Kategori: Litteratur

Jag har fortfarande väldigt svårt för det här med att tänka i ”veckor”, alltså vecka 14 och vecka 37 och sådär. Man använder sig inte av sådan tideräkning i England – hör du ”week 8” i något sammanhang så betyder det nästan säkert åttonde veckan i en studietermin. Möjligtvis graviditet, men då säger man väl snarare ”eight weeks gone” eller så. 

 

Men – nu kommer jag att komma ihåg att vecka 36 börjar imorgon efter att ha sett denna underbara bild där Sofie Sarenbrants dotter sammanfattar boken med samma namn: 

 

Helt ofattbart att det är över två år sedan jag läste denna och Istället för dig! 

 

För somliga blir loppet kort.

 

Ett år tidigare dog en ung flicka, Wilma, i en fallolycka under en träningsrunda med sin löparklubb. Alla utom hennes pappa Johan tror att det antingen handlade om självmord eller just en olycka. 

 

Emma Sköld, som vi fick lära känna i Vila i frid, är nere vid banan för att heja på sin syster Josefin. Nja, först har hon en rendez-vous med nye moatjén i en källare. När offer nummer två hittas i Rålambshovsparken finns hon i närheten och blir förstås engagerad i fallet. 

 

Detta är något så intressant som en deckare i realtid – den börjar klockan 12 och slutar klockan 16 och det är ungefär så lång tid det tar att läsa boken i normal takt också. Man är liksom med på riktigt, förstår ni hur jag menar? Det flåsar i ryggen och man flåsar själv efter lösningen. Mycket skickligt. 

 

Och ja, spännande och definitivt sträckläsningsmaterial, mycket bra av Sarenbrant och jag ser fram emot att läsa Visning pågår härnäst! Eller ja, det får nog bli något emellan – för mycket av det goda kan bli tröttsamt! 😉 

 

Libby Day är förbannad. Oj, vad arg hon är. Hela tiden. På allt. Men det kanske inte är så konstigt, då hon är den enda överlevande efter präriemassakern som skedde tjugofyra år tidigare, när hennes bror brutalt mördade hennes mor och systrar. Libby var bara sju år gammal, men det var hon som lämnade vittesnålet som fällde Ben, som nu sitter i fängelse på livstid. 

 

Libby har levt av en sorts stödfond som startades för ”Baby Day” – men nu är pengarna snart slut. Och jobbat tänker hon inte göra, om det går att undvika. Så när hon blir kontaktad av Mordklubbem, en förening för folk som är besatta av hennes historia, kan hon inte låta bli att ta chansen att tjäna lite relativt lätta stålar. Kontakten med dem får henne att inse att allting kanske inte ser ut riktigt som hon trodde, och sätter henne i kontakt med andra personer. Som sin far, till exempel. Hon hälsar även på Ben i fängelset för första gången. 

 

Det är nutid och dåtid om vartannat, men det blir faktiskt inte rörigt. Dåtidsberättelsen är främst de sisådär femton timmarna innan morden begås, vilket är jätteintressant att följa. Detta var ännu en sträckläsningsbok, jag ville bara inte sluta! En fantastiskt väl sammansatt kriminalroman med väldigt välkomponerade karaktärer. 

 

Vissa älskar slutet, andra avskyr det. Jag blev i alla fall förvånad! 

 

Jag trodde nämligen att jag hade blivit lite tokig när jag började läsa Svart fjäril och den inte utspelade sig på Gotland. Men nädå – det råkar bara vara så att denna är mycket tidigare än de andra jag har läst. 

 

Men detta kan nog vara min favorit hittills. Kanske. Det är en oerhört spännande bok! 

 

Stora bränder skakar Örebro. Per Arvidsson är nedslagen och sårbar efter att hans förhoppningar om Maria Wern slagits i spillror, men när han träffar läkaren Felicia blir allting nytt, spännande och bra. Han får även reda på att han har en syster som han aldrig känt förut, Pernilla, som bor ihop med den underlige Svenne. Hans kollega Lena kämpar på med sitt och sin syster som är svårt utvecklingsstörd efter att ha drabbats av FAS. 

