Kategori: Litteratur

 

Hur som helst. Rastlösa Paula är i 30-årsåldern, nyss återkommen till Stockholm efter en period i New York. Hon blir förvånad när hon inser att hennes närmaste vänner har blivit vuxna medan hon varit borta – partypinglan Anna har blivit kär och gravid, och Rakel jobbar stenhårt och satsar på karriären. 

 

Ordentlige polispojkvännen Johan börjar tröttna på Paulas rotlöshet och Paula själv ifrågasätter sina känslor för honom. Plötsligt finner Paula att hon står ensam utan någon fast punkt – vad ska hon göra då? Plugga något? Eller resa bort igen? Men så träffar hon en person som erbjuder henne en filmroll – ett erbjudande hon (väl?) bara inte KAN motstå… 

 

Tja. Det är lättsmält och ganska charmigt, men jag vill bara slå Paula i huvudet. Vilken otroligt självisk och jobbig människa! Men – som jag har påtalat förut – att man tycker illa om en huvudperson betyder ju inte att boken är dålig. Författaren är med största sannolikhet ganska medveten om vad hon gör. 

 

Jag kommer ju inte att läsa om den, det kommer jag inte, men jag rekommenderar den gärna som lättsam läsning, kanske en regnig söndag nu framöver. Sådana kommer vi väl onekligen att råka ut för 😉 

 

På sätt och vis är detta nog min favorit i hela serien.  Det är mycket reflektion, mycket om kriget, mycket om indianerna och lite mindre gröt och brädor. Hemskt och sorgligt och sjukdom och elände är det också förstås, men jag vet inte vad det är… jag trodde att jag skulle tycka att den var otroligt sorglig och ledsam hela vägen igenom men det gjorde jag inte. Njöt av denna på ett helt annat sätt än de andra tre. 

 

Jag har läst några recensioner som jag brukar göra innan jag skriver själv, och det är många som skriver att läsnöjet försvinner när man inte får läsa om torparfamiljens vedermödor – jag tyckte snarare att det var lite befriande. Jag tyckte att jag ändå fick höra tillräckligt om människorna vi följer och jag älskar Ulrika mer och mer för varje sida. 

 

Slutet är väldigt vackert och vemodigt. 

 

Jag vill väldigt gärna se filmerna nu känner jag – har inte velat göra det utan att ha läst böckerna först – så jag ska försöka få tag på dem. 

 

Man säger ibland att Din stund på jorden är en sorts uppföljare till sviten, och skulle jag komma över den skulle jag gärna läsa den också. 

 

Men det är ju så vackert och fint, samtidigt. Plus att man faktiskt kan skumma lite här och där, för det är väldigt mycket gröt, byggande, barnafödande, svengelska, barnapassande, tvättande, sömmande, byggande, gröt osv. 

 

Karl-Oskar och Kristina får grannar, Ulrika är prästfru med hatt (jag älskar Ulrika, hon är den bästa karaktär jag har läst på länge), Robert ”gräver guld”, det kommer lite ormar, och så vidare. I en väldig massa sidor. 

 

Naturligtvis är böckerna fantastiska. Jag säger inget annat. Men – man blir lite trött av dem också. Och så är det ju väldigt sorgligt att Arvid och Robert dör. Det är väldigt mycket av allting, så kan vi säga. 

 

Jag är för övrigt väldigt glad att Kristina skärper till sig under seriens gång och slutar vara så himla snobbig. Alla älskar Kristina och tycker att hon är en ängel, jag tycker att hon uppförde sig ganska illa ganska många gånger i de första böckerna. Faktiskt. 

Doris och Bonita var bästa vänner och grannar som barn – tills Doris flyttade från Ystad, och Bonita blev kvar. Hon tar hand om sin dementa mamma i föräldrahemmet – Villa Bonita – och inte så mycket mer. Så går Doris mamma bort, och de två gamla väninnorna träffas igen på begravningen. Doris har just blivit av med jobbet på ett gammalt familjeföretag när datorerna kom, och bestämmer sig för att flytta hem till Skåne igen. Hon har fått ett jobb som hon kan sköta på distans, och då passar det bra. 

