Kategori: Litteratur

Jag läste första boken om Rosengädda för ett par år sedan men kände att jag behövde friska upp minnet innan jag gav mig på bok nummer två. Därför tänker jag inte skriva om den förra, utan noterar bara att jag läste den och länkar alltså till recensionen ovan. Som fortfarande gäller, då. 🙂 

 

Tessan och geten Bella har flyttat in i det gamla stationshuset i Rosengädda. Huset håller på att förfalla, men Tessan misströstar inte – det ska minsann bli mysig kvarterskrog av! 

 

I byn finns en liten jourbrandstation, och där sitter brandmannen Jonny och är ledsen framför en TV-film om delfiner. På grund av en skada har han inte klarat brandkårens fystest och måste därför syssla med pappersarbete i bushen. 

 

Och så kommer en ny herre till godset Smörkulla. Tjusige, mystiske Rafael kommer och vänder upp och ner på allt som finns. Vad har han egentligen för hemligheter? 

 

Ja, det är precis som man önskar sig – varmt, roligt, feel-good utan att vara pråligt. Absolut allt jag önskar mig av Emma Hamberg, som jag beundrat i så många år och som jag fortfarande beundrar och blir otroligt inspirerad av. Förresten, när jag ändå pratar om henne kan jag ju passa på att rekommendera hennes tvillingdöttrars blogg, Nollkroppskontroll, som visar prov på oerhörd talang. Surprise surprise! 😉 

 

PS: Bror ÄR med på ett hörn! 😀 😀 😀 DS 

 

Filippa har kommit in på Royal Drama School, och i denna boken följer vi henne under alla tre åren på skolan. Kul att det blir såpass kompakt tycker jag, Vi får hänga med på allt ifrån den första skakiga dagen till avslutningsshowen i trean – genom blodiga slagsmål, scenkyssar och intriger eleverna sinsemellan. Konkurrensen är stenhård redan på utbildningsnivå i denna branschen… 

 

Lite lagom namedropping hinns också med, bland annat Sir Ian McKellen får vara med på ett hörn. När sådant görs på ett humoristiskt vis gör det mig verkligen ingenting – jämför med Salman Rushdie i Bridget Jones dagbok, till exempel, eller för den delen den fantastiska biten med Lars Adaktusson i En annan del av Bromma. 

 

Lagom underhållande, väldigt roligt av och till och som sagt, det är bra att det är kompakt för det hade kunnat bli långrandigt. Nu är det rappt och det händer något hela tiden, Filippa har fått lite mer vett i skallen och ja, jag gillar henne och författarinnan. 

 

Nog om det – jag läste boken på en eftermiddag och visst är det ganska intressant att läsa om världar som man aldrig ens varit i närheten av att komma i kontakt med. Det är orgier, fylleslag och skandaler som man inte ens kan tänka sig. Dessutom en hel hög namedropping, allt blandat med ett antal foton på mer eller mindre extremt lättklädda damer. Carolina Gynning och systrarna Graaf spelar bland andra ganska stora roller i Bingos förflutna. 

 

Men – som han säger själv – nya Bingo kan bli lite generad av boken och det kan han gott ha. Haha. Nog för att han verkar ha haft brutalt roligt mellan varven – det verkar rätt så ansträngande också. Säkert betydligt enklare att vara stadgad trebarnsfar i Stockholm! 

 

Så ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är en ganska rolig och underhållande bok, men det är nästan svårt att tro att vissa saker faktiskt har inträffat. Helt okej underhållning för en eftermiddag och 35:-, är en ärlig sammanfattning 🙂 

 

Nu är det dags för en ny inriktning för Ohlsson, nämligen den om den hårdkokte advokaten Martin Benner. ((Vill man ha lite bakgrund om honom innan man läser romanen så finns novellen Mannen utan sorg ute på Piratförlaget – jag har ännu inte läst den, men tänkte göra det emellan Lotus Blues och Mios Blues)). 

 

Det regnar, då den första dagen. Dagen då allting går åt helvete. En man dyker upp på Benners kontor för att be honom om hjälp med att försvara hans syster – massmörderskan som gått under namnet Sara Texas hemma i Sverige. Problemet? Sara Texas är död. Innan hon dog erkände hon fem mord – men nu vill brodern se till att hon får upprättelse. Dessutom vill han få tag på hennes son, Mio. 

 

Benner är en jäkel till karaktär, alltså. Så oerhört självgod och arrogant att man borde avsky honom, men av någon anledning gör man inte det. En intressant twist med honom är att han ger sken av att vara superskarp hela tiden, men han går på de konstigaste sakerna som folk lurar i honom. Naturligtvis är det medvetet av Ohlsson, men det är oväntat varje gång. 

 

Det blir en hisnande resa genom Sverige, Schweiz och till slut USA för att få någon klarhet i historien. Får man det? Nej – inte helt och hållet. Det är en väldigt tydlig cliffhanger, och jag ser verkligen fram emot att läsa uppföljaren Mios Blues så snart jag bara orkar! Det är nämligen ganska krävande att läsa om Martin Benner 😉 

 

Naturligtvis blandas en eller annan karl in i det hela också. Ja, och så bästa kompisarna Sofie och Katarina. 