 

Parallellt med nutidsberättelsen följer vi barnet Pyret. Hon är vuxen nu, men har inte tagit itu med barndomen. Alls. 

 

Jag tycker att Anna Jansson har lyckats väldigt bra här – det finns nämligen minst fyra möjliga gärningsmän utefter det man vet och de slutsatser man kan dra – och egentligen är ingen sådär jättemycket mer misstänkt än någon annan. Eller, det kanske bara kändes så, ibland fastnar man ju i ett tänk som är svårt att ta sig ur. 

 

Hur som helst, kanonbra bok men jag saknade Maria Wern, som spelar en väldigt liten roll. Jag undrar dessutom hur de lyckades göra en Wern-film av den, men jag antar att det krävdes en hel del poetisk licens 🙂 

 

På det exklusiva spat Yasuragi i Hasseludden hittas en känd skådespelerska livlös – men inte död –  i ett hett badkar. Under samma dygn hittas ett äldre gift par, hand i hand, döda i sin säng. Rättsläkaren hittar höga halter av sömnmedlet Halcion i blodet hos alla tre. Kort därpå inträffar två dödsfall till, och Emma Sköld på Nackapolisen börjar undra om det inte rör sig om ett brott i alla fall… 

 

Parallellhistorierna tycker jag är intressanta, delvis Sofies privatliv och relation med sin syster, som också spelar en roll i berättelsen, delvis hotellchefen Peters privatliv med sin (bipolära?) fru, och en hel massa annat därtill. 

 

Jag tycker att detta var en stenspännande och riktigt bra bok. Lite psykologisk thriller över det, till och med. Jag hade mina misstankar sisådär mitt i, men trodde att jag blev överbevisad. Älskar sådant i deckare. 

 

Men… jag börjar störa mig lite på begreppet deckare nu, särskilt efter att ha läst Gillian Flynn. Krim är mycket bättre! Nu förekommer det ju detektivarbete i större delen av särskilt svenska kriminalromaner, men ändå, jag är inte övertygad. Heja Norge. 

 

Men – ja, jag rekommenderar denna å det varmaste – men kommer inte att köpa pappersvariante om jag inte hittar den till vrakpris. 

Rottweilern cirkulerar runt ett hus i Marylebone, närmare bestämt på Star Street där jag har gått otaliga gånger, som innehåller ett antal hyresgäster – datorexperten Jeremy, det omaka paret Ludmila och Freddy Perfect, och Will som ser ut som David Beckham men har grava inlärningssvårigheter (men backas av sin moster Becky, som inte bor i huset) och en antikaffär, som drivs av hyresvärdinnan Inez med hjälp av assistenten Zeinab, en hårt hållen muslimsk pakistanska. Eller…? Inez är ensam och ser sina hyresgäster som något av en familj – hon är lite beroende av dem, och lägger sig därför inte i deras liv mer än nödvändigt – även när det verkar lite konstigt. Ludmilas ryska accent till exempel kommer och går…

Ett antal unga flickor hittades mördade med två gemensamma nämnare – mördaren har tagit en sorts trofé från dem. Hen har även bitit dem, därav rottweilerstämpeln.

Men det finns en sak till som de har gemensamt. En doft.

När flera av de stulna föremålen dyker upp i Inez butik blir även hon indragen i intrigerna.

Man får veta tidigt vem mördaren är. Och det gör ingenting. Någon skrev en sur recension on att Rendell försöker att ”avmystifiera seriemördaren” men det vet jag inte riktigt. Jag tycker att detta är en välkomponerad psykologisk thriller och jag tycker att Rendell är så otroligt bra.

Och som vanligt tycker jag att det är extra kul när jag känner igen mig i böckers miljöer! I denna nämns till och med Gloucester Terrace, där vi bodde första tiden i London, vid namn – och alla andra gator däromkring är ju också bekanta – Sussex Gardens, Praed Street, Edgware Road, Abbey Road och alla smågatorna.

Så, riktigt bra! Och snyggt omslag också, som vanligt.

Jag kan ingenting om fotografi och sånt, men jag förstår väl på ett ungefär vad motljus innebär. Kanske, i alla fall? 😉 Det är i alla fall veckans tema hos Bokpotaten Elen.