Kategori: Litteratur

2014: 183, 184 och 185 – Torka aldrig tårar utan handskar x 3 av Jonas Gardell

 

Ja, kära ni. Som jag skrev om Låt vargarna komma  häromdagen så finns det sådana böcker som man nästan undviker att läsa för man vet hur jefvla tungt det kommer att bli. Detta är en sådan trilogi. Jag såg TV-serien och det var något av det bästa jag sett – så till slut så fick jag ge mig och läsa böckerna, kände jag. 

 
Och egentligen har jag inte så mycket att säga. Förutom att jag har gråtit, förfasats, skrattat, gråtit lite till och varit förbannad. 
 
Jag och mina jämnåriga förstår inte hur det var. Det är jag helt med på. Men det hindrar inte att vi blir så ledsna och bestörta när vi nu får reda på det. 
 
Musikhjälpen håller på i ett par tre timmar till. Skänk en krona eller lite till dit. Vi måste hjälpas åt mot sådant här. Sådana förskräckelser. 
 
Det vore smått brottsligt att inte lägga in Kronprinsessan Victorias tal på QX-galan förra året i detta inlägg, så här har ni det. 
 
 
Puss och kram på er. Såklart att vi ska torka varandras tårar, vare sig vi är kungligheter eller ej. 

2014: 181 + 182 – Linas kvällsbok 1 och 2 av Emma Hamberg

Jag har läst Linas kvällsbok ett par gånger tidigare, men har tydligne aldrig kommit mig för att skriva om dem här. Så då är det väl rimligtvis dags. 
 
Emma Hamberg är ju typ det coolaste som finns. Jag till och med klippte mig efter hennes bylinebild i VeckoRevyn när jag var femton och klippte mig kort för första gången. Jag älskar allt hon har gjort, och Linas kvällsbok är helt fantastisk. 
 
Lina bor i lilla Rödköping i Västergötland, med sina snälla, fina föräldrar och sin lite jobbige lillbrorsa. Hon har kompisar i skolan – fast är de egentligen så himla lyckade kompisar? – och träffar genom äldsta bästisen Thea hockeykillen Danne. 
 
Men är inte den där fältbiologen i gröna manchesterbyxor i sjuan egentligen mer intressant? 
 
I andra boken bestämmer sig Lina för att flytta till internat på naturbruksgymnasium i Hälsingsland. Och allt som händer där, ja, det blir spännande!
 
Man kan lista ut ganska mycket i dessa böckerna, men man kan omöjligt låta bli att fortsätta läsa. De är fantastiskt bra, roliga och viktiga och jag skulle gärna se att de läses på högstadiet – av alla elever. 
 
Och slutet, i andra boken? Åh! Jag vill gärna inte grina åt ungdomsböcker när jag ändå är trettiotvå, men det gör jag i alla fall. Nu tänkte jag att jag ska försöka se filmen snart. 

2014: 180 – Jacobs värld av Jodi Picoult

Jag blev fullständigt tokig i Jodi Picoult under 2009 efter att ha läst Nine minutes, en berättelse om en pojke som är gärningsman i en skolskjutning. Efter det har jag läst massor av hennes böcker, men den enda som jag har recenserat här är Plain truth när jag läste om den förra hösten – innan dess plöjde jag nog de flesta just under 2009, innan jag började skriva ordentligt om böckerna. 
 
Jacobs värld känns väldigt relevant och aktuell, samtidigt som den är intressant och gripande. Den handlar om artonårige Jacob vars största intresse är att titta på Crimebusters – och att rekreera brotts- och mordscener i hemmet. Ja just det, han har även mycket grav Aspergers och autism. 
 
Mamma Emma och lillebror Theo kämpar på med att försöka leva ett normalt liv – men Theo har alltid hamnat i skuggan av sin bror. Pappan stack när sönerna var små, och Theo söker känslan av en normal familj. Jacob har en privatlärare som han både umgås med och lär sig av – men så plötsligt hittas hon död, strax efter att hon och Jacob haft ett stort bråk.
 
Insvept i ett täcke som Jacobs mormor sytt åt honom… 
 
Emma – och Theo – ställs inför frågan – kan Jacob verkligen vara en mördare? 
 