 

Detta är något av det plattaste jag har läst i hela mitt liv. Herregud. Språket är förfärligt och handlingen extremt banal. Klyscha följer på klyscha och vissa formuleringar kräver skämskudde. 

 

Så, nä, jag kommer inte att läsa vidare i denna trilogin och jag rekommenderar inte att någon annan lägger någon tid på denna heller. Inte nog med att den är dålig – den är dessutom förutsägbar så det står härliga till. 

 

Men – each to their own! Jag vet många som tycker att denna är helt okej som underhållning… 

 

Här kommer The Lover’s Dictionary, eller Liten parlör för älskande som den heter i översättning. 

 

Upplägget känns väldigt fräscht – hela boken består av uppslagsord, från A till Z – och följer ett helt förhållande genom bokstäverna. Väldigt bra är att de engelska uppslagsorden har behållits, med en svensk översättning bredvid – annars hade det varit stört omöjligt och / eller blivit väldigt krystat att försöka bibehålla ordningen på orden. Och så lär man sig lite tjusiga engelska ord också 😉 

 

Varje ord återföljs alltså av en berättelse, ett minne, en beskrivning, en bild eller liknande från förhållandet som beskrivs. Och det är så skickligt gjort och så vackert skrivet. Vissa bitar är faktamässiga, vissa nästintill poesi. 

 

Tänkvärt, fint och sorgligt är det. Och ofantligt bra. ((Och himla käckt om man inte orkar koncentrera sig på långa kapitel – här handlar det om max ett par sidor i taget.)) 

 

Fixa till hängmattan i sommar! 

 

Här har en ung estnisk kvinna, Adina, kört av vägen och Maria Wern kallas till platsen. Adina påstår att hon kört på en man, men det finns inga spår och ingen skadad på den påstådda olycksplatsen. Maria skjutsar hem henne till herrgården där hon bor med sin tjusige äldre make – men varför slutar inte såret på kvinnans knä att störtblöda? 

 

I samma veva har Marias bästa väninna Karin blivit gravid, tack vare den fina Cheironkliniken som specialiserar sig på ofrivillig barnlöshet. I samband med graviditeten har hon blivit personlighetsförändrad och börjat få hallucinationer. Sedan en patient på samma klinik begått självmord kallas Maria dit, och får reda på att även denna patient lidit av hallucinationer. 

 

Och såklart upptäcker Wern ett samband. Som är läskigare än man kan tänka sig. Som vanligt kan man inte säga så mycket mer om spänningsromaner – så är det nu också. Men som alla Anna Jansson-böcker är den mycket läsvärd – även om jag måste säga att jag föredrar böckerna som utspelar sig på Gotland. Varför vet jag inte riktigt – förmodligen för att jag gillar Marias familjesituation bättre där. Jag hade personligen blivit galen om jag hade levt som hon gör i Örebro. 

 

Tummen upp, jajamensan! 

 

Fast först måste hon ju ha någonstans att bo. Ja, och gärna ett jobb också. Här är det realistiskt minsann – beskrivningarna om hemska lägenheter och hyresvärdar är väldigt bekanta. Inte för att jag har bott i sådana hemska lägenheter som beskrivs, men jag har allt sett en och annan. En hyresvärd stavar Filippas namn Felipe Calzone och det höll jag på att bryta ihop av skratt över. SÅ något som skulle kunna hända. 

 

Ja – allting känns egentligen rätt bekant förutom just skådespelandet och auditions, för något sådant har jag inte varit med om. Ställen som beskrivs under andra namn kan jag identifiera utan större besvär, och jag känner igen hennes tid som kontorstemp väldigt väl genom vänner som jobbat för Office Angels – som heter Bright Angels i boken. 

 

Det är inte lika roligt som Min mamma är snäll och min pappa är utlänning, men Abrahamsson har ett fantastiskt härligt och kvickt språk. Uttryck och ordval är klockrena och jag njöt av hela mitt hjärta när jag läste den. 

 

Det bästa med boken? Att det är första delen i en trilogi, och jag har läst de andra två också. Dock några veckor efter denna… men de kommer! 

 

Alicja är som vilken sextonåring som helst. Nästan. Hon har en lite galen polsk mamma. Men hennes pappa är snäll! Mammans polskhet yttrar sig i att hon berättar de mest personliga saker för hela släkten, lagar konstig mat som eventuellt innehåller människokött non-stop dygnet runt och bjuder in släktingar till höger och vänster när hennes make åker på affärsresa. 

 

Särskilt galen är mammans kusin Sylwia, som anländer med sin kleptomaniska dotter Celestyna. En särskilt intressant händelse är när påven kommer till Vadstena och Alicja tvingas följa med släktingarna dit, vilket resulterar i en scenstormning av en påvedyrkande kusin, ett knäckt heligt träd och en försvunnen kleptoman. 

 

Som om inte det var nog med detta tvingas Alicja även handskas med olagliga hantverkare i huset, och just det, hon råkar bli kär i bästa kompisens span också. Oops. 

 

Det är helt hysteriskt dråpligt, men humorn förringar inte de teman som finns, runt familj, uppväxt, identitet och integritet och stereotyper. 

 

Men herregud, vad jag skrattade. Typisk bita-i-kudden-varning, om man läser mitt i natten i ett hus med andra människor i. 

 

Kanonbra rakt igenom.