identiteter – och på villkor att de aldrig någonsin ses igen. 
 
Men det gör de ju, naturligtvis. 
 
Amber jobbar som städchef på nöjesfältet i den lilla kustorten Whitmouth. När hon hittar en död kvinna i spegellabyrinten startar en serie brutala mord på den lilla orten. Kirsty är journalist från Surrey (jag tror att Whitmouth ska föreställa Kent eller möjligen Essex) och åker dit för att bevaka händelserna. När de två träffas känner de genast igen varann… 
 
Och som sagt. Otroligt välskriven roman – och spännande så det räcker och blir över. Ett par av karaktärerna är beskrivna på ett sådant sätt att man ryser vid blotta tanken på dem. Flashbacksen som berättar om dagen då lilla Chloe dog är tydliga och ställer inte till med förvirring, som jag tycker att flashbacks kan göra ibland. Slutet lämnar många tankar – det är några dagar sedan jag läste boken men jag tänker fortfarande på just slutet. 
 
Stephen King säger: “The suspense keeps the pages flying, but what sets this one apart is the palpable sense of onrushing doom.” Jag håller med honom. 

Top Ten Tuesday 2014-07-29 ~ Authors I own the most books from

 
På tisdagarna presenterar The Broke and the Bookish Top Ten Tuesday – jag har inte varit med tidigare men tänkte hänga på idag. På engelska, då! 🙂 
 
 
Now – I’m not at home so I can’t give exact numbers, but let’s give it a try… 
 
Ten Authors I Own The Most Books From! 
 
1. Mike Gayle. I picked up Dinner for two for a couple of pounds in Tesco in 2002 without knowing anything about Gayle, and I think I own 9 out of his 11 books – e.g. all that had come out by the time I left the UK. Even though some of the books are a bit cliché, I enjoy them. 
 
2. Graham Greene. Let’s put one thing straight – I own a lot more Greene novels than I have read. I just can’t stop myself from picking them up at flea markets for a few pennies, and I fully intend to read them – it’s just that other ones always seem to get in the way.
 
3. Astrid Lindgren. Of course! 🙂 I didn’t have many Astrid Lindgren books as a child (they came from the library) but my parents have found loads at flea markets and most recently at an auction. 
 
4. Marian Keyes. I have all the Walsh sisters’ books, Sushi for beginners, Last chance saloon, The other side of the story and This charming man – plus Under the duvet – so she’s definitely up there. 
 
5. Jill Mansell. Another Tesco chance – I picked up Staying at Daisy’s ages ago and after that kept picking up Mansells in charity shops and so on. They’re quite predictable, but I like the settings and the people, and there are always nice descriptions of food and wine and stuff which is nice in stories like these. 
 
6. Maeve Binchy. Goodness, I just looked at the list of her books and it looks like I have… 16 of them?! Crazy. But – she was an awesome storyteller, and I re-read the novels on a semi-regular basis. 
 
7. Sue Townsend. I have all 8 Adrian Moles, Rebuilding Coventry, The Queen and I, Queen Camilla – not sure about Number Ten but I would have thought so. Another awesome storyteller. 
 
8. Denise Rudberg. Heaven knows why I have so many because they’re pretty awful – except the elegant crime ones which are actually very good. I haven’t bought them full price though, they’re also typical flea market finds. 
 
9. Camilla Läckberg. Yep – I still like her books even though you’re not supposed to. 😉 I like her environs. 
 
10. Viveca Lärn. Apart from some children’s books, I have most of her books and read them often. 

2014: 135 – Den vidunderliga kärlekens historia av Carl Johan Vallgren

Oj, oj, oj, vilken roman! Helt olik något annat jag har läst. Mycket vacker och fängslande – men jag ska villigt erkänna att jag började tröttna framåt slutet – jag ville liksom bara bli klar… 
 
Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg 1813 – gravt missbildad, spalt i hela ansiktet och oanvändbara armar – dessutom är han dvärg. Han skrämmer slag på omgivningen, men glädjeflickorna tar hand om honom då hans mor dör i barnsäng och han blir kvar på bordellen tills den stängs ner av överheten. Utöver sina lyten har han en alldeles särskild förmåga – han kan läsa tankar. ((Han kan dessutom spela orgel med fötterna.)) 
 
Samtidigt föds en flicka, Henriette Vogel, som dotter till en annan flicka på bordellen. Hercule och Henriette växer upp tillsammans, och trots att de separeras blir hon Hercules stora ledstjärna genom livet. Han hamnar i alla möjliga och omöjliga situationer, men det är hela tiden Henriette… 
 
Ja, som sagt. Det är en fantastisk roman, men jag blev lite trött på den, trots att den faktiskt inte är speciellt lång eller så. Kanske för mycket av det goda i hettan, eller något? Jag fick liksom ett sug efter något lättsammare… precis som med Barn av sin stad och Invandrarna nu senast behövde jag bryta av med något helt annat… vilket är varför jag satte igång med Onda flickor på bussen igår, vilken kommer att parallelläsas med Kristina Ohlssons Davidsstjärnor. 
 
