Kategori: Litteratur

Tematrio hos Lyrans Noblesser: SNYFT!

 
Jag har blivit alldeles hopplös på att komma ihåg det här med utmaningar och grejer. Och böcker. Ja, nästan bloggen överhuvudtaget. Det är ju en massa andra saker att komma ihåg hela tiden! 😉 Därför är jag alltså ett par dagar sen med veckans Tematrio, som har ämnet snyft! 
 
Nu är jag inte så snyftigt lagd, vare sig vad gäller böcker, TV eller film. Det är troligare att jag gråter av rörelse över typ fotboll. Jag kan inte garantera att jag faktiskt snyftade när jag läste någon av dessa, men sorgliga är de! 
 
      
 
 
Den första jag kom och tänka på var faktiskt She’s come undone av Wally Lamb. Anledningen till att jag skriver ”faktiskt” är för att det var ett bra tag sedan jag läste den sist, och sådana böcker är oftast inte de som poppar upp i huvudet. Boken handlar om trettonåriga Dolores Price. Hennes pappa lämnar familjen, och hon och mamman flyttar hem till mormor, i ett konservativt, råkatolskt område. Efter att ha blivit våldtagen av en granne och vän till familjen vänder hon sig till mat och TV för tröst, vilket skapar ett svårt matmissbruk, psykisk sjukdom, utstötthet och självmordsförsök. Saken med She’s come undone är att den ger en stor lättnad i slutet – men under läsningen är det så sorgligt att det är inte klokt. Fantastisk roman. 
 
Nummer två är nog den sorgligaste bok jag vet, nämligen S E Hintons The Outsiders. Jag har skrivit om den här. 
 
Och till sist måste det bli Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Den läste jag tidigare i år, och jag skrev om den här. 

2014: 140 – Dubbla slag av Malin Persson Giolito

Jag har aldrig läst något av Malin Persson Giolito tidigare, men Dubbla slag är en rätt trevlig roman. På baksidan står det något i stil med ”inte chicklit men ladylit”, och det kan jag väl till viss del hålla med om, men det känns nästan lite nedvärderande att kalla den för det, förstår ni hur jag menar?

Det handlar i alla fall om Hanna, lite över trettio, blivande småbarnsmamma och biträdande advokat på en av Stockholms finare byråer. När hennes chef upplyser henne om att hon inte har någon chans att bli delägare och därför borde säga upp sig och inte komma tillbaks efter födelsen av tredje barnet börjar en helt ny fas i livet.

Men – vad är det kollegan John har hållit på med egentligen? Varför ger han Hanna en akt som hon egentligen inte har med att göra?

Det är extrem hierarki, diskriminering, livsbollning och en himla massa kärlek.

SvD:s recensent skriver att texten drar iväg åt väl många håll, och det är jag nog villig att hålla med om. Det blir lite konstigt på sina ställen, vissa stories hade man gärna velat följa lite längre på vägen men de bara rinner ut i sanden – det känns ju alltid lite onödigt när det blir så med en text som är ganska gripande – det är första gången på ett tag som jag läst ut en bok på såpass kort tid. Ja, Under skalbaggens bo tog inte heller lång tid förstås.

Hursomhelst – detta är ännu en bok som jag inte kommer att läsa om men gärna rekommenderar som en lättläst och helt okej roman! 

2014: 139 – Under skalbaggens bo av Mary Willis Walker

En sektledare i Texas kapar en buss, för med sig elva barn och chauffören Walter till sitt högkvarter och håller dem under jord, där de ska renas i femtio dagar – då ska jorden gå under. Ingenting får Mordokai att släppa sina fångar, och FBI vågar inte ta sig in då risken för att gisslan ska skadas är för stor.

För ett par år sedan intervjuade journalisten Molly Cates just Samuel Mordokai, och därigenom blir hon indragen i fallet, mot sin vilja. Andra personer i bilden är Walters gamle Vietnamveteranvän (vilket ord!) Jake, och den före detta nunnan Loraine som nu blivit FBI-agent. Just det, Mollys ex-man som hon fortfarande har ett förhållande med är också FBI-agent.

