Kategori: Litteratur

 

Men – det är många vars åsikt jag respekterar som har rekommenderat Lucy Dillon och jag väntade ivrigt på att någon av hennes böcker skulle dyka upp på E2GO – det gjorde de aldrig, men Ensamma hjärtan och hemlösa hundar dök till slut upp på loppisen. Hurra! 

 

Rachel är 39 år. Har just förlorat sin älskare, sin anställning och sin bostad. 

 

I samma veva har hon ärvt sin mosters hus i Worcestershire, inklusive hundpensionat och extra hund. Och den sprudlande australiensiskan som sköter stället. 

 

Och så – tro det eller ej – dyker en tjusig veterinär upp! OMG! 

 

Alltså. Detta är en hemskt rar och gullig roman, men det är så förutsägbar att det är inte klokt. Men det förtar inte underhållningen för den är väldigt fin, och den är dessutom välskriven för att vara en extremt typisk chick-lit-roman. Jag kommer att läsa mer av Lucy Dillon om jag får chansen – hon ligger på samma nivå som Marian Keyes med kollegor, och det tycker inte jag är något negativt. 

 

Hur som helst. 

 

Johan Homan är tydligen en vanlig huvudperson och protagonist i Mårtensons böcker, och detta är alltså min första bekantskap med honom. Nu har han fått låna en sommarstuga i Närke en vän, men när han håller på att boa in sig upptäcker han en stor bikupa och söker sig därför till grannen Ture Ström som är gammal biodlare för att bli av med den. När han kommer till Ström är vederbörande på väg till en dödsboauktion, men han tar gärna Johan med sig. 

 

Väl på plats på auktionen får Homan syn på en bok i en kartong som han känner att han måste få tassarna på. Den ropas in av en okänd, magerlagd man för 1000:- – och på den tiden var det otroligt mycket pengar. När Homan ska köra hem igen får han syn på boken i framsätet hos en ung, vacker kvinna. 

 

Dagen därpå får Homan besök av ett par i äldre medelåldern som är oroliga för sin dotter Suzanne. De tror att hon donerar pengar till en sekt och vill att Homan ska lista ut vad det är hon sysslar med. (Jag har fortfarande inte förstått varför de söker sig till en antikvitetsaffär för att leta detektiv, men okej då, suspense of disbelief.) 

 

Homan får nu för sig att han ska söka reda på sanningen runt detta som har hänt – och hamnar därmed invid Häxhammaren. 

 

Ett gäng möten i vad som verkar vara en sekt blir påkomna av Homan, som sätter fart med att försöka att undvika eller förhindra det som pågår. 

 

Mer än så kan jag inte säga. Det är mycket spännande men tyvärr inte sådär jättebra skrivet. Som sagt är detta bara min första Mårtenson om man inte räknar pseudonymer och jag är ju inte sådär superimponerad. Men – något lär det ju finnas eftersom han är så framgångsrik, så jag kommer inte att dra mig för att läsa böckerna framöver, men det är inte direkt något jag längtar efter. 

 

Romanen inleds med en skrift från Mördaren själv en mulen majmorgon – hen har misslyckats med att mörda sin morbror Johan då han blivit påkommen av dennes hjälpfru, griniga fru Pettersson. Men hen ska försöka igen. Och han ska lyckas. Tro inget annat…! 

 

Adjunkten har ärvt aktier i ett företag som heter Electro-Kyl – men de sjunker kraftigt. Då tar den evigt rådige statsrådet med honom till sin avlägsna släkting Johan Lindström, före detta överingenjör på företaget. Statsrådet är extra intresserad av vad som egentligen hände Johans fru som ”dog i en hjärtattack” vid relativt ung ålder – han är naturligtvis övertygad om att det var kallblodigt mord. 

 

De blir hjärtligt mottagna på gården, där även Johans brorsdotter Tora och systersöner Ragnar och Martin vistas för tillfället. Statsrådet och adjunkten blir inbjudna till fest på Johanna-dagen i juli, och de tar alla en promenad som kunde ha slutat i katastrof då Johan faller över kanten till en brant ravin när han försöker plocka en sällsynt blomma. 