Men visst, kanonbra och det är alltid roligt att läsa prisbelönta böcker (och författare) tycker jag, det är nyttigt att få ett hum sådär. Och Augustvinnare är ofta lite mer tillgängliga än Nobeldito 😉 

Smakebit på søndag – 27/7 – Onda flickor av Alex Marwood

 
Ännu en e-bok – en så vansinnigt spännande och välskriven en, jag läste drygt halva under kvällens bussresa. 
 
En sommarmorgon träffas tre unga flickor för första gången. Innan dagen är slut kommer två av dem att anklagas för mord.
 
 
 

”<<…så Tania började prata med honom och frågade vilken sorts tjejer han gillade, och då sa han smala med brun hy, och då tänkte jag typ oh, här ligger jag bra till…>>” 

 
Amber känner avskyn pumpa genom ådrorna, förundrar sig över att medlidande kan förvandlas till förakt med ett enda knapptryck. Hon håller ansiktet stilla: neutralt men allvarlit. Känslorna ska inte få komma i vägen för hennes hämnd. Nöjet blir så mycket större om nyheten kommer som en blixt från klar himmel.” 
 
 Hitta fler Smakebitar, främst från Norge och Sverige, hos Mari på Flukten fra virkeligheten! 
 
ETA: Oj! Såg just att Smakebitarna är på semester. Jaja, håll till godo i alla fall 🙂 

Tematrio hos Lyrans Noblesser: VÄNSKAP

 
Förra veckan glömde jag helt av Tematrion – lite annat i huvudet de första arbetsdagarna på nytt jobb, förstås 🙂 Synd i och för sig, för det handlade om franska romaner. Men nu är jag med igen, om än en dag för sent, och veckans tema är VÄNSKAP! 
 
Som alltid finns det ju bokstavligt (!) talat myriader av böcker att välja mellan, men jag tog tre som kom in i skallen ganska fort. Och jag kan ju inte svara Den hemliga historien varenda vecka heller…! 
 
 
Den första jag tänkte på var Frieda and Min av Pamela Jooste, som jag läste tidigare i år. En mycket vacker vänskapsskildring, där man även får hänga med till Sydafrika på 1960- och 1970-talen – en period jag vet mycket lite om. 
 
Nästa blir, precis som för Lyran själv, Igelkottens elegans av Muriel Barbery, som jag läste relativt nyligen och älskade. Mycket välskriven. Många tycker att slutet är en cop out, men jag vet inte om jag riktigt vill hålla med om det, faktiskt. 
 
Och så sist men sannerligen inte minst, The boy in the striped pyjamas av John Boyne. En så otrolig bok, på alla sätt och vis. Helt fantastisk, och jag hoppas att den kommer att läsas i skolor i många år framöver. 
 
      
 
 

2014: 133 + 134 – Hugo och Josefin och Hugo av Maria Gripe

   
 

Mamma köpte en påse gamla barn- och ungdomsböcker på auktion häromhelgen – flera fina Astrid Lindgren (okej, det var någon som hade tuggat på en av Emil-böckerna samt Madicken och Junibackens Pims, men det är smällar man får ta) och tre Maria Gripe. En hade jag aldrig hört talas om, Tappa inte masken, men Hugo och Josefin känner jag ju till! Här fanns alltså Hugo och Hugo och Josefin, inte Josefins egen bok (men det gör ingenting för de andra två är bättre tycker jag, första är lite väl barnslig).

De är verkligen underbara! Josefin, sladdbarn i prästgården, utstött i skolan med knappt några vänner. Och Hugo, bondpojken som skolkar i två veckor för att han måste ta hand om sina vattenspindlar och kallar lärarinnan för ”frökna”. I första boken kommer Hugo till skolan och han och Josefin blir bänkkamrater – och oskiljaktiga! Och i de följande två – alltså dessa två – fortsätter äventyren. Jag älskar Hugos karaktär, han är så no nonsense man kan bli, språket är vackert rakt igenom och det är vad man måste kalla vardagsrealism utan att bli alldeles för sentimentalt och ledsamt trots att det på sina ställen ÄR ledsamt.

Dessutom är det väldigt roligt här och var. Listan över Josefin och Karins ”banntning” är ett komiskt mästerverk. ((Man ska dra ner från tie till nie smörgåsar om dagen och bara äta tre pårschoner till midda utom på missommar då man får äta fem. Bland annat.))

2014: 132 – Invandrarna av Vilhelm Moberg

Det går ju inte att läsa alla dessa tunga artonhundratalsskildringar fulla med löss och smuts på raken, enligt mig – det var detsamma med Fogelström, ju – men nu fick det allt vara dags för del två i Utvandrarsviten – nämligen Invandrarna. ((Jag läste ju Utvandrarna i mars… herregud, kan det verkligen vara så längesen?)) 
 