De kidnappade under jorden får det svårare och svårare. En liten pojke lider av svår astma och hans inhalatorer tog slut redan efter ett par dagar. Det finns inga tvättmöjligheter, de får minimalt med mat och är ofantligt uttråkade – vilket leder till bråk barnen emellan. För att få dem på andra tankar berättar Walter en saga för dem om kalkongamen Jacksonville och hans vän bältdjuret Lopez – en saga som visar sig ha en del paralleller till han och Jakes upplevelser i Vietnam. Tack vare deras koppling lyckas Walter få ut ett meddelande till omvärlden.

Denna boken har fått otroligt varierande recensioner, men jag tycker att den är bra. Kanske inget mästerverk, men det är en underhållande bok. Den är inte sådär jättespännande hela tiden, vilket jag nog hade väntat mig, men det behöver inte göra så mycket. Jag gillar Mollys karaktär mycket, och relationerna i boken är fint beskrivna. Slutet hade jag förutsett, men jag vet inte riktigt hur det gick till.

Hur som helst, jag kommer inte att läsa om den men jag rekommenderar den gärna till någon som vill ha något att läsa på bussen eller beachen! 

Omslagsonsdag #53 – DANS!

Jag dansar inte särskilt mycket nuförtiden. För ett antal år sedan var vi ute och dansade flera kvällar i veckan – nu dansar jag mest när jag lagar mat (och ingen ser mig). Men det finns många vackra omslag att presentera i veckans Omslagsonsdag – här är mina. 
 
      
 
      
 
      
      
 
Det börjar bli lite creepy att The Book Thief dyker upp så ofta i mina utmaningsinlägg – jag måste verkligen se till att läsa den. 
 

Tematrio: Karin

 
Veckans tema för Tematrion hos Lyrans Noblesser är KARIN! Lyran heter Karin och uppmärksammar sin namnsdag lite i efterhand – 2:a augusti är även min, min ömma moders, min kusins, min farmors och mitt ljuvliga kusinbarns namnsdag – samt min chefs chef och en kollegas och ett helt gäng av goda vänners! Himla bra namn, det där. 
 
Det stod still ett ögonblick när jag såg temat, men det släppte ganska fort och nu får jag slåss lite med mig själv för att kunna välja – men såhär blir det! 
 
Jag stiftade bekantskap med Karin Alvtegen för första gången förra våren, och hennes Saknad är en av de bästa spänningsromanerna jag någonsin läst. Har även läst Skugga, Skuld och Fjärilseffekten av henne och vill bara ha mer. Så otroligt bra, vill läsa resten också. Men – Saknad vinner hittills. 
 
Potensgivarna av Karin Brunk-Holmquist är en av de roligaste böckerna jag någonsin läst. Mintgrodornas återkomst av samma författarinna var också fantastisk, jag skrattade så att jag trodde att jag skulle gå åt när jag läste kåseriet om kvinnan som tror att hon blir beskjuten när det bara är hyskan i behån som smäller. 
 
Och, det förvånad ju ingen av mina tappra läsare att jag är otroligt förtjust i Karin Boye. En favorit är svårt att välja, men idag tror jag att vi tar Jag vill möta…
 

2014: 138 – Siden sammet av Maria Lang

Ja, hör ni. Gammal är äldst och Maria Lang är bäst. 
 
Siden sammet är en konstig titel, tyckte jag när jag plockade upp boken – men förstod sedan att det är en gammal barnramsa – ”siden, sammet, trasa, lump”, som man kunde leka antingen med händerna eller med knapparna i plagg. 
 
Denna gången finner sig Christer Wijk i en modeateljé. Flickvännen och tillikga hovsångerskan Camilla Martin ska prova ut en garderob inför en kommande turné, och Wijk är med. Vilket leder till ett hastigt frieri för övrigt, men det är ingen spoiler. 
 
Här huserar i alla fall Asta Arman och hennes stab av tillskärerskor och sömmerskor. Här finns även mannekängen Yvonne, tecknaren Jacques och ett antal andra personer. 
 
Viktigaste kunden är den förmögna Veronica Thorén… som kvällen efter provningen hittas ihjälhuggen med en tillskärarsax på Marie Melanders arbetsbord… och tro det eller ej, det visar sig att många av aktörerna kommer ifrån samma bygd i Småland! ((Samma som där Bondmoran huserar, faktiskt!)) 
 
Det är kvickt och kort och humoristiskt, knappa 200 sidor räcker gott. Man kan ju inte låta bli att jämföra med de där 800 sidorna i Kepler… och undra vilken bok som faktiskt säger mest? 😉 
 
Så ja, mysigt, puttrigt, småspännande. Ingen rysare och inget ”suspense” direkt, utan bara intressant och krim-igt. 
 