 

Men är det inte något lite konstigt med de nya arbetsgivarna? 

 

Doris och Bonita får se till att ta reda på vad det är som pågår, och ger sig av på en tripp till Göteborg för att gå till botten med vad det är som sker i den lilla rökiga lägenheten i Angered… 

 

Finurligt, charmigt, roligt, gulligt och med något av en egg. Älskar! 

 

Helt sann historia – John och Jenny är nygifta och funderar på att skaffa barn – men tänker att de kanske kan öva sig på en hund först. Nämligen Marley, labrador retrievern som snart väger 50 kg och välter allt som finns. Han är dessutom rädd för åska vilket gör att han med jämna mellanrum river väggar, han slickar på allt och alla, han är helt enkelt en enda stor virvelvind i labradorförpackning. 

 

Men han är även världens finaste och mest tillgivna hund. Jag menar. Titta på honom?! 

 

Alltså, man förstår ju på ett ungefär vad som kommer att hända och att det kommer att bli sorgligt, men det är liksom sorgligare ändå för det händer så mycket annat runt omkring som är hemskt. Men – i stort är det ju en rolig kåseribok liksom, man behöver inte lägga så mycket mer i det. Jag tycker att den var jättesöt, men jag kommer förmodligen aldrig att läsa om den. 

 

Vill gärna rekommendera den dock – men tror att det kan vara extremt tufft för en hundägare att läsa. 

 

Den grinige småbonden Wilhelm Jacobsson, ständigt i fejd med grannarna och gift med ”byhoran” Mona, försvinner spårlöst på Gotlandsbåten. Ingen har sett honom. Hur kan man försvinna spårlöst från en färja… om man inte hoppar i havet då? 

 

Maria Wern och kollegorna i Visby under Medeltidsveckan (vid detta tillfälle utspelar sig Wern-böckerna vanligtvis i Kronköping). De ser fram emot någon form av working holiday, men så blir det naturligtvis inte då en man hittas mördad i ett stenröse – saknande ett lillfinger och liggande bredvid en krossad huggorm. 

 

Utredningen hamnar förstås på Maria och kollegornas bord, och det blir en riktigt spännande, häftig historia av detta, mot bakgrunden av Medeltidsveckan – som blir en otroligt effektfull fond. Det händer ett och annat där också, kan man säga. Vem är det egentligen som stänger in stackars blivande bruden Birgitta i Vilhelm Atterdags gamla slottsruin? 

 

Och vad är det som glimmar i den gamla boden? 

 

Slutet var bara kaboom, otroligt skickligt och jag har svårt att tro att det är många som kunde lista ut hur det låg till i förväg. Jag är så glad att jag spontanköpte en bok av Anna Jansson i julas och fick upp ögonen för henne! 

Ser ett uttalande någonstans gällande Nobelpriset (i litteratur) typ ”vem som helst men inte Dylan” och tänker haha, jag tänkte BOB Dylan, vilken Dylan kan detta gälla nurå? 

 

Men nä, Bob Dylan är andre favorit hos bookmakerna i UK. 

 

Fast det är ju inte särskilt troligt. Men jag hade väl inte börjat gråta direkt, även om jag tycker att det finns större och viktigare ”pop-poeter”. Typ Stephin Merritt. 

 

==

When the rhythm calls
The government falls
Here come the cops
From Tokyo to Soweto, viva la musica pop

We are black and white
And we dance all night down at the hop
And the letters wre tall
On the Berlin Wall, viva la musica pop

So if you’re feeling low, stuck in some bardo
I, even I know the solution
Love, music, wine and revolution
Love, love, love, music, wine and revolution

Stephin Merritt

== 

Obs: Jag har just insett att det är bardo och inte Bordeaux ovan. Hmm. 