Jag behöver väl knappast gå in något vidare på handlingen… Karl Oskar och Kristina och deras resesällskap anländer till Manhattan, i väntan på fortsatt resa mot Minnesota. På sätt och vis var början min favoritdel av denna boken, det var så intressant att läsa om New York på den tiden, när det gick grisar på Broadway och de är alldeles fascinerade av sexvåningshus 🙂 
 
Men visst är det smuts och elände ändå, för sedan ska de vidare till Albany och sedan Buffalo och sedan Chicago, så det blir mer åka-i-godsfinka-typ för dem. Och jag blir irriterad på Kristina som är så himla snobbig mot Ulrika – men naturligtvis fixar det till sig och Kristina blir S:t Kristina igen, halleluja. 
 
Miljöbeskrivningarna och personporträtten är förstås fantastiska. Helt och hållet. Berättelserna om resan till fots fram till Minnesota Territory där de ska slå sig ner är väldigt fina, och jag gillar verkligen när de är hemma hos baptistpastorn (och vad som händer med honom sedan!). 
 
Men, som sagt. Jag blir irriterad på Kristina och hennes snobberi. Det gick visst fort att glömma att hon beskyllde Ulrika för lössen på båten och hade fel. Och så undrar jag lite hur allting bara kan ordna sig, Karl Oskar är ute och håller på att frysa ihjäl och lägger sig på en mjölsäck och vaknar och hittar hem, pang bom, nemas problemas. 
 
Men – egentligen ska man ju inte klaga på det, det är ju befriande att det inte bara är misär. Relationsbeskrivningarna är fina, och jag känner ännu mer nu att jag vill se filmerna. 

2014: 131 – I denna stilla natt av Mari Jungstedt

Häromkvällen hände två underliga saker – jag listade ut vem mördaren var i Midsomer Murders långt innan slutet (dock hade jag inte motivet klart, förstås) och jag listade ut vem mördaren var i I denna stilla natt långt innan slutet? Sammanträffande? Dessutom finns det en viss tematisk likhet, men det spelar ingen roll. Jag gillar verkligen när det ”spelas” på vem som är god och vem som är ond… 
 
En alkoholiserad före detta fotograf hittas brutalt ihjälslagen i sitt mörkrum i ett källarförråd dagen efter en storvinst på travet och riktig fyllefest på natten. Fjortonåriga Fanny, ensam i skolan och med problem hemma, försvinner spårlöst. Det är vinter på Gotland, sommargästerna har åkt hem men nog finns det ändå  jobb för Anders Knutas och Karin Jacobsson. 
 
Vem kan ha velat mörda Blixten? Vem är den charmige amerikanaren på stallet bredvid det där Fanny jobbar på eftermiddagarna? 
 
Och vem är det som verkligen inte är som det verkar på ytan…? 
 
Detta är faktiskt bara den andra boken om Knutas och Karin, vilket förvånar mig när jag läser det nu! Nog för att jag borde kunna räkna ut det med tanke på Knutas och Lines barns ålder och statusen mellan Johan och Emma, men jag tänkte inte så långt. Karaktärerna är redan väldigt välrundade. Och, haha, på tal om rundade så skrattade jag glatt åt Knutas present till Line på födelsedagen (eller julafton?)! 

2014: 130 – Den jag aldrig var av Majgull Axelsson

Gud, vilken speciell bok! Jag är fortfarande inte riktigt säker på att jag förstår den till hundra procent faktiskt. 
 
Älskade Aprilhäxan och har ju enbart hört fantastiska saker om Jag heter inte Mirjam, så som så ofta var det en självklarhet att denna skulle få följa med hem häromhelgen. 
 
Mary är biståndsminister. Marie sitter på Hinseberg för mord. MaryMarie vet inte vem hon är. 
 
När hennes make hittas halvnaken med bruten nacke i en östeuropeisk stad kallas MaryMarie, hans hustru, dit. Hon vet inte själv om hon heter Mary eller Marie då hennes föräldrar kallat henne för båda. Och hon vet definitivt inte vem hon är. Vid sjukbädden försöker hon reda ut vad som egentligen hänt. Är det hon som mördat sin man? 
 
Efter sju år vet hon fortfarande inte säkert om hon suttit i fängelse eller arbetat i regeringen. 
 
Drog hon ur kontakten till respiratorn… eller inte? 
 
Med i båda berättelserna finns vänner från längesedan, samt maken Sverkers syster och hennes man. 
 
Så – man får tänka till! Och det är inte helt lätt mitt i natten, så jag vet inte, jag kanske borde bläddra igenom den igen vid tillfälle. Jag rekommenderar den absolut, men kanske rekommenderar jag den när man är pigg och alert snarare än 4 på morgonen 😉