Önskar att jag hittade mera Lang! Många verkar hitta på loppisar – jag är väl för sen varenda gång antar jag 😉 

Smakebit på søndag – 10/8 – Fangirl av Rainbow Rowell

 
Inlägget för veckans Smakebit på söndag har inte kommit upp hos Mari ännu, men jag gör mitt inlägg innan jag glömmer av det och länkar därifrån sedan! 
 
 
 
Wren was on some weird diet. 
”It’s the Skinny Bitch diet”, Courtney said.
”It’s vegan”, Wren clarified. 
 
It was Fajita Friday at Selleck. Wren had a plate full of grilled green peppers and onions, and two oranges. She’d been eating like this for a few weeks. 
Cath looked her over carefully. Wren was wearing clothes that Cath had worn, too, so Cath knew how they usually fit. Wren’s sweater was still tight over her chest; her jeans rode too low over her ass. She and Wren were both bottom heavy – Cath liked to wear shirts and sweaters that she could pull down over her hips; Wren liked to wear things she could pull in at the waist. 
”You look the same,” Cath said. ”You look like me, and look what I’m eating.” Cath was eating beef fajitas with sour cream and three kinds of cheese. 
”Yeah, but you’re not drinking.” 
”Is that part of the Skinny Bitch diet?” 
”We’re skinny bitches on weekdays,” Courtney said, ”and drunk bitches on the weekend.” 
Cath tried to catch Wren’s eye. ”I don’t think I’d want to aspire to be any kind of bitch.” 
 
Ur Fangirl av Rainbow Rowell, St Martins Griffin’s: 2013
 
 

Första veckan med Fangirl –> kap. 11

 
Bokpotaten och Sincerely Johanna är värdinnor för cirkelläsning av Rainbow Rowell’s Fangirl i augusti och jag vill vara med! Jag läser en e-bok direkt på datorn så mina sidor stämmer inte med dem på lässchemat, bara så ni vet. Dessutom är jag en dag försenad med inlägget för igår glömde jag totalt av allt vad bloggen hette efter omeletten. 
 
Rainbow Rowell är författaren till den mycket omskrivna Eleanor and Park, som jag inte hunnit läsa ännu men har varit sugen på länge. Fangirl får alltså bli min första Rowell. Denna vecka fokuserar vi främst på karaktärerna vi träffat. 
 
Jag läste dessa elva kapitel på någon knapp timme, inklusive lite tvätthängning och kaffebryggande och jag är redan väldigt förtjust. 
 
Huvudpersonen Cath och hennes syster Wren börjar på college i västra Nebraska. De är otroligt tights som systrar och har spenderat mycket tid i tonåren med att skriva bejublade fan-fics om Harry Potter Simon Snow, men ska nu börja plugga olika ämnen och kommer inte att bo tillsammans längre. Cath tar inte denna förändringen särskilt väl till att börja med, utan gömmer sig i sitt studentrum och äter proteinbars, undviker studentmatsalen och gärna sin rumskamrat Reagan och hennes vad-han-nu-är Levi. 
 
Cath får chansen att gå en avancerad kurs i skönlitterärt skrivande där hon träffar Nick, som jag tycker är en fantastisk karaktär redan nu – de upptäcker att de skriver väldigt bra växelvis tillsammans, och vi hoppas väl att det kommer att utvecklas till ett ordentligt samarbete. 
 
Wren, å sin sida, är i full fart hela tiden, gör allting som Cath inte gör (festar, umgås, dricker, kanske knarkar lite?) och man blir inte direkt förtjust i henne. Inte jag i alla fall. 
 
Det märks ju redan att detta kommer att bli en helbra läsupplevelse och jag hade nog kunnat läsa ut den på en gång om det inte vore för att jag ska försöka hålla mig till schemat, och att mina ögon går i kors när jag försöker läsa för mycket tät text direkt på datorskärmen. Intressant, hur som helst, och på tal om karaktärer så ser jag fram emot att få veta lite mer om flickornas pappa, som vi inte träffat sådär jättemycket än (men vi förstår nog vad det är som pågår). 
 