 

Jaja. 

 

Marianne Jidhoff är en väldigt trevlig huvudperson, det är kul att läsa kriminalromaner där huvudpersonen inte är ung polis med småbarn, typ. Marianne är åklagarsekreterare, 50+, smygrökare och sådär allmänt skön. Och svinrik. 

 

Den folkkäre politikern Bror Hemros hittas makabert mördad. Marianne och hennes kollegor i den inofficiella utredningsgruppen på åklagarmyndigheten sätts in i utredningen, men innan de kommit speciellt långt försvinner två unga kvinnor. Finns det någon koppling tro? 

 

Utredningsgruppen har förstås fullt upp i privatliven också, och det är nog de bitarna som jag tycker mest om. Jag gillar karaktärerna så himla mycket. Mariannes son har börjat supa, till exempel, Torsten är inte säker på sin Pia, Augustin är dökär i Elise och Mariannes dotter Nina ska flytta in i huset. Dessa bitar blandar upp brottshistorien på ett väldigt trevligt vis. 

 

Det är superlättläst och helt okej underhållning, det är inte tu tal om det! Dessutom blir man oerhört hungrig hela tiden, de äter väldigt mycket god mat (och dricker väldigt mycket vin) och har fina kläder på sig och rör sig i de fina salongerna där jag aldrig satt min fot, haha. 

 

Såhär skrev Johanna Ö på Bokhora om den, och formulerade sig förstås mycket bättre 😉 

 

Visning pågår är minst lika bra som de andra böckerna av henne som jag har läst. 

 

Familjen Göransson visar sitt vackra hus i Bromma för försäljning. Morgonen därpå hittar sexåriga Astrid sin pappa mördad i gästrummet, dit han blivit förpassad efter att ha dykt upp snorfull. Det är en kniv ur familjens eget kök som använts, och det finns inga tecken på inbrott eller vandalisering. 

 

Men Astrid berättar att en okänd man kommit och klappat henne på kinden under natten. 

 

Mamman i familjen, Cornelia, är bästa vän med Josefin – syster till Emma Sköld, vår numera bekanta kriminalpolis. Nog måste det vara Cornelia som ligger bakom brottet, då maken Hans är en apa och de ska skiljas… och ganska nyligen tagit ut livförsäkringar? Men – var finns kopplingarna till de kommande morden som sker i samband med husvisningar? Emma är numera gravid med mäklarpojkvännen Kristoffer, och har inte riktigt samma energi för jobbet som tidigare. Men nu behövs hon, och då rycker hon förstås in med grandeur. 

 

Svinigt spännande och välskrivet. Visst finns en viss eventuell banalitet i sammanträffanden och den totala orimligheten i att just Emma och Josefin ska hamna mitt i tre mordgåtor på raken, men det är ju så det är i deckarserier, det vet vi och det är därför vi blir så bra på att plocka fram vår suspension of disbelief. 

 

Det är helt enkelt väldigt bra. Topp! 

 

Aaron är 35 år gammal, jobbar som bokförläggare i familjeföretaget och har på grund av ett mindre handikapp levt skyddad av sin mor och storasyster. Detta förändras när han träffar den åtta år äldre läkaren Dorothy, som behandlar honom som den vuxne man han är. De blir kära i varann, gifter sig hastigt och lever ganska lyckliga. 

 

Tills en dag då ett träd brakar in genom fönstret och dödar Dorothy. Aaron är förkrossad, flyttar hem till sin syster och kan inte alls hantera sorgen – eller livet, för den delen. Men en dag dyker Dorothy upp igen. Aaron lär sig uppskatta besöken, och med tiden lär han sig även att hantera sorgen – och livet. 

 

En vacker berättelse med underbart språk och finstämd humor. Jag förstår varför Anne Tyler är Nick Hornbys favoritförfattare, för hon är verkligen bra, och Farväl för nybörjare är mycket trevlig läsning.