Som i de flesta Picoult-romaner får vi narrativ från många olika håll – inklusive Jacobs själv. Och så är det lite poliser inblandade och någon advokat och sådär, och utan att spoila för mycket så tenderar det att bli så att någon av de målsägande, eller hur man ska säga, hamnar i någon sorts konstigt förhållande med en av lagens långa armar. Men det gör inte så mycket när man är förberedd på det 😉 
 
Detta är en bra roman och den är viktig, för jag tror fortfarande att kunskapen om Aspergers och autism (och ADD och ADHD) är ganska låg. Här kan man nog lära sig ett och annat. Som vanligt känns Picoults roman mycket välresearchad och jag tror på det jag läser. Bra! Men lite sötsliskigt här och där, det går tyvärr inte att komma ifrån. 

2014: 179 – Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Ja. Ni vet böcker som man hör talas om, bara vet att man kommer att älska men ändå drar sig lite för för man vet att man kommer att bli upprörd? Så var det med The Fault in our stars, så var det med Torka aldrig tårar-trilogin (som jag ska skriva om inom de närmaste dagarna), och så var det med Låt vargarna komma. Men nu har jag läst den. 
 
Så. Otroligt. Fint. 
 
Det är 1987 i New York. June är 14 år och det finns bara en person i hela världen som förstår henne – hennes morbror, konstnären Finn Weiss. Tyvärr är Finn även döende i aids. 
 
När han till slut går bort är June ensam i världen. Hennes föräldrar jobbar dygnet runt och storasyster Greta glider längre ifrån June. 
 
På begravningen dök en mystisk främling upp – kallad av mamman ”Finns specielle vän”, och han börjar snart kontakta June. Det blir starten på en oväntad och okonventionell vänskap – som vänder upp och ner på mycket av vad June tidigare vetat. Eller trott sig vetat. 
 
Helt fantastisk roman, som jag rekommenderar till precis alla i hela världen. 

2014: 179 – Not that kind of girl av Lena Dunham

Oj, vad jag hade höga förväntningar på denna. Jag trodde att jag skulle bli lite chockerad, till och med. Och skratta ganska mycket och bli rörd och ja, helt enkelt få en ganska intensiv läsupplevelse. 
 
Så blev det inte riktigt. Jag kände mig ganska non-plussed när jag var klar med den. 
 
Inte för att det är något FEL på den. Det är en helt okej bok, men jag förstår inte riktigt var hypen kommit ifrån. Biten som hon kritiserats så starkt över var ju bara ”jaha du”. 
 
Hon tar visserligen upp väldigt viktiga ämnen, och det gör hon precis så bra som man hoppas på. Men jag vet inte, den kändes helt enkelt lite antiklimaktisk, lite som Caitlin Moran – för hypat och levererar för lite. 
 
Men sure, viktiga ämnen tas som sagt upp och jag tror att det är en jättenyttig bok att läsa för unga kvinnor. Dock helst utan förväntningarna som jag gick in med. 

2014: 178 – Dans med en ängel av Åke Edwardson

 
Detta är första boken om Åke Edwardsons kommissarie Erik Winter – och det är faktiskt svårt att tro för det är en så himla säker och liksom självklar karaktär. Jag har pratat tidigare om hur bra jag tycker att hans beskrivningar av Göteborg är, och i denna boken har vi tillägget att en stor del av den utspelar sig i London – som också är fantastiskt väl beskrivet. Och jag gillar ju att känna igen mig. 
 
(Och blir lite irriterad när saker inte stämmer. ;)) 
 
Hur som helst. En ung svensk man hittas död, brutalt mördad på ett enkelt hotellrum i Croydon. Strax därefter sker ett mycket liknande mord i Göteborg – en av de gemensamma nämnarna är blodiga fotspår, som på något vis indikuerar att en makaber dans utförts i rummet. 
 
På sätt och vis är det ju en deckare, precis som man förväntar sig, men det finns ganska mycket mer i den – om utanförskap och förnedring läser jag i en recension, och det kan jag skriva under på. Den kom ut 1997 och det känns faktiskt som om den måste ha varit lite kontroversiell då, men det har jag inga belägg för. 
 
Jag gillar ju Winter som karaktär och som sagt är han väldigt säker och självklar – men man kan bli lite förundrad också då han verkligen framställs som någon sorts übermensch som får precis vad han vill precis när han vill – det är inte alltid helt trovärdigt. Men det måste det ju inte vara. 
 
Jag vill gärna avsluta med en recension jag läste som ja, sammanfattar det hela rätt bra. 
 
Boken handlar om en polis som heter Erik Vinter. I boken så får man följa med på en massa uppdrag som han gör. I boken så träffar han en person som heter Bertil.
Betyg 5

2014: 177 – Glöm att ni har en dotter av Sandra Gregory

Ni vet att jag kan bli lite irriterad på berättelser om folk som gör idiotiska saker? Ja, det blir jag på Sandra Gregory också. 
 