Jag får vibbar av allt möjligt här, som Felicity, och Tell me if the lovers are losers och flera av de där collegefilmerna som var så poppis ett tag. Inga av dessa tre är dåliga associationer 🙂 
 
En extra sak som jag gillar: referensramar i tiden, såsom att det pratas om Etsy och sånt som ”stämmer” för målgrupperna idag. 
 
En sak som jag inte gillar: på en sida ska Cath beställa kaffe på Starbucks. Några sidor senare brukar hon aldrig beställa kaffe. 

Örtaioli och Moster Augusta och sånt

Igår träffade jag Maria på stan efter jobbet och käkade lite fika-middag. Jag var rätt nöjd med mitt matfoto tills jag såg hennes på Instagram, så jag snodde det. 
 
 
Egentligen hade jag varit sugen på räkmacka precis hela dagen – men jag kan bara inte förlika mig med att betala hundra kronor för en smörgås (och tydligen var brödet inte gott). Så det blev grillad ciabatta med kyckling, cream cheese och pesto istället. Själva mackan var väl ingenting att skriva hem om, men örtaiolin som ni ser i den lilla koppen – herregud så god den var! Hade kunnat äta enbart den med sked 🙂 Alldeles lagom med vitlök, tror att det var basilika, dragon och kanske persilja i. Hade passat perfekt till fisk eller skaldjur. 
 
Läser du inga böcker, Anna? Jo – men det går alldeles otroligt långsamt. På bussen och under väntan på morgonen löser jag korsord, det är för korta resor för att läsa böcker. På lunchen har jag sällskap. När jag hoppar på bussen efter jobbet är jag alldeles för trött – och korta resor där också. På kvällen blir det antingen någon form av aktivitet eller så fastnar jag vid datorn med TV:n på i bakgrunden. Och så försöker jag läsa när jag går och lägger mig och det går… sådär. Jag brukar somna istället.
 
Men jag håller på med Resor med Moster Augusta av Graham Greene – otroligt underhållande. Har massor av Graham Greene i bokhyllan men har nog bara läst Brighton Rock tidigare – som inte direkt är en uppvisning i komik. 
 
I helgen är jag bjuden på födelsedagskalas hos Ida-Klara i Färgelanda, får se hur det löser sig med det. Imorgon kommer pappa hem till stan och på fredag ska jag på AW med äldsta vännen Veronica (vi har känt varann sedan vi var 5 och 6 år)! 
 
Ikväll, however, ska jag bara handla och laga mat. Och förhoppningsvis begå lite spindelmord… 
 
PS: Jag har inte lagt av med Dagens dikt egentligen – jag har bara inte riktigt hunnit med 🙂 DS. 
 
PSS: Skakade just hand och skojade med en av mina favoritkändisars brorsa. DSS. 

2014: 137 – Skymningens barfotabarn av Anna Jansson

Jag har gillat alla Maria Wern-romaner jag har läst, och denna kan nog faktiskt vara bäst hittills. 
 
(Jag har bara läst fem tidigare, detta är nummer femton, så jag är ju inte någon auktoritet på området ;-)) 
 
Efter andra världskrigets slut kom Heinz Meyer till Gotland för att vårdas på Lärbro krigssjukhus, tillsammans med flera andra soldater, och 500 räddade koncentrationslägerfångar. Ingen vet vad de varit med om. Sköterskorna på sjukhusen får inte tala med dem. När han är 90 år gammal hittas han skjuten i Ronehamn. 
 
Maria Wern, som är mitt i bröllopsförberedelser, får i uppgift att utreda mordet – samtidigt som hon har fullt upp med händelser i familjen. Och det underliga som pågår på barnens kollo, där en flicka försvinner. 
 
Fick lite lätta Läckberg-vibbar när jag förstod att det skulle komma en bihistoria som utspelar sig under kriget, men det var annorlunda. (Inte för att jag egentligen har sådär supermycket emot Läckberg som ”alla andra” har.) Berättelserna om barn som har det svårt var förstås obehagliga, men inte alls så illa som det kan vara. 
 
Yes – det är hemskt spännande, det är välskrivet, karaktärerna är bra och jag gillar Maria Wern mer och mer ju mer jag lär känna henne. Jag kommer att fortsätta läsa Anna Janssons böcker, och har ju rätt många att ta igen också 🙂 Jag har läst dem i en salig röra, så jag tänker inte direkt bry mig om att försöka få tag på dem i ordning. 
 
Jag rekommenderar Skymningens barfotabarn med flygande kulörer!