 

Festdagen kommer – statsrådet kan tyvärr inte vara med då han fått blindtarmsinflammation och bara ligger hemma och vrålar på Margareta – men adjunkten får vackra Tora till bordet och är överlycklig. Bland gästerna återfinns ännu två systersöner och en ingift fru, och alla gäster sover över på gården. 

 

Men vid midnatt vaknar adjunkten av ett skrik. Det är Christina, fru till systersonen Claes, som har hittat Johan skjuten… och statsrådet blir förstås genast piggare när det är ett mord på gång! 

 

Rafflande, roligt och spännande – och med de mest oväntade slutet jag hade kunnat tänka mig! 

 

Han tar med dem hem till statsrådsänkan Hillevi Hilmerson, godsägarinna och snål så det förslår. Hon firar sin 82-årsdag, och istället för presenter får alla födelsedagsgäster den äran att utföra ”små” sysslor på gården åt henne. Gräsklippare ska lagas, bär ska plockas, båt ska skrapas, smedja ska målas och statsrådet ska laga tak. Det är faktiskt bara adjunkten som slipper undan. 

 

Så till slut blir det äntligen dags för kaffe, men först ska kyrkoherden och en annan gäst, patologen Alfvén, talas vid i enrum. Efter ett tag hörs ett dunkande i elementet i kafferummet och gästerna beger sig till kontoret för att se vad som hänt – där de hittar Alfvén och Lundberg förgiftade. Alfvén är död men Lundberg har fortfarande lite liv i sig. 

 

Statsrådet och adjunkten sätter naturligtvis genast igång med sin egen utredning – som denna gången tar dem ända till Tel Aviv… 

 

Att böcker kan vara både så spännande och välpusslade samtidigt som de är hysteriskt roliga är fantastiskt. Vad synd det är att det finns ett begränsat antal Balderson! 

 

När jag var yngre läste ”alla” vuxna Balderson och var överförtjusta. Jag försökte någon gång i tonåren men det klickade inte riktigt, men de senaste åren har jag fastnat totalt. Så fantastiskt välskrivna och så otroligt roliga. 

 

Gemensamt för alla böckerna är berättaren – adjunkt Vilhelm Persson – och statsrådet Lilleman – hans svåger som halkar in i regeringen på ett bananskal i första boken och sedan sitter kvar som både inrikes, utrikes- och justitieminister i såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Statsrådet har sexton barn och ett gäng schäfrar och absolut ingen självdistans eller insikt. 

 

Däremot har han en penchant för mordgåtor. Och på något sätt lyckas han och adjunkten alltid hamna mitt i brottsbilden… 

 

Jag skrev om den för ett och ett halvt år sedan och jag kan inte tillägga så mycket egentligen, så läs gärna här! 

 

Vissa bitar hoppade jag över. Under vissa perioder, som t.ex när han var i Benfica, kände jag liksom inte igen någonting, men bitarna i Roma, Blåvitt och självklart som Englands boss är ju intressanta. Kanske inte jätteintressanta om man inte är intresserad av fotboll dock – vissa biografier kan man ju läsa även om man inte är överdrivet intresserad av vad personen gör eller gjorde, men jag tror att det kan bli svårt här. 

 

Dock finns det ju gott om intriger utanför fotbollen att ägna sig åt. Fruar och damer och flickvänner och älskarinnor och jag vet inte allt (och förstår det definitivt inte). I vissa delar av boken framstår han verkligen som någon sorts wannabe-Casanova, och det blir faktiskt lite tramsigt här och där. Men okej – jag vet ju precis hur det var i pressen under Englandstiden, och det är ju roligt när det faktiskt är sant, för en gångs skull 😉 

 

Hur som helst – ingen stor litterär upplevelse, men vissa hemskt intressanta bitar och definitivt sisådär fyra timmars underhållning. Läs, för all del, men som sagt så tror jag att åtminstone ett litet fotbollsintresse är, om inte nödvändigt, så meriterande. 

Oj, jag trodde att jag hade skrivit om denna för flera veckor sedan, läste den i samma veva som Slumpvandring av Majgull Axelsson – med vilken den för övrigt har vissa gemensamma teman. 

 

Jag älskar Karin Alvtegen. Hittade Saknad av en slump för snart två år sedan och har sedan dess läst allt jag har kommit över. Hon är helt fantastisk. 