Brittisk tjej, lever ett trevligt liv i Bangkok, jobbar som lärare, blir av med jobbet pga militärkupp, blir sjuk, vill åka hem till England. Och gör då det absolut smartaste man kan göra, bestämmer sig för att smuggla lite heroin till Japan med en kille hon knappt känner. Det vet väl alla att det är supersmart att hålla på med narkotikasmuggel i Sydostasien? 
 
Just det. 
 
Naturligtvis åker hon fast och hamnar i fängelset, naturligtvis på Bangkok Hilton. Och till slut får hon komma hem till UK och avtjäna straffet där istället. DEN biten av boken tycker jag är intressant, då det visar sig att det västerländska fängelset är minst lika hemskt som det thailändska. Men annars, alltså jag vet inte. Jag hade större behållning av Bridget Jones – The Edge of Reason vad gäller skildring av thailändsk fångvård. 
 
Inte helt olikt, i och för sig. 
 
Nä, jag var inte imponerad och jag kommer inte att läsa om den eller ens rekommendera den. Folk skriver recensioner om hur gripande den är – kanske är jag iskall, men jag tycker inte att den är något särskilt. 

2014: 176 – Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Ja, det var flera veckor sedan jag läste denna, och jag har dragit mig för att sätta mig och skriva om den för jag ve verkligen inte vad jag tycker om den. Egenmäktigt förfarande var ju riktigt strålande, det var inte så mycket annat att säga om det, men nej, jag har inte fastnat för Utan personligt ansvar. 
 
Antagligen mest för att jag blir så ofantligt trött på Ester. 
 
Både Ester och författarinnan själva tycker ju att Olof Sten, denna bokens version av Hugo Rask, är jättekonstig och uppför sig helskumt. Jag kan faktiskt inte riktigt hålla med – är det någon som är fullständigt spritt språngande här så är det ju Ester, som efter typ tre träffar berättar för Olof att hon vill dela sitt liv med honom, och så vidare. 
 
Och han är jättetydlig. Hela tiden. Han gör klart att de inte har ett förhållande och att han inte kommer att lämna sin fru. 
 
Men visst, naturligtvis blir det ett fysiskt förhållande av det hela och Ester köper bil för att skjutsa honom land och rike runt och hyr in sig i en stuga i Skåne för att kunna vara nära honom när han spelar teater i krokarna och gud vet vad. Jag tycker att hon är alldeles från vettet och hade jag varit Olof Sten hade jag sprungit jefvligt snabbt. 
 
Sedan är ju naturligtvis språket fantastiskt. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, men den är inte hälften så bra som Egenmäktigt förfarande, men den är trettio gånger så tungrodd. 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – NATURSKILDRINGAR

 
Veckans tema hos Lyrans Noblesser är NATURSKILDRINGAR – som en hyllning till Lars Lerin som igår vann Augustpriset för sin Naturlära! Jag har, som jag så ofta gör, huggit de första tre som poppade in i huvudet. 
 
 
      
 
Slyngstad Events av Unni Drougge skildrar glesbygd i skuggan av industrialisering, samhällsomvandling och EU-bidrag. Och inte nog med det – det är självaste Åsabygden som får stå för naturens egen talan. 
 
Heart of Darkness av Joseph Conrad var väl inte direkt min favoritroman när jag pluggade, men just skildringarna av naturen är väldigt speciella. Jag minns särskilt att min föreläsare pratade om NATURE vs NURTURE och det här att miljö och natur inte gör varken fram eller tillbaks för den mänskliga naturen. Typ – det spelar ingen roll om man vrålar bravo på operan eller slår på krigstrummor, det är samma driv och instinkter, ungefär. 
 
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf är ju lite av ett fusk – som många av er som hänger här vet så har jag inte lyckats ta mig igenom den ännu. Och det finns egentligen ingen vettig anledning till det, det är bara jag som är lättdistraherad. Dessutom började jag läsa den ungefär samtidigt som jag började jobba, så det har väl lite med saken att göra också. Men – för mig känns det som en alldeles extraordinär naturskildring, dessutom av natur som inte är mig helt bekant – jag är inte den som rör mig i skogen om jag inte måste 😉 
 
 
Kom på ett hedersomnämnande förresten, och det är Saltö-böckerna av Viveca Lärn. Älskar skildringarna av ett landskap som tvärtom ÄR mig mycket bekant.