 

Vi träffar två kvinnor – Maj-Britt och Monika. Båda bär på varsin stor skam. 

 

Maj-Britt är isolerad i sin lägenhet, som hon inte lämnat på trettio år. Hon är fruktansvärt överviktig och en extremt elak människa. Hennes enda kontakt med omvärlden är hemtjänsten, och särskilt då en ung assistent som kommer att visa sig få stor betydelse i hennes liv. Hennes skam ligger i att hon gick emot sin familj och församling när hon gifte sig och skaffade barn med en icke önskvärd man, och nu lever hon med skammen att ha svikit dem och Gud. 

 

Monika är överläkare, lyckad och framgångsrik på alla vis – men lever med stor skuld och skam över en brand i ungdomen, som hon överlevde men hennes bror omkom i. Och hon var indirekt skyldig till hans död. 

 

Efter en kurs som Monika deltagit i omkommer en deltagare – i en bil som Monika egentligen skulle ha rest i. Detta får henne att koppla om helt – allt hon kan tänka på är brodern. Hon dedikerar sitt liv till att ”hjälpa” änkan. 

 

På ett underligt sätt sammanstrålar Maj-Britt och Monika 

 

 

 

Det handlar om tre kvinnor – Augusta, Alice och Angelica. Tre kvinnor i tre tider. 

 

Ingen vet var Augusta kom ifrån. Inte ens hon själv. Kanske växte hon upp i en potatisåker? Några år därefter tågar hon i alla fall in i roslagssamhället Herräng med en oäkta dotter på armen. 

 

Alice är Augustas barnbarn. Hon var en riktigt fin, väluppfostrad flicka på femtiotalet – tills hon blev med barn och under förevändning att hon hade TBC skickas från Jönköping till Augusta för att föda barnet. Och ta hand om Augusta… 

 

Angelica lever i dagens samhälle. Hon räknar ner dagarna till sin artonårsdag då hon kan få bo ensam – hon har fått fly från sin familj i hela sitt liv, och nu är hon trött på det. 

 

Jag har lärt mig att ”slumpvandring” är en matematisk term för slumpmässigt återkommande mönster, och det kan man definitivt se här. Det finns vissa saker som kvinnorna sannerligen har gemensamt, och somliga saker som är så otroligt olika. Det är ännu ett tidsporträtt som tar upp arbetar-Sverige såväl som dagens samhälle, och det är väldigt gripande. Särskilt bitarna om Angelica hade stor inverkan på mig. 

 

Mycket bra, med andra ord. Och tänkvärt. Men hemskt och tungt också. 

 

Det är midsommarafton, vi är i Nässjö och Miriam fyller 85 år. Barn och barnbarn samlas för att fira henne i huset där hon levt med sin man, tandläkaren Ove, sedan 1950-talet. Efter kriget kom Miriam till Sverige med de vita bussarna, en judisk flicka av fin börd. 

 

Men. Hon heter inte Miriam. Och det säger hon till släkten på sin födelsedag. För bredvid Auschwitz-tatueringen finns ett Z – som i zigenare. Miriam är ingen fin judisk flicka. Hon var en romsk flicka, Malika, som bytte identitet på färden mellan Auschwitz och Ravensbrück, då hennes klänning blev sönderriven och hon visste att hon skulle bli dödad om hon dök upp trasig. Därför tar hon en död judisk flickas klänning – och blir Miriam. 

 

Romanen är naturligtvis helt ohyggligt hemsk. Axelsson berättar in i det absolut tyngsta och vidrigaste man kan tänka sig, om svält, slaveri, misshandel, mord, tortyr, dr Mengeles experiment – och allt det där som vi inte kan förstå. Miriam går igenom sina minnen romanen igenom och man kan inte sluta läsa – även om man då och då har god lust att göra det. 

 

Till slut berättar hon hela historien för barnbarnet Camilla, och den sanna historien kommer ut i det öppna. 

 

Så otroligt starkt. Man mår inte bra av den här boken, definitivt inte, men det är en helt enorm läsupplevelse och den ligger väldigt rätt i tiden. Så viktigt, så viktigt. Vi får aldrig glömma.